Postkritik och samtidskonst: Erik Sandberg och Sebastian Andersson om Sara Anstis och Johannes Samuelsson

februari 27, 2017

 

Kritiklabbet bad Erik Sandberg i Uppsala och Sebastian Andersson i Umeå att, trots att de inte känner varandra, påbörja en dialog i brevväxlingsformat om två aktuella utställningar på respektive ort. Erik Sandberg skrev om Sara Anstis på Uppsala konstmuseum och Sebastian Andersson om Johannes Samuelsson på Västerbottens museum. Hur kan två kritiker mötas i ett samtal och genom detta samtal låta två konstnärskap också sättas i dialogisk relation till varandra? Resultatet går att ta del av här nedanför. Ett experiment i den dialogiska postkritiken som försöker att etablera ett medialt varande mellan platser och reflektioner.

Bild: Detalj ur Sara Anstis – In a Green Shade IV

 

9 februari 2017 skriver Erik Sandberg till Sebastian Andersson

 

Hej Sebastian.

 

Jag har varit och sett en utställning med konstnärer som mottagit ett stipendium från Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne på Uppsala konstmuseum. Den del av utställningen som fångade mitt intresse var Sara Anstis kolteckningar på akvarellpapper.

 

I teckningarna syns kroppar som är i full följd av att gå upp i naturen, omgivningen och varandra. Trots ett statiskt, endimensionellt, medium framställs både ett djup och en väldig rörelse som enbart stannat av för stunden.

 

Utställningstexten beskriver Anstis konst som ett undersökande av kroppens förhållande till naturen i vårt västerländska samhälle och jag citerar: ”I hennes teckningar skildras en utsatthet som uppstår när kultur, civilisation och samhälle skalas av inpå den nakna kroppen.”

 

I teckningen In a green shade IV syns vad som kan förmodas vara två kvinnokroppar som sammansmälter vid axlarna. Den ena, sittandes, växer fram ur ett vitt intet som för mina tankar till ett marmorblock ur vilket en halvfärdig skulptur arbetats fram. De två samverkande kropparna kan tänkas representera potentialent i ett marmorblock (eller en kropp?) som inte bearbetats av en mänsklig hand. Innan marmorn mejslas ut eller samhällets normer konstruerat kroppen är den alla sina möjligheter samtidigt. Alla potentialer finns inneboende i den orörda kroppen.

 

Sara Anstis – In a Green Shade I

 

Nästa teckning i hängningen heter In a green shade I och här sitter en hukande kropp som kring bröstet växer ut i en knölig svällande massa av muskulatur. Här tycker jag att den ekokritiska aspekten är som tydligast. Från kroppens knä växer en palmliknande stam fram och dess vänstra fot omsluts av jorden. Istället för den konsumism där vi förhåller hos till naturen som en produkt för vårt nyttjande förespråkas här en naturtillblivelse. En delaktighet med naturen istället för en verkan i den. Avsaknaden av ”ansiktighet” (visagéité) i bilderna förhöjer känslan av den totala uppgången i naturen. Gilles Deleuze och Félix Guattari skriver att ansiktets betecknande form i språket förblir obestämt om inte den eventuella åhöraren gör sina val med den talandes ansikte som utgångspunkt. Kropparna blir därmed bara läsbara utifrån samma parametrar som naturen.

 

Hoppas att höra från dig snart.

 

/Erik Sandberg

 

 

19 februari 2017 skriver Sebastian till Erik

 

Erik,

 

Tack för ditt brev. Det fann mig en morgon med mjukt ansikte. Nyss vaken.

 

Du skriver om något nästan omärkbart. Något som händer runt om ansiktet – med kropparna. I Sara Anstis utställning har du erfarit stenhuggarens handling och funnit det betecknandes våld både explicit och implicit. Det finns något ömt i dina tankar om den orörda kroppen. Jag tittar på bilderna. Teckningarna skakar. Det finns en fasansfull och skör exakthet i Anstis gestaltningar. De huvudlösa kropparna är i sanning utsatta.

 

I del fem av skriftserien Kairos som behandlar arkitekturteorier kan vi läsa en svensk översättning av filosofen Elizabeth Grosz essä ”Kroppar – städer”. Hon skriver om hur vi i vår anropocentriska kultur har använt kroppen för att genom språket beskriva staden och delar av statsapparaten. Städer har numer puls, ansikte (fasad) och hjärta. Dessutom har de flesta samhällen som vilar på juridisk grund åtminstone en lång arm. Vid sidan av städerna så finns det kroppsdelar och kroppar lite överallt i språket. Tänk bara! Där går en huvudman i armkrok med en huskropp.

 

För en tid sedan besökte jag Johannes Samuelssons utställning Johannes med vänner som just nu visas på Västerbottens Museum i Umeå. Det är en separatutställning, men (som vi kan förstå genom titeln) även summan av ett flertal kollektiva handlingar. En ansats som är utmärkande för hela utställningen. Samuelsson och hans vänner har arbetat i utökade kollektivgrupper. Bortom kärnfamiljen, arbetslaget och ensamheten. Med handlingens kraft som utgångspunkt och konsten som metod undersöker och testar de det demokratiska ramverk som är tänkt att fungera som bärande strukturer i vårt samhälle.

 

Detalj ur utställningen Johannes med vänner på Västerbottens museum. Foto: Johannes Samuelsson.

 

Något händer i rummet. En välbekant sten får min hals att klumpa sig. På golvet framför mig i ligger en talarstol i granit. Jag rör den skrovliga ytan med blicken och tänker efter länge. Stenens berättelse är lång och svår att utreda i ett brev. Men, vi försöker. I Umeå fanns det tidigare en scen precis där Rådhustorget faller ut i en esplanad. Det var en samlingsplats för öppna möten som i folkmun kallades för apberget. Strukturen fungerade även som sittplats mot torget. 2013, i samband med bygget av en ny kommersiell galleria bestämde kommunen att apberget skulle rivas. Trots stora protester och ett tafatt försök till medborgardialog jämnades platsen med marken. Johannes med vänner har alltså lånat apbergets talarstol från kommunens förvar där den fram tills nu har framlidit i en varats limbo. Viktigt att påpeka är att apberget för många Umeåbor var (och är fortfarande) en bärande symbol för demokrati och mötesfrihet.

 

Återaktiveringen är rörande. Det är klart. Talarstolen – nu en sarkofag, sluter sig om historien och våra misslyckade samtal. Nu är tomrummet det som finns kvar. Ett outhärdligt möbiusband.

 

 

Bästa hälsningar,

Sebastian

 

Ps. Trots ömheten förlorar du mig när du talar om den orörda kroppen. Vill du utveckla ditt resonemang. Vad är en orörd kropp? Är det inte i själva verket en idé (och alltså inte en kropp). Är det då inte en omöjlighet?

 

 

21 februari 2017 skriver Erik till Sebastian

 

Hej Sebastian.

 

Tack för mycket fin läsning.

 

Det är ett mycket plats- och erfarenhetsspecifikt verk du skriver om, till vilket du har en tydlig känslomässig koppling. Jag som aldrig ens varit i Umeå har svårt att relatera men du frammanar starka känslor genom texten.

 

För att anknyta till det du skriver om Grosz och stadens kroppslighet innehar även talarstolen en kropp och ett ansikte. Ett ansikte som för mig är beläget i den del som tidigare varit fastgjuten i marken. Dissonansen mellan den arbetade ytan och ärret efter talarstolens bortslitande har mycket gemensamt med den muskulösa metamorfos som kropparna i Anstis teckningar genomgår.

 

Går det att återanvända talarstolen och producera en ny mötesfrihetens sfär eller har dess vistelse i det kommunala limbot förändrat dess betydelse? Eller är den för alltid dömd till att vara ett monument till sitt eget minne?

 

För att försöka svara på din fråga angående den orörda kroppen så tror jag att metaforen blev aningen kantig. Tanken var att den orörda kroppen skulle förstås som något som är orört av mänskliga konstruktioner. Kropp tänkt i en rörlig bemärkelse som pendlar mellan sten och kött. Jag tror att den orörda kroppen kan vara ett tillstånd som existerar i den kortaste möjliga kontinuiteten. För även den första tanken om vad stenen ska föreställa när den bearbetats negerar dess orördhet. Jag vet inte om det blev tydligare nu eller inte.

 

Sen undrar jag: kan en idé inte ha/vara en kropp?

 

/Erik

 

 

22 februari 2017 skriver Sebastian till Erik

 

Erik,

 

Kanske finns stenens ansikte där – i närheten av ärrbildningen. Som betongen omfamnade graniten i underjorden har vi genom att använda talarstolen skapat förbindelser mellan stenen och platsen i våra minnen. Med det sagt tror jag (som svar på din fråga) att det vore fullt möjligt att resa stenen och lyfta den ur sitt nuvarande monumentblivande.

 

Jag ska försöka svara dig på din fråga om en idé inte kan vara/ha kropp. Personligen tror jag inte det. Då lutar jag mig mot Platon. En idé är i bästa fall en tanke, och i de flesta fall inget alls. Den kan däremot omges av andra kroppsligheter som är både fysiska och transcendentala (konceptuella). För det finns oftast något som omsluter en idé, som förbinder den med språket – men det är inte en kropp i den mening jag tänker den. Det är en osynlig struktur eller konstruktion. En relation, ett sammanhang eller hopp.

 

Trots det förstår jag dig. När du talar om att den orörda kroppen faktiskt kan existera i kortast möjliga kontinuitet så låter det rimligt. Även fast jag inte vet vad det är. Är det ett ögonblick? är det någonting delbart? Förslaget får mig att minnas några välkända paradoxer som ju motsätter sig uppfattningen om tidens linjära struktur.

 

Tycker du att kropparna i Sara Anstis teckningar lever? I så fall hur. Och, är naturen läsbar?

 

Bästa hälsningar,

 

Sebastian.

 

 

24 februari 2017 skriver Erik till Sebastian

 

Hej Sebastian.

 

Ledsen att mitt svar dröjt lite. Jag har en tvådelad följdfråga angående talarstolens vara: Om stenen nu skulle resas och lyftas ur sitt monument-blivande vad händer med dess innebörd? Och om denna innebörd skulle ändras skulle det fortfarande vara samma sten?

 

Jag är inte helt säker på att jag vet vad en idé är. Var befinner sig dessa idéer? Jag blir frestad att tala med vissa postmoderna tänkare här som vill förkasta den kartesiska tanken om det mentala och det fysiska uppdelat i två dimensioner eller världar. Den tyska estetikern Wolfgang Welsch menar att den verkliga och den mentala världen är tätt sammanflätade och inte går att skilja från varandra eftersom att verkligheten delar beståndsdelar med vår uppfattning av det mentala. T.ex. tid och rum. Om vi då upplever det mentala som ett rum, något spatialt, där t.ex. idéer uppehåller sig finner jag det möjligt att de har någon form av kroppslighet. Men med det sagt rör det ju sig också om hur vi väljer att definiera koncepten kropp och idé.

 

Vad betyder det att leva? Även här rör vi oss kring en definitionsfråga tycker jag. Lever allt som verkar i verkligheten (vad nu det är)? Eller är levandet något rent medicinskt som kroppsfunktioner? Vi båda har känt kropparnas rörelse och upplevt en skälvande ömhet i dem och på något sätt tycker jag att det legitimerar deras levnad. Vad tycker du?

 

Ja, jag tror att naturen är läsbar så som allt som har eller är inbegripet i ett språk är läsbart. Sen är frågan hur tillgängligt detta språk är för sin uttolkare. Symbolerna som språket består av kanske läses på olika sätt i olika språkbruk men nog läses dem allt.

 

/Erik

 

 

26 februari 2017 skriver Sebastian till Erik

 

Det är svårt att säga. Jag tror inte det. Stenens mening och blivande har redan påverkats av nedmonteringen (fallet). Vårat tankeexperiment – det tänkta lyftet – skulle naturligtvis också ha en påverkan. Om vi föreställer oss att stenen är en flod så kan vi lättare anta att den inte vore samma i alla skeenden. Däremot misstänker jag att stenens funktion i praktiken och att dess varande som symbol kan återaktiveras.

 

Du uttrycker dig oerhört träffsäkert om min fråga rörande de tecknade kropparnas möjliga liv. Vad betyder det att leva? Precis som du säger är det först en fråga om vad vi menar. Det jag menar (tror jag) är huruvida teckningarna i egenskap av konstverk har en sorts agens, men även om dem som de är tecknade kan upplevas som levande kroppar?

 

Jag håller med dig om att allt är sammanflätat. Men när jag (vi) talar om kropp och idé, eller när vi överhuvudtaget använder språket, så föreställer jag mig att vi redan är inblandade i en handling vars syfte är att dela något från något för att meddela ett annat. Anledningen till att jag frågade var för att jag ser Anstis tecknade kroppar som både levande och döda. Döda för att de saknar individuation eller upplevd enskildhet, men levande genom sina symbiotiska och-/eller parasitiska relationer till varandra. Med det sagt låter vi frågan hänga kvar i luften.

 

Tack för dina rader och meningar Erik, jag ser fram emot att höra från dig igen i ett annat ärende. Förresten! Jag besökte utställningen Johannes med vänner igår igen, och stenen fortsätter att beröra mig.

 

Med vänliga hälsningar,

 

Sebastian

 

 

 

 

Postad under: Verkflöde

Ett svar till “Postkritik och samtidskonst: Erik Sandberg och Sebastian Andersson om Sara Anstis och Johannes Samuelsson”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *