En procent till kritiken!

maj 16, 2017

Den offentligt finansierade kulturen bör också utvärderas i det offentliga, även efter att tidningar och tidskrifter inte kan upprätthålla en professionell kritik. Genom att ta inspiration från enprocentrekommendationen vad gäller offentlig konst i samband med offentliga byggprojekt kan vi konstruera en ny modell för hur kritiken ska finansieras. En procent av procenten borde gå till det professionella värderandet av konsten.

 

Kulturen har hittills utvärderats i tidningar och tidskrifter, ofta av kritiker. Om det inte längre går att leva på att skriva en sådan värdering påverkar det givetvis hela systemet. Tidningar och tidskrifter har också haft problemet att de oproportionerligt mycket fokuserat på en viss bidragsstödd kultur och valt bort en annan. Offentlig konst, till exempel, har sällan fått gedigna kritiska läsningar trots att de ofta direktfinansieras av det offentliga och påverkar många människors vardag. Med det är i den offentliga konsten som vi kan hitta en intressant lösning till det offentliga värderandets problem; hur vi med andra ord kritiskt ska förstå vad som händer med våra kollektiva resurser som satsas på kultur.

 

Det var i en rapport från 1936 som ecklesiastikminister Arthur Engberg efter internationell modell föreslog en regel att en procent av de medel som gick till offentliga byggnader skulle gå till konst i dem. Detta har levt kvar som en rekommendation i det svenska systemet. Det följs långt ifrån alltid, men har sedan Engbergs betänkande resulterat i en mängd konstnärliga verk. I ett jättebygge som sjukhuset Nya Karolinska i Stockholm har i vissa områden upp till två procent spenderats på konsten; 118 miljoner kronor totalt.

 

Engberg ville finna ett sätt att finansiera konstnärer samt försköna byggnader. Enprocentsregeln slog två flugor i en smäll. Men det var ett förslag som presenterades under en tid där det fanns en publicistisk offentlighet där sådana satsningar kunde värderas. En sådan finns nästan inte längre. Det är därför dags att baka in en enprocentrekommendation inom rekommendationen och bidragssystemet i stort: att en procent av den offentliga finansieringen av kulturen skulle gå till kritiska reflektioner som kunde utvärdera kulturella uttryck som i så stor grad är beroende av det offentligas medel.

 

Med all fördel skulle det gå att prova med en pilotversion i en kommun eller ett landsting. I fallet Nya Karolinska hade en procent till kritiken resulterat i 1 180 000 kronor. Det hade inte ha löst hela problemet med det kritiska värderandet, men utgjort ett viktigt komplement till existerande organ för konstkritiken. Frågan som kvarstår är på vilka premisser bidrag till kritiken skulle ges och hur det vore möjligt att bibehålla kritikens relativa oberoende.

 

I slutändan är det du, och jag, som äger den offentliga kulturen. Men det är tillsammans som vi måste administrera hur detta ägande och stöd ska se ut. Medverkan i offentliga beslut har för många inskränkt sig till att rösta var fjärde år. En demokrati utgörs dock av så mycket mer än fria val, om den ska må bättre än vad den gör idag. Och i fallet kultur så kan en röst i ett val bara påverka en viss del av fördelandet av offentliga medel. Kulturens detaljanslag bestäms idag ofta istället av nämnder som har tillsats för sin kompetens. De överlägger å medborgarnas vägnar i ett slags paradoxal offentlighet bakom stängda dörrar dit vi delegerar uppdraget. Detta eftersom det är nödvändigt att upprätthålla distansen mellan politiken och bidragsgivandet då kulturen annars skulle kunna bli direkt partipolitiserad. De bidragsgivande instanserna får stå för ett allmänt ”vi” som äger det offentliga. Men hur kan kontakterna mellan dessa två offentligheter ske utan kritiken?

 

Ett procent-på-procentsatsensystem skulle kunna fungera efter samma modell som gäller för offentlig konst där sakkunniga garanterar spetsen och ser till att upprätthålla distansen till politikerna. Olika publicistiska initiativ skulle kunna delta med förslag till olika sorters kritiska modeller; allt från vanliga recensioner till samtal och medborgarkritiska projekt. Stödjandet av kritiken skulle också, förhoppningsvis, leda till en kritik av kritiken i de egna leden.

 

I en utvidgning skulle modellen också kunna följas av privata kulturproducenter, inte minst eftersom skillnaden mellan privat och offentlig är svår att dra i Sverige. Privata näringar är beroende av en modell där kulturen i stort finansieras med offentliga medel. Förlag och konstgallerier publicerar böcker och hänger konst som inte sällan tillkommit under stipendieperioder eller på annat sätt fått stöd från stat, landsting eller kommun. De stora och viktiga konstnärliga utbildningarna är gratis; det vill säga betalade av oss alla. Och gott nog så. Fattig i själen vore den nation som inte på alla sätt uppmuntrar en konstnärlig reflektion kring sig själv och dess plats i världen. Kulturen skulle så klart på inga sätt dö om den inte fick detta stöd, men den skulle se väsentligen annorlunda ut.

 

Aktörer inom kommunal-, landstings- eller statsförvaltning, eller varför inte privata aktörer, som vill gå i bräschen uppmanas härmed att kontakta Kritiklabbet för att tänka vidare på hur den offentligt finansierade konsten ska kunna ges en offentlig värdering.

 

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *