Lyrisk brottsjö: Viktor Andersson läser Jasim Mohamed

februari 10, 2017

Ögonens figurer är slitna, till ytan banala: bottenlösa och outgrundliga. Världar att förlora sig i, själens säte. Likt havet med sina klyschor: böljan blå eller vågornas outsägliga rytm. En bildvärld som närvarar i Jasim Mohameds nyutgivna diktsamling Vittnen till meningslösa händelser, om så i förskjuten form. Dikterna blottar utelämningarna i symboliken, den outtalade bottnen i talet om både havets och ögonens djup:

 

Jag såg vatten

fylla blickar upp till brädden

och tömma dem

 

på allt

 

Tematiseringen av vatten, blick, ögon och hav präglas av svåra spänningar. Diktaren sjunker, dikten sjunker. Vattnet väller upp. Även dessa metaforer spricker, för det är Medelhavet som framträder i dikterna: flyktvägen, döden, förlusterna, lidandet och förhoppningarna, passagen, människorna, överlevandet och minnet, värdigheten och kuvandet. Dikterna i samlingen är fördelade i fem olika segment. Rubrikerna bildar ett sammanhängande ramverk snarare än avgränsningar. Tre i synnerhet – ”I glömskans händer”, ”Öga under vatten” och ”Vittnen till meningslösa händelser” – utgör stödjepunkter, bojar från vilka underströmmarna kan erfaras.

 

Mohameds debut Övningar in i ett annat språk utkom 2005 och svarade mot sin titel, mot exilens ambivalens. Den andra diktsamlingen, I Din Mun från 2011, präglas av en munnens symbolik och inlemmar diktjaget i intima flöden, både genom formmässiga val och själva tematiken. Den här gången uppstår istället en större distans, framför allt genom den centrala roll som seendet får i dikterna. Detta sker dels genom ögonsymboliken: bilder av ögon som samtidigt framträder inför ögon. Därtill länkar seendet förtjänstfullt samman akterna att bevittna och vittna. Ett tecken på synens verkan som vittnesmål: när sinnenas logik kastas om och diktjaget ser sorg ”flimra till / som en åskvigg / i en kvinnas röst.”

 

Detta ger dikterna laddning. Vittnesmålen kan utläsas som anklagelser. De multipliceras och riktas åt flera håll. Mot en samtid. Men vem är det som vittnar? Frågan laddas i flera led: vilka blickar är det som åkallas? Vem ser och vem syns? Är det inte mellan dessa två led sörjandets klyfta visar sig, dess ständiga brist? Och därtill: både skrivandets och läsningens dito, deras våld. Åkallas ändå inte läsaren här? Jag ignorerar det, undflyr det, försöker läsa på utsidan, tills det visar sig att det inte finns någon utsida av Medelhavet, eller läsningen, eller sorgen.

 

Avstånden och sprickorna är alltså mångtydiga, mångfaldigade, precis som blickarna. De verkar både genom upprättandet av betraktarens blick och via metaforernas glidningar. Spänningen cirkulerar ovissheten om hur det oerhörda och omöjliga ska förmedlas. Det är inte ett direkt eko av representationens problematik, den som utmärkte diskussionen om poesin efter andra världskriget, efter Shoah. Men Mohameds samling förhåller sig kluvet till skriftens (o)möjligheter, dess appell navigerar språkets belägenhet, som väl också är läsarens: hur ska detta läsas?

 

På ett plan rör det sig då om skriftens vittnesmål mot sig själv. Skriften är en av de svarande i målet. Till en viss grad skriver Mohamed visserligen in sig i en mer okomplicerad tilltro till empatins förmåga. Men tvivlet anas, läsaren kan arbeta med det, jag måste arbeta, trots läsningens och sorgens våldsamhet, för att se avigsidan, den andra sidan av tilltron. Ingen utsida, ingen undanflykt. Istället arbetets möda: att delta i vittnandet och samtidigt finna sig anklagad. Att möta bristen och röra sig med den, att fortsätta att läsa. Vid ett tillfälle vänder dikten tillbaka mot sig själv, mot de första ögonen. Ser den sig själv, kan den det? Denna spänning: blicken mot blicken, som genomgående sett de andra ögonen. Först en kvinna ”som miste sina ögonpärlor” – hon driver runt i misströstan i det nya landet ”Olympen”. Sedan:

 

Men vad såg jag i dessa ögon som mist sina pärlor

[…]

Vad såg jag i denna människa

annat än ett väsen som trodde

att barn kunde leva

 

under vatten

 

Vad såg jag? Med det smärtfyllda ifrågasättandet frammanas seendets och medkänslans otillräcklighet. I kvinnans brustna ögon ser jaget bara postumt, förlustens mytiska då – barn som kan leva under vatten. Men vad förnims av det som finns kvar? Vad av berövandets nu? Dikten skälver därmed på samma gång av empati – vittnesbördet mot ordningen, mot avhumaniseringens politik – och av medvetenhet om blickens våld – vittnesbördet mot skriften. Dikterna i samlingen kan inte frånsvära sig denna splittring och tycks inte heller försöka. Därmed går det att utläsa en samtidighet, hur Mohamed ”tar sig vatten över huvudet” – för att exemplifiera de groteska bilderna – och samtidigt, just genom förskjutningen och omöjligheten, den plågsamma bristen i förmågan, förmår aktivera smärtan och sorgen.

 

Viktor Andersson
 

Viktor Andersson, född 1990, student vid masterprogrammet för Kritiska studier på Göteborgs universitet och sedan början av februari praktikant på Kritiklabbet.

 

Vittnen till meningslösa händelser, Edda 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *