Att kritisera det som inte finns

april 04, 2017

 

Varför inte så här? Kritikern beskriver. Oklart om någon lyssnar. Anledningarna till att lägga händerna för öronen och stänga ingångarna till den kreativa kammaren ursäktar, eller kanske i vissa fall förpliktigar. Konstnärliga val har redan gjorts, kritiska akter i akten. Men håll dig då till dem! Likväl har förutsättningar också funnits, begränsningar. Allt är inte möjligt. Oceaner av tid och utrymme existerar inte. Det är pölarna som finns mellan oss som vill bli sedda och förstådda. Ta min på allvar, så ser jag med överseende på din. Ett saltsjöpölavtal för konsten och kritiken finns alltid förberett för de som vill helgardera sin underskrift.

 

De som insisterar på tilläggsparagrafer och kritiserar verket för att något inte finns praktiserar den objudna gästens uppmärksamhetssnatteri. En åsikt som kan vara lika dryg som kreativt inbjudande till en ny dialog. Och rymmer däremellan en hel rolluppsättning av figurer, som när kritiken av det som saknas iklär sig konstapeluppsyn. En vanlig karaktär inom den akademisk-polisiära jargongen. Varför har du inte läst detta? Andra gånger så knackar nostalgikerna på dörren. Om du ändå gjort som alla andra, lilla vän. Och så finns det tillfällena som är mer svårplacerade. Kanske är det samtiden själv. Ett oväntat besök som redan har börjat möblera om i farstun efter att knappt ha hunnit mumla god dag. Samtiden fikar inte. Den fyller inte tiden. Det finns saker att göra.

 

Den attackerades mothugg faller på dövt öra, vilket kan vara smärtsamt när kritiken av det som inte finns är obefogad eller endast är resultatet av en militär-hierarkisk kulturvärlds tågordning. Men ändock, kritikens föremål äger fortfarande inte tolkningsrätt. Samtidigt så är var tolkning relevant endast beroende på hur förhållandet till föremålet ser ut, eller, snarare: förhållandet mellan föremålen. I den bästa av alla världar så böljar samtalet fram och tillbaka. Min pöl stänker på din och de två blir till en. Den metakritiska dialogen är för det mesta den rappaste och vidlyftigaste. Självkritik som paraktivitet är en kamp med skarpa och välriktade vapnen.

 

Kritik av det som inte finns är givetvis en spekulation, oavsett hur het striden rasar i verkligheten. Hur hade något varit, om något som inte funnits i det, varit med? Det kan te sig ostringent, men det är viktigt att betänka ett sådant inlägg väl. Vad är det som tas till en kontext och i vilket ärende utförs handlingen. Det som inte finns är det som kritikens föremål omedvetet omfamnar och föser fram till sina betraktare. Vilket gäller också när den kritiska texten är det kritiska föremålet. En relevant kritik av att något saknas bildar en dialogisk kedja som sträcker sig mot evigheten. Kritik blir till tid. En liknande kritik utan relevans, som motiveras av andra anledningar än en verklig önskan att diskutera med föremålet, blir till en utsaga som den drabbade inte kan svara på med något annat än: passar det inte, så stick!

 

Rädslan inför den spekulativa kritiken är förståelig. Kritik dragen till sin spets osäkrar. Den kan te sig von oben. Men vad är potentiellt mer patetiskt än en mästrande gestalt som kanske inte har något på fötterna? Som står spritt språngande naken och som under orationen samtidigt tyst ber om att bli påklädd av de som tycker att figuren balanserande på scenkanten ändå säger något vettigt? Dialog är en smärtsam sak. Jag förstår mig genom dig. Inte alla dagar eller alla rader är en vacker syn. Och det du ser som är jag är något som jag inte kan greppa. Kritikens föremål måste kapitulera för allt det som den inte kan säga men som ändå konstituerar dess existens. Så till vida att det stumma identifieras. Ens stumhet är inte den samma som en annans bara för att båda är tysta.

 

Kritiken måste vara varsam, men först efter att ha kilat in foten i dörren. Överdriven artighet och reverens hör bättre hemma i andra aktiviteter, och då hellre i partipolitiken än servicenäringen. Kritikens föremål ger inte instruktioner. Uppmanar inte till följsamhet. Sådant ger bara de som allt för ömmande håller om den färdigväxta som om den vore en liten krabat som knappt lärt sig att gå.

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.