Medborgarkritik

mars 07, 2017

En inte sällan återkommande fråga när vi på Kritiklabbet är ute och pratar är varför de professionella kritikerna behövs nu när nästan alla kan publicera sina kritiska reflektioner själva. På ett sätt är motargumentet ganska givet: den som sysslar med kritisk reception av kulturyttringar under en stor del av sin arbetsdag har för det mesta en översikt som inte är förunnad amatören, så länge amatören inte håller sig till ett smalt område. Det finns fantastisk amatörkritik, men det professionella perspektivet gör det dock möjligt att drista sig till uttalanden som har att göra med epokala skiften. Mer professionell är med andra ord den som kan sammanfatta tiden. Till detta kan läggas en kritisk sensibilitet som, förhoppningsvis, innebär att kritikern genom en performativ reflektion syftar till att inte bara förmedla smak men också skapa värderingar. Skillnaden mellan professionell kritik och amatörkritik ska nog ändå förstås gradvis snarare än stegvis; den mesta av kritiken befinner sig i ett kontinuum mellan de två positionerna och inte sällan kan en amatörkritiker också stiga över till de professionellas skara.

 

På Kritiklabbet arbetar vi för den professionella kritikern, inte minst genom att experimentera med olika former för att finansiera en kritisk verksamhet på nya sätt nu när det blivit nästan omöjligt att leva av sin penna. Vi tänker att den professionella kritikern är någon som inte bara gör något offentligt (en funktion som kan lika väl kan utföras av informatörer och kommunikatörer) utan också skapar en offentlighet. Dagligdags möter vi stöd från de kulturproducerande aktörerna i samhället, både från privat och offentligt håll. Den stora majoriteten av dem inser att deras verksamhetsmodeller bygger på att den kritiska offentligheten existerar. Om inte kulturen värderas av någon som kan sammanfatta tiden, alltså sätta kulturen i en kontext, så kommer det påverka verksamheter som understödjer och producerar konstnärliga verk. Bara en sådan sak som det offentligas stipendieverksamhet kan sättas ur spel i en situation där en kvalificerad kritik försvinner.

 

Att de som producerar kultur förstår kritikens vikt räcker dock inte. Kritiken kan i det långa loppet endast bibehålla sin integritet i offentligheten om en större skara läsare också upplever en kvalificerad kritik som viktig och världstillvänd. Inte minst eftersom kritiker i en ideal värld också bör kunna ta betalt av en publik för sin kritik på samma sätt som tidningar har fått inkomster av prenumeranter. Här finns den kanske största utmaningen. Hur kan den professionella kritiken göra sig själv relevant i en värld där den publiceras så mycket amatörkritik på olika fora, av vilket mycket är bra? Hur kan en skillnad mellan ett rapporterande av smak och ett producerande av kritiskt värderande upplevas som så stor att någon är villig att betala för den? Lösningen finns bortom en institutionell definition där kritiker kan kallas professionella bara för att de får betalt. Kritiken som konstart måste utvecklas.

 

Istället för att se amatörkritiken som ett hot för den professionella kritiken skulle det till och med kunna gå att se den som del av lösningen. Kritikern har ofta definierat sin roll som existerande mellan kulturutövare och publik, men har samtidigt haft ett minst sagt ambivalent och distanserat förhållande till båda dessa aktörer. Detta har varit möjligt då redaktioner har garanterat kritikers röst och plats. Vad händer då om de klassiska redaktionerna inte längre kan understödja kritiken? Det går att tänka sig att krisen kan innebära en möjlighet. På Kritiklabbet arbetar vi med en rad initiativ som har att göra med kritikerns roll inom publiksamtal och pedagogisk verksamhet. Det går att skönja en situation där den professionella kritikern i större utsträckning än idag kommer att stå på tre ben; 1) det klassiska producerandet av recensioner, 2) publikarbete, 3) utbildande insatser på bibliotek, skolor och högskolor med mera. Det kommer att ställas krav på inte bara förmågan att skapa kritisk reflektion, men också på förmågan att förmedla ett hantverk.

 

Inom medievärlden har begreppet ”medborgarjournalistik” funnits sedan början av 2000-talet. En utveckling som har haft svårt att leva upp till sin potential, för att inte säga misslyckats. Men om vi tittar på kultursektorn, och även sportsektorn, så är verkligheten en annan. Här är det uppenbart att en konstart eller idrottsgren i sin professionella skepnad drar en stor del av sin näring av att det finns de som utövar den på en amatörnivå. Kanske är Vasaloppet en modell att fundera över? Här existerar ingen antagonism mellan amatör och professionell, samtidigt som det skapas en spänning av att de två kategorierna inte är de samma. I sammanhang av körsång eller skidåkning talar vi ofta om rörelser i breda folklager; en beskrivning som kritiken kanske har att avundas.

 

Amatörkritiken, eller varför inte ”medborgarkritiken” för att understryka deltagandet i det offentliga som en medborgerlig funktion, utgör ett utmärkt tillfälle att skapa en ”kontributiv ekonomi” där rollerna ”producent” och ”konsument” får bli mer komplicerade utan att för den skull helt och hållet blandas samman. Kanske kan det bli den professionella kritikerns roll att understödja en medborgarkritik som hela tiden strävar efter att bli bättre inom sina medel och möjligheter. En position som också innebär att den professionella kritiken konstant måste vara på tårna och även visa vilken skillnad dess speciella kompetenser, hantverkskunnande och konstnärlighet gör för värderande av kulturen. Ett större demokratiskt samtal om, och utövande av, kritiken är något som utan tvekan skulle bidra till fältet i stort. Kan de professionella kritikerna svara på utmaningen och anamma en ny folklighet?

 

Axel Andersson

 

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *