Viktor Sjklovskij deklarerade, radikal för sin tid, att konsten har en uppgift, den ska användas för att främmandegöra tingen så vi kan se dem i sig själva, utan förutfattade värdesatser. På Nordiska museet är månskivan monterad högt uppe bland marmorpelare och mångatan har stelnat, tagit formen av vita utställningsväggar. Museets största utställning på 20 år heter Nordiskt ljus och får utrymme i hela Stora hallen. Uppfattningen om ljuset och mörkret är inte bara inmejslade i oss som självklarheter av naturens dygnsrytm utan också av den relativt nyvunna makten att upplösa just dygnets naturliga rytm genom att tända och släcka, montera måne och stjärnor var helst vi har lust.

Ett norrsken dansar ovanför våra huvuden; sprakande färger projiceras på ett vitt tyg som speglar mångatans form. Det sägs att norrsken knastrar men härinne råder tystnad under det 24 meter höga taket, en sakral stämning ligger med det mjuka skenet över utställningens olika delar. Längs en vägg samlas högtiderna kring halloweenpumpor, valborgsbrasa, eldfesten innan Norouz och midsommarens midnattssol. Norrskenets skrönor och vetenskap fyller enorma foton inramade av valven i motsatt ände av salen.

Foto: nukleerkedi/iStockphoto

I mångatans sicksackväggar presenteras 120 år genom 120 lampor. Svensk desginhistoria exemplifierad med belysning under rubriker som 2000-talets ”Ljust och fräscht” eller 60- och 70-talets ”Pop och plast”. Hanieh Heidarabadi är en av de designers som finns representerade. Dennes porslinslampor hänger i ett moln, ljuskapslar som ser ut att vara virkade men alltså är porslin format av en 3D-skrivare. Enligt Heidarabadi är mörkret det mäktigaste, ljuset är självklart, när en skapar lampor och belysning är det för att manipulera mörkret.

Nordiskt ljus skulpterar mörkret till ett jämnt dunkel, vackert i byggnaden som för tankar till en gotisk katedral. Mångatan består av alla dessa lampor, ett kontrollerat, enhetligt sken som bringar helgd till ämnet. Ljusets betydelse för människan gestaltas i en ambitiös kulturhistorisk del som tar plats i fem avskilda rum. Det första är svart, där snurrar en modell av jordens långsamma rörelse kring solen. Väggarna är klädda av målningar och foton, rummet ligger i mörker och bilderna är upplysta i samma ljusstyrka som ska råda på tavlans motiv. Anders Zorns Midnatt lyses upp relativt starkt, som en midnatt i juni, Karl Nordströms Vinternatt är svårare att urskilja, som en del av ett kluster svagt upplysta målningar där alla återger landskap i mer mörker än ljus. Utrymmet är en fantastisk introduktion till ljusets plats i tillvaron, här triggas känsloaspekterna när en får känna på mörkret. Infotexterna blir överflödiga. Rummet är så rikt på intryck att dessa med fördel kan få all uppmärksamhet, en känsloladdad och ordlös inledning till kommande faktaspäckade lokaler.

Foto: Nordiska museet.

Utvecklingen går som en dimmer genom historien, ju närmare samtiden vi går desto ljusare blir det. Rummen framställer allmogefestens fladdrande eldsken, lysstickor sitter i gjutjärnshållare, redo att tändas och var tionde minut får barnen sätta i nya. Vi går in till de högre ståndens förgyllda ljusstakar i rokoko och barock stil, här är fönstren höga och omges av blommor och kristallkronor. Först på 1850-talet får vi tändstickor, 1860-fotogenlampor, gatorna får några gaslyktor i större städer och på 1920-talet sprids elektriciteten över Norden. På 1950-talet växer intresset för inredning och 1987 informerar ett inredningsmagasin om hur högt en kökslampa bör hänga över matbordet: 55-60 cm. Ljuset har blivit självklart.

När ögonen vant sig vid de bländande lysrören i det sista rummet står rubriken ”Allt för ljust?” att läsa. ”Halvmörkret, som förr var ett hinder, något otäckt där oknytten höll till, har i dag blivit något många eftersträvar.” De flesta av Sveriges i genomsnitt nästan 50 ljuspunkter per hem handlar mer om att ljuset ser bra ut än att vi ska se bra. Stark belysning konnoterar arbetsplats, i hemmet råder mysbelysning. Historiebeskrivningen i de fem rummen är effektfull men det ser ut som att klasskillnaderna innan elektriciteten inte existerade parallellt utan tog plats efter varandra, murriga stugor utvecklades till stearinljusens salar. En bild som ger det märkliga intrycket av att klasskillnader försvann någon gång på 1800-talet.

Överflödet av ljus avslutar den kulturhistoriska delen, de sista textbitarna talar om ljusföroreningar som stör ekosystem och stjärnskådare. Jordgloben här är inte upplyst av solen utan små lampor som indikerar platsens mängd elektriskt ljus. Stockholm lyser till exempel med en större prick medan andra bebodda landmassor stirrar tomt tillbaka, utan varken belysning eller kommentarer.

Foto: KW Gullers, Nordiska museet.

Sista delen av Nordiskt ljus bjuder in till ett konstgjort norrsken. Stimulerad av mängden installationer ombeds besökaren vänta en minut i en mörk sluss av svart tyg. Kompakt och omslutande påminner mörkret om hur ovana vi är att alls vistas utan ljus, något som utställningen berättar med ord och föremål men som främmandegörs genom upplevelsen, när vi famlar efter en obefintlig lampknapp vet vi genast vad vi har för relation till ljuset. Efter slussen är också valvet mörkt nog att ha himlen till tak. Imitation av norrsken når naturligtvis inte upp till naturfenomenets nivå men beckmörkret är äkta, liksom vördnaden, det faller sig naturligt att bli stående och begapa hur färgerna skiftar form.

Nelly Wahlfort