Förryckta berättelser från Argentinas mörka hörn – Nelly Wahlfort läser Mariana Enriquez

mars 30, 2017

Noveller sa vi inte om sådana här berättelser när jag var nio, det hette spökhistorier. Rysligt övernaturlig dramaturgi. Hemska slut att läsa hopkurad under möbler på tok för stora för en barnkropp som inte brukade bord till annat än tak. Spöken och skrik och ett oändligt antal tolvslag. Men nu har även skräcken vuxit, tror sig ha förstått ett och annat om fattigdom, smuts och korruption. Den här gången utspelar sig händelserna i Argentinas huvudstad Buenos Aires och många är Lagerlöfskt verkliga. Inte alltid troliga, men fullt möjliga.

 

Det vi förlorade i elden (Las cosas que perdimos en el fuego) är namnet på Mariana Enriquez senaste bok. Tidigare romaner har publicerats över stora delar av Sydamerika och en del av novellerna finns på engelska och tyska. Nu är den här novellsamlingen översatt av Hanna Axén till lätt och hård svenska. Tolv ganska olika berättelser i 2000-talets Buenos Aires, vissa groteska, andra kalla. De flesta behandlar omöjligheter som en diktatur levererar i solgasset, ordar med en energi som ofta saknas när liknande historier ska berättas. Här finns en vitalitet som vågar berätta om ”det mörka hörnet i det stolta Argentina” med skinande brutalitet.

 

I många av novellerna råder inte skräckfilmens typiska ”vad kan jag göra” (för att överleva), utan mer av ett ”vad har jag gjort?”, den eventuellt egna skulden eller jagets oförmåga skrämmer. Det hade kunnat bli tragik. Men här trängs och myllrar livet, du har inte tid för teatral sorg om du måste springa nu. I antikens klassiska dramer definierades tragiken utefter deras olyckliga slut, en spökhistoria har inget slut, den skickar vidare och även om läsaren är trygg finns livsödena kvar där ute, den som läser har bara fått se en del av det som pågår i staden och tvekar när sänglampan ska släckas.

 

Staden befolkas av många främlingar. En uteliggare är farlig, en annan sorglig och en tredje bara fem år gammal. Vad som sedan har skett är ofta oklart. Något med en drogkartell, en tapetkniv eller marschmusik. Jagets övertygelse om att den trots allt förstått (och vet precis!), är ett återkommande grepp. Det hela är mycket lyckat; jaget reduceras till en liten kropp, obehagligt autonom, otrygg i destruktiva strukturer som egentligen bara går att ana mellan blomlådor och gator fulla med glassplitter.

 

En del novellernas skiftande jag lämnar sina förfärande sammanhang som av en självklarhet: vinner, övertrumfar, i titelnovellen svarar de som hotas av attacker vari män dränker dem i ren sprit och tänder på, svaret blir att organisera sig i grupper där de bränner sig själva, som på häxbål. Vad kan de göra? Valet trycks och plattas ut till nästan ingenting och förmåga kämpar med möjlighet för överlevnad.

 

Språket spänner som en stålballong, tydligt och kontrollerat om all oreda, ofrånkomligt sugs luften in och berättelsen växer fram i ett Buenos Aires där det personliga är synnerligen politiskt. Allt är politiskt: polisernas skratt, den skitiga floden som breder ut sig genom stadens grova klasskillnader, alla dessa huvudkaraktärer, subjekt som tilldelats könet kvinna och får bemötanden därefter. Hos Enriquez lever konsekvenserna. Åtskilliga av karaktärerna lurar kvar vid känslan av att något övernaturligt måste ha skett, mot alla rimliga bevis, och när lugnet lägger sig över tillvaron igen kommer det där hemska slutet som antyder att det aldrig riktigt tar slut – i tystnaden efteråt, när dörren slår igen och ensamheten sjunker ned på hallgolvet. Skräcken har bränt till och något gick förlorat i lågorna.

 

Enriquez inte bara skriver skräck utan har sagt sig älska genren. Hennes texter blir mer än vackra, i sökandet efter ett adjektiv letar jag bland synonymer till galen, ratar befängd, det jag kan hitta är förryckt, ett aktivt ord som bär på instinktiv handling. Men allra bäst presenteras verket av henne själv, som i sin tur ger pennan till andra, förordet består endast av dessa två citat:

 

”I wish I were a girl again, half-savage and hardy, and free.” Emily Brontë, Wuthering Heights

”I am in my own mind. I am locked in the wrong house” Anne Sexton, ”For the Year of the Insane”

 

 

Nelly Wahlfort, född 1991, studerar litteraturvetenskap vid Uppsala och skriver för Kritiklabbet.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez, översättning Hanna Axén, Norstedts, 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *