Om masskritik

oktober 18, 2016

När bokmässan i Göteborg närmade sig började vi på labbet tala om att sätta upp vår logotype på en lämplig vägg i mässhallen. Den skulle markera vår närvaro, även om vi inte hunnit med någon programpunkt. Eftersom vi är en del av Bonnierkoncernen blev vi anvisade en vägg i anslutning till förlagets monter, nära en av ingångarna till mässan. Väggen pryddes av en dörr, logotypen satt i ungefär lårhöjd. Jag undrar vad den kan ha betytt för den som inte redan visste vad den betydde. Runt den vita texten svävade dunkla rökslingor-

Tanken var förstås att vi skulle informera om det nystartade Kritiklabbet. En vän till mig tog en bild där jag står framför texten. Sen tog han en bild till, av misstag, där jag stångar mig ut ur rökmolnet.

På labbet kom vi också på en annan idé. Om de som knuffades, köade, pratade eller letade på mässgolvet skickade in bilder på sådant som de stötte på? Om de sedan dessutom förhöll sig kritiskt till det? Vad skulle uppstå? Skulle vi kunna föra ut kritiklabbet som en verksam idé genom att starta en kollektiv blogg?

Efter en del diskussioner startade vi en tumblr-sida – det verkade vara det mest relevanta formatet. Vi bestämde att den skulle fyllas på genom att vi bjöd in alla vi kom åt genom våra kanaler, mail, facebook, och bad dem skicka in ett mail från mässan (eller från tillvaron utanför den); en bild plus en kort text. Redaktionen skulle få en chans att granska materialet innan det lades upp. Konceptet döptes till ”masskritik”, och finns att att läsa här http://masskritik.tumblr.com/

Jag försökte själv skriva för bloggen, både under dagarna innan jag reste till Bokmässan, och sen, när jag väl var där. Det var förvånansvärt svårt.

Vår masskritik tog sig genast röstläget hos den som invänder. Först invände vi själva, snart kom fler texter in. Det var invändningar mot varumärket jag, undersökningar av mässans olika gränsmarkeringar, av inträdeskategorier, pass, rep och biljetter.

Mässan gestaltar sig i bloggen som ett virrvarr, påträngande – ett kaos av konkurrerande högtalare, pockande utrop, ständigt malande samtal, svettiga kroppar. Vissa bloggare såg sig tvungna att kapitulera inför obegripligheten, oförmögna att förstå eller läsa tecknen som sprutade mot dem från alla håll. Situationen blev akut paranoid i ett inlägg–

Och över all hjälplös förvirring och mitt i oljudet lyser detta skrämmande ansikte. Jag har ingen aning om vem ansiktet föreställer eller vad det gör där uppe i taket. Och vad betyder texten ovanför honom: ”Signering pågår”? Vad är det som pågår? Tortyr? Med vilket redskap? Och isåfall: Är han offer eller gärningsman? Vad vill han säga göra oss?

// Görningen

Någon börjar betrakta det hela som en version av samma landskap som Alice mötte i underjorden.

Men allt på bokmässan är aktuellt. Det är mycket svårt att få syn på någonting som är ens fem år gammalt bland tapetmönstrade montrar, skyltar och signaler. Att Nya Tider så behändigt kunde göra sig bekväma bland pappkorridorerna kanske hade någonting med det att göra?

När vi planerade experimentet tyckte vi att Walter Benjamin var en bra inspiratör. På trettiotalet läste han staden Paris – han letade i gränderna och i litteraturen, i nedgångna affärslokaler och dagstidningar efter det nyligen försvunna artonhundratalet. Jag föreställer mig att Benjamin skrev för sin samtid, samtidigt som Europas ideologer ägnade sig åt att förbereda ett utopiskt tusenårsrike, med hjälp av en gräll historisk kuliss. Benjamin försökte med samlarens envishet erbjuda en motbild, för att en annan framtid skulle vara möjlig.

På mässan köper jag Benjamins passagearbeten som nu kommit i nyutgåva. Efter några timmars läsning inser jag att den värld Benjamin iakttar och rör sig i är så oändligt mer skiktad än mässans varje gång på nytt framkallade värld av montrar. Benjamin stöter på pompejanska kolonner, gamla paraplyställ. Bokmässan är varje år kliniskt ny.

Kanske är det en förklaring till att jag hade så svårt att skriva? Tanken kan inte fästa någonstans.

Däremot kunde nyfascisterna tåga in som om ingenting hänt. Scenografin var inget hinder, bland pappkulisserna såg de för många ut som bärare av bara ännu en åsikt som skulle basuneras ut, bemötas eller kritseras. Det faktum att de gärna skulle ta ifrån oss andra möjligheten att hävda vår åsikt längre fram blev inte avgörande för deras inträdesbiljett. Inte heller det faktum att de redan gjort det en gång, tagit ifrån oss möjligheten, för inte så länge sedan.

Mässans tema, yttrandefriheten, återkommer förstås i bloggen. Just här inne, just detta år, blir det oklart vad det egentligen är vi försvarar. Fascisters rätt att sprida drömmen om en våldsam, auktoritär ordning? Ett mässbrus utan ände, en bruten engelska som inte tål någon som helst komplikation? ”Moderatorn ställer grovhuggna frågor på skolengelska. Den inbjudne irakiern – konstvetare, författare, journalist – försöker förklara” skriver Räven. ”Han stakar sig, söker efter orden, språket når inte fram… Freedom of expression, indeed!”

På bloggen uppstår en proteststämning. Vissa letar efter andingshål. ”Rum för översättning …blev en plats på mässan, där omsorgen om varje ord blev märkbar” skriver Eva Ström, och skruvar in siktet på det mikroskopiska: ”Vad är skillnaden mellan norskans ’bli borte’ och ’försvinna’?” Det framstår som ett verksamt motmedel.

mass3

Innehållet i många samtal och seminarier handlar om att förstå det förflutna – och där finns djupa brunnar av luft: ”Att höra Herta Müller tala är som att ha en varmt uppfordrande getingsvärm i bröstet” skriver Cecilia Hansson. ”Hur hon gång på gång lyckas bryta igenom bruset, göra sina upplevelser giltiga för oss alla … Hur kommunismens Rumänien och den lilla byn i Transsylvanien kan förklara allt i dagens värld. Oss människor, våra villkor och mekanismer. Arvet efter kommunismen, spåren av kommunism och bortträngd nazism.”

Kanske skulle det arvet gå att få syn på i mässhallen också, om man tittade efter riktigt noga? Det kanske finns någon skruv från femtiotalet någonstans? Många bloggare använder för länge sedan döda ansikten som ett slags sköld: Clarice Lispector, Erasmus, Edith Stein, Ture Nerman. Men samtidigt uppstår en ohjälplig spricka mellan de insikter som tar form i blogginläggen och samtalen, och mässans infekterade brus.

”Ett nederlag att inte ha väckt talan på något sätt emot nazisternas närvaro på mässan” skriver John Swedenmark i sin anteckningsbok på väg hem i tåget. Han har suttit i två samtal, det ena om Shakespeares sonetter, det andra om språkets historiskhet. Han skriver att han kunde ha fört in samtalet på ”våldsverkarnas i grunden språklösa utnyttjande av rätten till att tala med tomma ord som bara innehåller ett löfte om en annan tid som väntar”. Men han gjorde det inte.

Efter mässan kunde vi räkna in kring femtio inlägg. Min medredaktör Axel tog ut dem på papper och hängde upp dem i taket, som tvätt eller små flaggor.

mass4

Vi bestämde oss för att utvärdera experimentet och bjöd in på våra listor och kanaler. Jag lovade förbereda en inledning, så jag vandrade runt bland pappren i konferensrummet. De hade redan börjat anta den behagliga formen av ett arkiv.

På måndagen satt en handfull personer under flaggorna och samtalade om experimentet. Någon tyckte att bidragen var ansträngda, att de ibland andades en tillkrånglad dubbel- och trippeltydighet som tjänade mer till att framhäva den skrivande än någonting på mässan.

Synpunkten är rimlig. I vårt experiment fanns en tydlig mottagare, utöver den diffusa och svårtilltalade digitala offentligheten, och det var redaktionen i Stockholm. De flesta inläggen lades upp under pseudonym, men redaktionen visste naturligtvis med något enstaka undantag vem som var avsändare.

Vi kunde också ha släppt det redaktionella greppet och förvandlat masskritiken till en fritt tillgänglig hashtag, som kunde ha levt sitt eget liv. Nu slapp vi kapning och oseriösa inslag. Inga våldsverkare kunde hävda sig under vår rubrik. Och vi fick denna finess. Ibland fungerar den, ibland inte. Några dagar efter utvärderingen undrar Axel om vi kanske hade blivit av med det lite håglösa tonfallet ifall vi haft Tristan Tzara som förebild och inte Benjamin?

En av de texter som intresserar mig mest hör ihop med en bild på en ruin i en öken. Texten är tung av ett 3000 år långt bakåtperspektiv, av förstörelse. Där hörs någon som sörjer på kulissernas baksida:

mass5

Ett yttrandeflipperspel löper amok, en kanonad av åsiktsprojektiler, tankeexplosioner och larmande infernon. Blixt och dunder, jävlar anamma!

Men när bokdammet lägger sig hörs bara fläktarna i datorernas sovsalar, som viskar: “Vi är biblioteket inom dig.” Hyllplanen har sedan länge rämnat. Drottningen av Saba skickade sex tusen ynglingar – alla födda samma dag – till Kung Salomo, nu ligger hennes hemstad i Jemen i ruiner. Allt pulvriseras till atomer. Algoritmerna blundar. Nyhetsankaret gråter i kulisserna. Den kritiska massan uteblir.

//XO

Annars gillade jag ett blogginlägg om vädret. Det regnade tydligen någon annan stans, medan mässan pågick. Och så tyckte jag om att en vägg plötsligt blivit läsbar för någon:

mass6

Glasgenomfärd

Parallella interpunktioner

Så färdas jag emellan

Vad är blickar? Fjärmar mina spår

I glasöglor urskiljer sig stilla

                 stavelsens lov

  // Felice

 

 

Daniela Floman

Redaktör

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *