Nya poeter och en ny poesiläsare: Jacob Axellie om debutantologin Ingen rök utan mareld

mars 03, 2017

 

Fredag natt, utanför Chalmers tekniska högskolan i Göteborg, jag är trotsig och berusad, jag skriver med en markeringspenna på en fönsterruta ”glöm inte poesin”, det är mitt emblem, min anspråkslösa infiltratör in i de positivistiska och lösningsorienterade systemet. Orden ska smyga in i de sömndruckna studenternas undermedvetna, en retning, en bugg vid sidan av ekvationer och kalkyler. Det är måndag morgon, jag är tillbaka på mitt lärosäte, stirrar på en dikt skriven av – enligt lärarens utsaga – en av 1900-talets främsta lyriker, jag sväljer påståendet okritiskt. Men jag förstår ingenting av dikten, jag vill förstå.

 

Jag ska inte hymla, jag läser sällan lyrik. Anledningen är att jag ofta står oförstående inför texten, jag ser den som ett chiffer som ska avkodas. Men diktantologin Ingen rök utan mareld har inbjuder mig till mer försonande hållning till lyriken.

 

Antologin är den fjärde utgåvan från Blombergs poesiserie Blå Blixt med debuterande poeter. Antologin innehåller ett galleri av röster, de talar från olika positioner i världen, de skapar tillsammans en rik palett av erfarenhet, rumslig, tidslig, kroppslig – förtryckt, förryckt och ensam. Dikterna lägger sig i en nära samtid, det är erfarenheter som är mer typiska än främmande för min generation, teman och motiv som gestaltar samtida upplevelser och samtidigt överskrider dem. Jag tar del i ett havandeskaps kroppsliga betingelser, jag lyssnar till en anställd på migrationsverket och erfarenheter av att inte ha rätten till sin kropp.

 

Rösterna skyr inte heller för att visa upplevelsens brist på enhet. De visar att jagets upplevelse är splittrad, den är på samma gång sårbar, skamlig och stark. Det är en vacker spridning, rösterna signalerar tillvarons brokighet, samma brokighet jag möts av i världen utanför texten, det partikulära universum av erfarenheter som ryms i en tunnelbanevagn, de olika rösterna i mediaflödet, världens händelser som kondenseras till flöden av färgglada bilder som medieras in i våra hem.

 

Jag läser Caroline Sueng-Hwa Ljuus, om diktjagets erfarenhet av att vara adopterad från Sydkorea – det beskrivs med frihet och konkretion i förening, en röst som försöker att orientera sig i ett förtryckande universum av svensk naivitet, att stå på gränsen mellan vithet och icke-vithet.

 

Joel Berglunds dikt Småland är en följsam och vacker skildring av gränsen mellan land och stad, eller handlar de om den närvarande frånvaron av en bror, eller om otillräcklighet? Dess enkelhet flyter ut i en rad teman som förenas i en vackert framträdande vardaglighet, diktjaget ser hur i kyrkoentrén fylls efter predikan, tre ord och en bild framträder.

 

hud
tyg
kaffemuggar

 

Jag läser vidare – förflyttar mig genom samhällets, medvetandets, känslornas skikt – Yolanda Auroras Bohm Ramirez för upp mig till digitala molnet där alla vistas mer eller mindre idag. Skuggvärlden där alla är huvudpersoner och berättare samtidigt, diktjaget gestaltar kroppens och det virtuellas livets symbios i informationsmassans flöde.

 

För över mina tankar digitalt,
mina känslor subliminalt.
Kopiera, kondensera,
modulera, gör mig mer än
blott mitt egna kött och lera,
omsortera, kopiera,
samla upp mig, hacka upp mig,
backa upp mig, ladda upp mig.

 

Informationsmassan fyller alla bräddar, jag ställer mig i ledet till en växande kör av röster som rapporterar, tycker och analyserar – ska förklara – ska visa – ska sälja. Jag vet inte hur många artiklar jag har sparat i hoppet om att jag ska ta del av dem när jag har tid. Varje sparad artikel är förpassad till limbo, varken ämnad för uppmärksamhet eller glömska. Jag tar upp antologin, jag läser om, fastnar i en rad som gått mig förbi, det är en annan typ av läsning, jag läser inte för att hänga med, jag läser inte för att lära mig något nytt, jag läser för att vädra mina tankars ingrodda och murkna gångar, ge dem något annat, låta associationerna gå på tjack.

 

Emma Rolén använder erfarenheten som vårdare och vårdens formella språkdräkt för att belysa genusproblematik, stilen är avståndstagande, men avståndet lyckas inte upprätthållas i diktjagets gestaltning av arbetet, mötet vårdare och brukare. Ett möte mellan generationer, mellan icke-binär och binär. Emma använder såret som motiv för att visa hur kroppens sår tar sig olika skepnader, såren på den gamlas hud och de sår som skapas när diktjaget tvingas in i ett kön. Fysiska och mentala inskriptioner omgivningen obönhörligt ristar in i oss.

 

Som färsk diktläsare känner jag tvånget att rama in dikterna, fästa dem vid en punkt – det är det här, den här visar det här. Det är mitt invanda sätt att läsa (tänka), min vilja att förstå, men varje försök misslyckas. Jag lägger märke till att läsningen uppehåller mig i en osäkerhet, jag når inte en konklusion. Texten ”gör motstånd mot omdömets smitta”. Jag låter mig identifieras med och alieneras från dikten samtidigt. Den rörelse Roland Barthes beskriver, när ”jag under läsningen ofta manas att höja blicken, att lyssna efter någonting annat”. När jag läser lägger texten sig på tvärs över det privata och det offentliga. Det rör sig mellan det jag förstår och det jag inte förstår, de får mig att blicka utåt och inåt.

 

Min uppmaning ”glöm inte poesin” är borttvättad nu. En sanitär åtgärd, för upprätthålla det offentliga rummets anonyma, funktionella och ändamålsenliga utformning. Jag kommer klottra dit den igen.

 

Jacob Axellie

 

Jacob Axellie, född 1989, studerar litteraturvetenskap på Stockholms universitet och skriver för Kritiklabbet.

Blå blixt: Ingen rök utan mareld, Bromberg, 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *