Hur reagerar kritiken på samtidens omvälvningar i livsmiljöer och ekosystem? De är storskaliga och svåra att begripa, men tränger sig ständigt på. För vissa främst i nyhetsflödet. För andra i vattenflödet, det som översvämmar och tvingar till flykt, som förorenats bortom drickbarhet, som sinar eller helt fördunstat. Smältande glaciärer, torka, stigande havsnivåer och försurning, förstörelse av djurhabitat och massdöd av arter. Industriell exploatering av djur. Problemen artar sig lokalt men deras spridning och orsak är ofta planetär.

Reaktionerna märks tydligt inom den så kallade ”ekokritiken”. Ekokritik kan vara flera saker, men vanligast är den nog som en akademisk beteckning på ett fält. För att använda den sedvanliga metaforen av glasögon kan de ekokritiska bågarna och glasen förstås som följer: ett verk analyseras utifrån de föreställningar om till exempel människa, djur, kultur och natur som kommer till uttryck i det. Kritikerna rör sig med en ganska heterogen begreppsapparat – den kan exempelvis vara romantisk, feministisk, marxistisk, queer- och cripteoretisk eller postkolonial – genom vilken de kan frilägga hur verket både förmedlar men också performativt bäddar för, eller agerar, olika former av relationer inom och mellan ekosystem. Därefter kan då dessa diskuteras och relateras till samtid, historia och framtid.

Det normativa elementet i sådana reflektioner, tidigare relativt entydigt präglat av naturromantiska drag, har allt mer blivit en laddad punkt för diskussion. Idéer om människan som en förfrämligad eller fallen varelse som bör återförenas med naturen i en ursprunglig relation har både nyanserats och kritiserats. Detta är delvis en förenkling: det rör sig inte om en enkel linjär utveckling från romantiken och vidare – strömningarna har länge varit många och olikartade. Det är rimligare att tala om ett romantiskt paradigm som allt mer brutits upp. Olikheter inom det ekokritiska samtalet har blivit mer belysta, tydligare och – kanske som en följd – fler. Naturen besjungs fortfarande, men vad ”natur” är för något sätts också i fråga. Kategorier omskakas och sånt som framträtt som givet görs politiskt.

Det kan vara värt att fundera över prefixet ”eko-”. Likt ”natur” är ”ekologi” omstritt, både med avseende på dess innebörd som begrepp och på ekokritikens förhållande till ekologin som vetenskaplig disciplin. Den tämligen allmänna och neutrala definitionen av ”ekologi” som ett vetande om relationerna i avgränsade system mellan olika organismer och element är inte så värst användbar: det skulle kunna påpekas att varje kritisk analys, ja varje logik över huvud taget, är ekologisk i ett eller annat avseende. Kanske går det förstå ekologibegreppet bättre genom att betona kunskapsformers performativa aspekter: ekologisk skulle den kritik vara som gör sammanlänkningar inom och mellan olika ekosystem tydliga, som medvetandegör dem, sätter dem i fråga och därmed också visar sig som del i dem.

Denna performativa sida är starkt närvarande i ekokritiken. Den återfinns inom vissa akademiska grenar men är nog ändå allra tydligast utanför det sammanhanget. Genom sin materialitet, form och tematik – och i synnerhet i överlappningarna mellan dessa – aktualiserar mycket konst- och kunskapsproduktion ekokritik: det man vill utforska inbegrips i verkens tillblivelse, formerna svarar mot faktiska sätt att ingå i relationer i olika ekosystem. Därmed är bilden av ekokritiska glasögon inte tillräcklig. En ekologisk kritik innebär inte bara erkännandet av samblivanden utan främst ett utagerande av dessa, ett utforskande av den svindlande mångfalden av möjliga sensibiliteter och affekter.

En grundläggande ovisshet inträder här, det faktum att relationerna inte går att bestämma eller fullt ut förstå. De präglas av skillnad och frånvaro lika mycket som av kontakt och harmoni. Organismer och element är dessutom alltid redan inbegripna i varandra, de åtskilda kategorierna faller sönder. Att närma sig dessa omöjligheter är att öppna sig – men öppenheten är kritisk. Den utgör ett korrektiv också mot kontakt-positionens motpol: en språklig idealism som blundar för språkets och livets egen rörlighet och inre skillnad.

Här kan kanske en viss poetisk hållning vara vägvisande. I en utmärkt essä om Harry

Martinson, naturskrivande och poesi, publicerad i tidskriften 10-TAL förra året, frammanar Jonas Gren ett poetiskt levande: en nyfikenhet och sensibilitet som inte är uttömmande eller enkelt romantisk. Också i Grens egna dikter undviks de blinda fläckar som belysts hos det pastorala naturskrivandet. Uppmärksamheten förblir uppmärksam – på historia, omärkbara processer och förändringar, skillnader mellan kroppar – och inte glömsk i ett förenklat ”nu”.

Med detta som bakgrund går det nog lika bra att koppla prefixet ”eko-” i ekokritik också till ekosystem. En kritik som ser sig själv som ingående i ekosystem ställs inför flera frågor om sina egna former och instanser. Dels frågan om hur kritik uppstår. Det sker inte ur ett enhetligt kritikersubjekt, utan snarare genom en subjektivitet som redan från början alltid var mer än sig själv och sig själv genom att vara mer. Ekokritiken utgör då en utforskning av denna möjliga subjektivitet och kritik – och kan förhoppningsvis vidgas genom experimentella former som osäkrar både kritiker och publik (och potentiellt kategorierna själva). Det ligger heller inte långt borta att tänka den som en situerad kritik. Dels förankrad inom specifika ekosystem – en gedigen utforskning av miljön och kollektiva processer inom den. Men samtidigt också mellan ekosystem, i gränslägen som snarast är membran (eftersom ekosystem aldrig helt kan avgränsas utan hänger samman med andra).

Att på detta vis befinna sig i och på samma gång mellan gör det kanske aktuellt för kulturkritiska aktörer att pröva fler överskridande samarbeten, kunskapsutbyten och dialoger. Både över till exempel geografiska eller genremässiga gränser, men tänkbart också med andra rörelser – aktivistiska, friluftsorienterade, kommersiella. Viktigt att tänka över är också ekokritikens finansiering, dess förhållande till det ekonomiska. Ett ekokritiskt engagemang går ofta hand i hand med en vilja till andra ekonomiska system, mindre planetärt destruktiva än det dominanta. För ett omställningsorienterat sinne är det nog lockande med fler och mer radikala kooperativa lösningar. Andra vill kanske först pröva en inifrån-ut-taktik där kritik som lönearbete utforskas med förhoppning om symbiotiska relationer.

Den dubbla kritiska positionen säger också något om motiv och viljor: ekokritiskt verksamma stämmer upp ur belägenheter som samtidigt är sammanlänkning och splittring, i relationer som drar isär och för samman, ger och tar. Det finns så mycket att svara inför, i ilska, sorg, harmoni, främmandeskap, kärlek, förundran – en outtömlig mängd affekter. Tillstånd som också alltid är i och mellan ekosystem; märkliga, ständigt kluvna band.

Viktor Andersson