Ett format för ett ändlöst nu: Ludvig Köhler om podden

april 11, 2017

I en passage i George Orwells klassiska roman 1984, från 1949, beskriver protagonisten Winston Smith tidsuppfattningen i Oceanien: Historien har stannat. Ingenting existerar utom ett ändlöst nu. Jag kommer osökt att tänka på denna tidsuppfattning, eller snarare frånvaro av den samma, när jag ser tillbaka på mina år som poddlyssnare. Det tycks hela tiden ha funnits ett fräscht ändlöst nu som har omgivit de poddar som jag har lyssnat på. Men hur obegagnad är egentligen podden 2017? Driven av ett starkt begär efter det för tillfället mest relevanta, har jag nu i flera år tröskat mig igenom en djungel av streamat material, inte sällan i form av ett mer eller mindre fritt samtal mellan två eller flera personer.

 

Vid en närmare googling visar sig poddradion ha varit på tapeten så långt tillbaka som 2003. I Sverige brakade det loss på allvar runt 2006. Det är elva år sedan. Riktigt stort blev det några år senare, då medieprofil efter medieprofil lanserade sin egen poddradiosändning där det goda snacket stod i centrum. Och ändå är det som om detta medium fortfarande vill sälja sig som råare än sushi!

 

Jag ser tillbaka på år i det ändlösa nuet. Hur jag runt 2011 knarkade Filip och Fredriks välsmorda snack när jag åkte tåg mellan Malmö och Stockholm, hur jag 2012 själv försökte göra en podd med två vänner via Skype (och misslyckades då vi inte hade något att prata om), hur jag 2013 började som brevbärare och konsumerade kopiösa mängder strömmat prat medan jag delade ut post i Kärrtorp. Jag minns att jag under 2014 lyssnade intensivt på Eric Schüldt och Per Johanssons poddar om kunskapens historia. En kortare period provade jag Alex och Sigges podd, men stod snabbt inte ut. 2015 blev det mycket av En varg söker sin pod. Nu senast har jag lyssnat på Johannes Nilssons och K. Svenssons projekt Magister och Bibliotek.

 

På sistone har jag tröttnat rejält. Vad är det jag har tröttnat på? Jag tror att det är detta nu som omgärdar podden som står mig upp i halsen. I poddarnas nu har den seriösa kritiken förpassats till inflikandets oheliga vrå. De djupare resonemangen får ofta stå tillbaka för ett slags reflekterande där tilltalet är överordnat allt annat. Liksom för en PR-byrå handlar det om att fånga in en grupp, attrahera en skara ofrälsta, locka in en samling skeptiker som är äkthetsberoende. Inte sällan är det en redan etablerad kulturpersonlighet som ska pröva vingarna i Nuet. Detta är rentav en essentiell bit av hela upplevelsen, att låta lyssnarna följa en tafatt kändis första stapplande steg i Det Nya Nuet. Eftersom vi lyssnare är lika bortkomna själva blir det som en gemensam ritual där det viktigaste tycks vara att för varandra bekräfta att vi klarar det här nuet också. Men tänk om vi inte längre lever i detta nu? Tänk om behovet av kritik är lika starkt som förr? Tänk om vi inte måste prata om relationer, sex, böcker, filmer, politiska dagshändelser, kändisar på samma gång? Går det ens att tänka sig något sådant?

 

I poddarnas nu går en hårfin gräns mellan det relevanta och det pladdriga. Samtalet blir nästan alltid extremt fritt, gärna så att man ska få känslan av att deltagarna talar ex tempore, men detta oerhörda krav på autenticitet blir också ett hinder. Alltsomoftast blir det en lång sörja som mest liknar ett alldagligt telefonsamtal och då tror jag att det i slutändan har en rent fördummande effekt på lyssnaren och dennes kritiska behov. Det är dags att vi gör upp med en slentrianmässig bild av podden som främsta representant för nu. Eller, snarare: låt oss göra upp med detta nu som faktiskt inte längre känns så mycket nu.

 

Egentligen är ju podden samma sak som radion, fast den betecknar ett teknologiskt skifte som har skett. Podden lever ett annat liv än den marksända FM-radion som kommer från en tid då medier var mer som möbler. Radion har än idag denna identitet av en apparat som slås på och bara står och skvalar i ett hörn. Ibland går man förbi och hör något som är intressant, oftast inte. Det är okej. Det är ett instrument som har slipats noga i nästan ett sekel och som har fått se sina brister och möjligheter utkristalliseras. Det kan tänkas att kritiken inte kände sig så säker i FM-radion heller under dess första år. Men idag görs faktiskt oerhört mycket bra och sansad kritik i radio! Den vet vad den vill. Det är gott att veta.

 

Precis som en uppkäftig tonåring koketterar podden nästan med sin ungdomliga anarkism och frihet från det tunga och gamla radiomediet. Men som bekant är snarare det ständiga fokuset på autonomi ett uttryck för maktlöshet. Det finns alltid en annan sändning runt hörnet i podduniversat. Ute bland ljudströmmarna pockar uppmärksamheten ständigt på och ingen går säker. Därför måste kanske poddmediet som vi känner till det vara synonymt med ett fräscht, ändlöst nu. Vad skulle annars hända? I strömmarna skulle podden snabbt drunkna om den visade sig vara lika irrelevant som alla andra. Likt en skeppsbruten simmar podden omkring och väljer det som för tillfället flyter bäst. Aha, identitet? Nu kör vi! Historia? Kom hit! Media? Låt oss! Kultur? Då åker vi! Det är av största vikt att poddmakarna gör det tydligt för lyssnaren att just här ska du vara, just här kommer du att få största möjliga utdelning för din dyrbara tid.

 

Podden är det ultimata mediet i en tid som ofta beskrivs med orden brytningstid. Hur ofta har man inte som kritiker eller kulturarbetare (eller för den delen säljare, brevbärare, polis, journalist eller lantbrukare?) hört att vi lever i en brytningstid där allt som vi har tagit för givet är i omvandling? I brytningstiden är vi alla skeppsbrutna och har ett ständigt sug efter en ny idé, ett nytt anslag, något som kan bringa reda i allt kaos och hålla oss flytande en liten stund till. Det är poddens förutsättningar och grogrund. Poddfenomenet är en metafor för vår rädsla för att vilja ha det som vi har haft det förut (lyssna på bra radio), och därför känner vi att vi måste rebranda det (kalla det för podd) för att det ska kännas okej att lyssna på. Så länge rädslan för att erkänna radions kvalitéer finns kvar, måste podden fortsätta vara nuet. Och det är därför lögnen om detta ändlösa nu hela tiden kan reproducera sig, ungefär som i 1984. Så vad sägs om att låta podden emanciperas från denna storslagna roll som räddaren i krisen? Kanske kan vi då få syn på dess sanna brister och potential.

 

Numera föredrar jag att slå på den gamla goda radion, som med sin utsatta tid och tydliga tablå faktiskt bringar mer trygghet i kaoset än poddarnas jiddrande flängande mellan applikationer, för tillfället aktuella hemsidor och ljudprodukter. Det är skönt att luta sig tillbaka mot ett medium som inte gör sig några större illusioner om sitt uppdrag. Radion puttrar på. Den ältar inte om den kommer att vara kvar på arenan om tio år eller inte. Det är en självkänsla som inspirerar och betryggar. Märkligt nog känns det både luftigare och fräschare än poddens ängsliga nu som hela tiden måste göra sig gällande.

 

Ludvig Köhler

 

Ludvig Köhler, född 1989, är redaktör för Podpoesi.

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *