Storm på torsdagsklubben. Blåsten sammanfogar seklerna i Liffners nya roman.

november 21, 2016

Du lär dig läsa, börjar med att ljuda alfabetet, följer tecknen med fingret. Först senare kan fantasin lämna bokstäverna och se in i berättelsen. Du tänker inte längre på orden och meningarna var för sig. Kortare sagor blir lättlästa och Narnia eller Hogwarts välkomnar dig på det första stora äventyret. Nu syns bilder, läsningen automatiseras och slottet eller faunen träder fram starkare än boksidan.

 

Eva-Maria Liffner har med Blåst! publicerat en tidsmaskin och en Narniaport. Med en rik mängd material, fiktion varvat med biografi, suddar hon ut gränsen för var litteratur slutar och de verkliga personerna tar vid: Anta att barnen Brontës lekar utvecklades till familjens egen författarskola. Man vet att systrarna gav ut text som i enlighet med inbundna böckers natur presenterar berättelser med tillhörande början och avslut. Bakom bokpärmarna ska det ha funnits personer, kanske levde de också litteratur: lekte den som barn och talade den som vuxna. Hos Liffner är barnen Brontës fantasirike Gondal lika viktigt som deras England.

 

Tre tider kommunicerar med varandra i Liffners roman, längst bort springer barnen Brontë på den svindlande heden, växer upp för att som författare streta med kritiker och knapp ekonomi. Hundra år framåt i tiden är Yorkshire sig likt men Ned Shaw och Johnnie Tolkien får ett annat slags mörker att ta sig igenom när de skickas från byns torsdagsöl till skyttegravarna ute i Europa. Ytterligare hundra år senare har mytbildningen kring familjen Brontë antagit bastanta proportioner. Två vänner låter litteraturforskningen ta över sin fritid, de pusslar med dagböcker och brev, letar tills en nivå av besatthet infinner sig och de börjar se spöken. Så långt in i berättelsen har Liffners universum löst upp konventioner om tid och fiktion. Barnens berättande och soldatens kringflackande liv rör sig med en tillåtande frihet. Forskarna tar vid i vår samtid och spekulerar i långa språng mellan text och möjliga författare. De misstänker, och hoppas väl, att det ska finnas ett nytt manuskript, tidigare okänt, redo för dem att plocka fram. Frågan blir vem som egentligen är upphov till en text. Efterforskningen kan göra framsteg när tankegångarna slutar skilja på liv och dikt.

 

Navet i Liffners romanbygge är berättaren Ned Shaw. Han är soldat och en skicklig mekaniker, den som lättare än andra kan röra sig mellan Yorkshires olika tidevarv. Ned kontrasterar den intellektuelle Tolkien, författarna Brontë och 2000-talets forskare. Medan de andra skapar, skriver och söker reda ut berättelsens mysterier säger Ned att han inte vet så noga. Men visst var han där. I västra Yorkshire såg han falken sitta på Emily Brontës axel, hundra år senare svävar fågeln över heden, flaxar till i skyn innan första världskriget bryter ut. Ned utsätts för litteraturen, han gör ingen större skillnad mellan de minnen som är hans egna och upplevelsen av andras minnen.

 

En obotlig förmåga att se verklighet i fiktion både beskrivs av och exemplifieras med Blåst!  Slutsatser binder samman antikens enögda siare med 1900-talets krigsskada. Stirrar han med sitt blinda öga ser Ned vad lillebror Brontë såg. Ned knyter ihop de olika erfarenheterna till en underhållande version, en möjlig linje, men berättelsen skulle tjäna på att låta läsaren knyta några av knutarna för egen maskin. Stundom är de intertextuella knoparna så tydliga att berättelsen verkar underordnad Liffners projekt att binda samman komponenter, konstruktionsarbetet riskerar att ta plats framför den färdiga illusionens väv: Emily Brontës romangestalt Heathcliff dyker till exempel upp som åtskilliga referenser, framförallt i anslutning till Ned som efter sidor av antydningar förklarar sitt vresiga humör med att: ”för den som är uppvuxen på Heath Street och Cliff Mansions faller det sig mer naturligt att bitas än att vara artig.” Liknande blinkningar ger texten en air av fan fiction eller bokcirkel, en egen torsdagklubb med sin tolkning av Tolkiens tolkningar.

 

De intertextuella ambitionerna finns redan i titeln: Blåst! är det namn som gavs åt den första svenska översättningen av Wuthering Heigts. Ett namn vilket fått följa med in i berättelsen: hedens blåsiga klimat viner genom stugor och städer. Naturskildringarna bidrar till känslan av det allmängiltiga. Beständiga krafter sköljer genom romanens växlande tidsrymder: En folkmassas rörelser beskrivs som tidvatten, unket mögel luktar lika mycket sjukdom på båda sidor om 1800-talet och vinden bidrar obevekligt med syre. Du ser tydliga bilder av Ned och Emily som spökar för varandra, århundraden har passerat men heden är densamma.

 

Jag slår igen boken sådär som du bukar göra; utan att riktigt lämna den. Mina tummade exemplar av Harry Potter står i bokhyllan men jag måste hålla med Ned: Idén om Hogwarts befinner sig någon annanstans, jämte andra minnen. Visst var jag där.

 

Nelly Wahlfort

 

Nelly Walhlfot, född 1991, studerar litteraturvetenskap vid Uppsala och är sedan början av november praktikant på Kritiklabbet.

 

Blåst! Natur och Kultur, 2016

 

Blåst! är Eva-Marie Liffners femte roman efter debuten med Camera (2001). Till hennes tidigare verk hör Lacrimosa, som tar sin utgångspunkt i CJL Almqvists författarskap och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset 2011

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *