Amerikanskt 60-tal, folkrörelser dansar genom New York. Bob Dylan flyttar in och låter gitarren uttrycka beundrande häpnad jämte svartvita kampsånger för fackförbund. Men han gör strax stilistisk revolt och drar vidare genom genre efter genre, förbrukar publik efter annan, jobbar vidare med verser och ackord, stannar korta stunder och skapar sig sedan framåt. En figur som försvinner just när åhörare hittat honom. Dylan i 60-talet. Tematiken i Bob Dylans sångtexter och dikter 1961-67 är Mats Jacobssons avhandling i litteraturvetenskap. Han tar oss noggrant genom sångernas lyrik och kopplar rad för rad till sin tid. En av de bifogade bilderna visar det snart ikoniska hårkaoset Dylan i Stockholm, på en känd presskonferens där han slänger en nonchalant blick in i kameran. Genom boksidan sneglar vi mellan cigarett och solglasögon på varandra. Mitt rufsiga hår 2017 möter rufsigt hår 1966 och ingen verkar imponerad.

Boken är skriven för den redan frälste, inte för mig. Med tidigare erfarenhet begränsad till den där bakgrundsmusiken, den alla tycks känna till, vagabond-snubbaduren som hörs på puben, saknas något i den här berättelsen. Andras engagemang för artisten fascinerar mer än artisten. Redan 1966 tog den svenska receptionen Dylan på allvar som poet, med en essä av Gösta Printz Påhlson – 50 år innan Nobelpriset. December 2016 tillstår Mikael Timm, kulturjournalist på P1, att han är en Dylan-man och förklarar sitt oändliga intresse med Barthes’ semantik: Den sanna rösten äger större attraktionskraft än den sköna rösten. På filmduken porträtteras Dylan som just sanningssägare i I’m not there (2007) och det med så snyggt skådespel att jag förstår precis vad Timm resonerar kring, en ohämmad röst är attraktiv. Men utan det snygga och sköna, orkar vi verkligen lyssna utan skådespelet?

Jo, som redan frälst kan fakta vara ett fantastiskt skådespel. I Dylan i 60-talet får namnbytet från Robert Zimmerman till Bob Dylan argumentera för fadersuppror som tar sig ut både i biologiskt privatliv och poetisk influens. Ett månghövdat antal rollbyten håller få egenskaper gisslan, i intervjuer påstår han sig ofta vara föräldralös eller känna gamla blueslegender som gick bort samma årtionde han själv föddes. Jacobsson tecknar ändå en rörelse från socialistisk kollektivism till liberal individualism. Vidare in i stilistiken ser Jacobsson frihetssträvan som den enda gemensamma nämnaren för samtliga äventyr och gör här inte skillnad på en privat och offentlig person utan behandlar, liksom Dylan själv, personan Bob Dylan som en del av konstnärskapets projektionsyta; Den autentiske varlesen vilken lever sina sånger och tycks skarva oftare i intervjuer än i låttexter, skapar medvetet musik och liv som ett långt, pågående flätverk.

Min läsning av bevisningen talar för en mer specifik frihet, termen kan bli för bred och politisk om en artist som, med Jacobssons ord, aldrig var särskilt politiskt medveten. Friheten specifik för skapandet dominerar när plats och idé skiftar. Valet av namn har onekligen en klang som hans tidigare namn inte hade, uppror eller ej så låter det nya bra, liksom det låter bättre att sjunga om ett kringflackande liv om rösten talar sin egen sanning. En ganska nördig gestalt träder fram, mer upptagen av musik än något annat, bygger in sig själv i lyrik och tonalitet. När puben, litteraturvetenskapen och partipolitiken nu hänger upp Dylans foto blickar han ointresserat in i kameran.

Nelly Wahlfort