Dans som flöde eller glädjedödare: Minna Berglund om koreografi och kritik

maj 03, 2017

Hur ska dansen förhålla sig till en redan politiserad och estetiserad kropp? Vad är relationen mellan dansen och kroppen? Den kittlande känslan av att se en hänförande dans är ytterst kroppslig, samtidigt som förnimmelsen bygger på en distans mellan åskådarens kropp och dansarens. Dansens egen relation till kroppen är komplex. Å ena sidan har dansen historiskt varit nedvärderad, undangömd och förkastad på grund av den starka kopplingen till kroppen. Den kristna kyrkan avvisade det kroppsliga till förmån för det andliga, icke jordbundna, och dansen blev symbol för det sexuella, okristna, den äcklande och motbjudande. Kroppen utmålades som själens fängelse. Å andra sidan har dansen representerat en form för försvinnande där dansaren blir ett övermänskligt väsen i extatisk kontakt med gudarna. Det är som om dansen befinner sig i en omöjlighet, allierad med satan och den objudna kroppen men samtidigt i kontakt med en okroppslig andlighet.

 

Idag får dansaren stå som prototyp för den globala och flödande ekonomin. Rörelsen blir till en illusionen om något evigt pågående. Den vältränade och flexibla kroppen som ideal inlemmar dansandet i en kultur som formar en viss sorts kroppar och utesluter andra. Skolsystem, institutioner och media frammanar bilden av den passionerade, duktiga och högpresterande dansaren. En implicit tanke om de utbytbara kropparna finns alltid närvarande. En ständig kaskad av välvilliga dansare som kan leverera tycks ligga som ett hinder för något annat, andra kroppar. Vilka? Den äckliga och motbjudande kroppen som något förbjudet och illvilligt saknas till förmån för en utstuderad kroppskultur där kroppar estetiseras och manipuleras. Hyllandet och pratandet om kroppar, kroppar, kroppar…vad gör det? Hur ska dansen kunna relatera kritiskt till kroppen utan att för den delen ta avstånd från den?

 

Dansen är inte längre förpassad till utkanterna, istället bjuds den in och hyllas, så länge den håller sig innanför de givna ramarna. En förväntan om att bli matad med enastående kroppar späs på av hur kroppen och dansen representeras i dagskritiken, där det medryckande och imponerande premieras. Tyvärr blir det kritiska samtalet många gånger komprimerat och förpassat till kortare recensioner som redan har sin etablerade form. Dansaren som finslipad varelse som med sin flexibilitet kan ta sig an det mesta med en graciös knorr på slutet skapar en distans mellan min kropp och den dansande kroppen. Ibland undrar jag om dansen tillåts vara glädjedödare. Sara Ahmeds killjoy-mekanismer blir relevanta för en vidare diskussion om dansen. En kropp som är oberäknelig istället för behärskad skulle kunna skapa friktion och destabilisera etablerade normer. Om den dansande kroppen inte lever upp till förväntningarna och istället blir en killjoy-maskin finns potential till att dansens kroppslighet kan räffla och injicera rörelsens spänning. Att synliggöra och aktiverar kroppar, hur de luktar, tolkas, fragmenteras, rör sig, hindras och formas. Att dansa fram de omöjliga kropparna, de som skrivs in som icke-funktionella eller oplacerbara inom en traditionell dansdiskurs, en rörelse av spänning och friktion istället för ett obehindrat flöde, är det möjligt?

 

Bilden av den högpresterande och vältrimmade dansaren har destabiliserats de senaste åren. Nya konstellationer och feministiska kollektiv alstras i viljan att skapa nya förutsättningar för dansen. Framförallt är det unga kvinnor som tar plats och organiserar sig; Juck, Samlingen och ÖFA-kollektivet är några exempel. Skälvningar. Små skakningar och ruckande aktiverar kroppar beredda att skapa friktion. De tvingar institutioner och kritiker att tänka annorlunda, att använda nya ord för den dansande kroppen. Dansen är inte en form för försvinnande, kroppen som arkiv och kunskapslager undersöks nu mer ingående på en bredare front. Kroppen glömmer inte, istället finns lager av potentiella koreografier och rörelsematerial lagrade. Men den flyttbara, övertidsarbetande, lösningsinriktade dansaren är fortfarande en aktuell verklighet för den frilansande danskonstnären. Dansen som potentiell kraft till att om-koreografera kroppar ligger ofta på enskilda personers resurser och ork att fortsätta. I strikt mening krävs det att man som utgångspunkt har en stark socioekonomisk bakgrund, ett nätverk som fångar upp en om det en månad inte går ihop. Det är som om kroppens nedprioriterade position tillsammans med tanken om dansens flyktighet fortfarande genomsyrar den ekonomiska fördelningen.

 

Minna Berglund

 

Minna Berglund, född 1986, studerar Estetikprogrammet på Södertörn och är under våren praktikant på Kritiklabbet.

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *