Öknens skiljelinjer: Emil Öhlén om Ibrahim al-Konis Guldsand

maj 22, 2017

En ung tuareg, Ukhayyad, lever nomadliv i Saharaöknen. När han får en skäckig och enormt eftertraktad mehari-kamel, Skäcken, i gåva drabbas han av hybris. Ett händelseförlopp sätts igång som leder människa och djur, ständigt hopflätade, mot ett lika delat som oförsonligt öde. Ibrahim al-Koni föddes 1948 i Libyen och är en av den moderna arabisk-språkiga litteraturens främsta författare. Sedan tidigare finns Stenblödning på svenska och nu har hans roman Guldsand från 1990 kommit i översättning av Tetz Rooke som också skrivit förord.

 

Ukhayyad och Skäckens olyckor äger rum i en öken som blir mer än en kuliss eller spelplats. I Guldsand är den ett strängt villkor för livet likväl som en källa till skönhet och mystik: ”Vem i öknen hade inte fått uppleva torkan? Vem hade inte jagats iväg av den? Vem hade inte tvingats flytta? Vem hade aldrig upplevt främlingskap? Dessa ting var en förutbestämd del av livet i öknen. Alla ökensånger handlade om vemodet, torkan och främlingskapet.”

 

Öknen är snarare än en plats en region och framträder som sådan genom sin gränsupplösande förmåga. Den präglas av detta genom sin avsaknad av (stats)gränser i modern mening, som ett resultat av nomadernas rörlighet, men också genom att vara en plats där djur och människa stundtals blir oskiljaktiga. I Guldsand osäkras även den strikta åtskillnaden mellan livet och någonting bortom det; i öknen skapas, enligt romanen, kusliga sprickor i ”skiljelinjen mellan medvetande och medvetslöshet, mellan liv och död.” Samtidigt som dessa gränslinjer destabiliseras så utvecklas, paradoxalt nog, Ukhayyads förhållande till sin partner, Ayour – ”Kvinnan” – mer och mer till ett avståndstagande som befäster och fördjupar revan mellan dem.

 

Som region står öknen i motsats till den moderna nationalstatens principer om en plats, ett folk, som i romanen representeras av den annalkande italienska kolonialismen som hela tiden figurerar i berättelsens utkanter; en utifrån hotande fara med dittills indirekta men ändå våldsamma konsekvenser för tuaregernas sätt att leva. Det är i resterna av detta, koloniala gränser nedtecknade i blod, som al-Koni i slutet av nittonhundratalet skriver Guldsand. Ett arv som också utgörs av hur den gemenskap – det ”broderskap” – som skapats just genom kolonialismen förts vidare genom bildandet av den självständiga libyska staten. Vad som ärvs är en manlig gemenskap född ur kolonialt våld, men också ur motståndet mot detta våld.

 

Det finns alltså en skiljelinje som öknen i Guldsand inte förmår upplösa, som lämnas intakt: den mellan ”man” och ”kvinna”. I en för romanen central scen sluts en pakt mellan Ukhayyad och Skäcken. De befinner sig långt ute i öknen, sårade och utsatta, när Ukhayyad binder fast sig själv vid Skäckens rygg och låter sig föras till närmsta brunn. De sammanför sina sargade kroppar, blod blandas med blod och broderskapets band knyts mellan dem. Här finns i själva åkallandet av ”brödraskapet” ett upprättande av den könsskillnadens gräns som återfinns genom romanen. Den visar sig vidare i hur Ukhayyad förskjuter Ayour/”Kvinnan” till förmån för ”broderskapet” med Skäcken, vilket skapar en skarp motsättning mellan gemenskapens könskodade in- och utsida. Hur ska vi förstå broderskapets problematik och varför Ukhayyad förlägger så många av orsakerna till sitt öde på en kvinna som på en och samma gång är konkret och abstrakt?

 

Al-Konis roman talar till vår samtid och ställer oss återigen inför frågan om ”den hårda beslutsamheten i de eviga migranternas ögon, en beslutsamhet som döljer hemligheter som tungan inte förmår att yttra.” Är inte också detta mina bröder – eller kanske snarare, bortom (köns)skillnaderna, medmänniskor? Tuaregerna och andra så kallade berberfolk (av grekiskans barbar) lider alltjämt under följderna av de koloniala gränserna. Denna gränspolitik görs även gällande idag i det sätt som människor på flykt förpassas, av Europas politiker och byråkrater, från ett helvete till ett annat – det törstens och den mördande solens död som öknen också är.

 

I analogi med öknen frammanar också romanen performativt Medelhavet som en region utan klara och absoluta gränser. Genom sina många och skilda – men märk väl, inga med en kvinnlig signatur – epigrafer, från Bibeln till Koranen och Sofokles till Rumi, vävs en text(il) av vad som ofta ses som skilda traditioner och fram träder en bild av Medelhavet där traditioner korsas, blandas samman och där varje försök att klart avgränsa dem visar sig i sista hand vila på våld. Dessa kontinuiteter och sammanflätningar uppstår hos läsaren, i själva läsakten där ingen av referenserna ges företräde framför en annan utan framträder som ömsesidigt beroende. De traderade föreställningarna om gränserna mellan öst och väst, eget och främmande, försätts i gungning.

 

Motsatsförhållandena i Guldsand, förutom könsskillnaderna, försvagas och förflyttas oupphörligen, likt öknens sanddyner, och skrivs på flera ställen fram i en förtätad prosa som rycker undan det till synes trygga och osäkrar det: ”Tillfrisknandet kom men vattnet försvann; livet kom varpå döden nalkades.” I förskjutningarna betonas hur öknen är en prekär miljö med sina egna dramatiska skiftningar – skiftningar i temperatur mellan dag och natt, mellan att ha och att inte ha vatten, mellan oasens löften och torkans hot.

 

Al-Konis prosa, i Tetz Rookes säkra översättning, fungerar också effektivt i sitt sätt att illustrera våld: ”Mannen började darra och ögonen fylldes med bevekande. Bedjande såg de på honom. Läpparna särades. Han ville säga något men fick inte fram ett ljud. Eftersom det andra skottet genomborrade strupen. Skar av strupen.” Berättarens känslomässiga beskrivning av dödsångesten skärs av brutalt, som kulan skär av den mördades hals. I det oväntade skiftet från mannens bedjande ögon till det sakliga konstaterandet av kulans bana genom strupen som omöjliggör talet blir våldet direkt och svårt att värja sig för. Stilistiskt säkert och effektivt drabbande.

 

På ett allmänmänskligt plan är Guldsand en roman om en vacker men utsatt värld, om en människa som strävar efter att gripa in i sitt öde för att förändra det men vars handlingar hela tiden visar sig betyda något annat och leda till motsatsen, en lycka som alltid förskjuts och skjuts upp. ”Så var det alltid: det sorglösa livet var en omöjlighet. Så fort man fick något försvann något annat.” Här finns också ett symboliskt iscensättande av en destruktiv maskulinitet i kris, som trots alla (och kanske genom) Ukhayyads försök att lappa ihop och rädda den når sin slutgiltiga stängning och symboliska upplösning när han, alltför sent, offrar sig i ett försök att rädda Skäcken. I denna stängning skapas också en bild av det förkoloniala samhället som konfliktfyllt, och alla drömmar om en ursprunglig harmonisk enhet att återgå till visar sig ihåliga. Guldsand ger oss, utöver sitt estetiska värde, bränsle till reflektioner över gemenskapens villkor och ställer ”brödraskapet” som en kritisk fråga, ett problem att hantera. Vem kan vara min bror? Vem eller vilka skrivs in respektive ut ur gemenskapen? Har vi lämnat det könskodade broderskapet bakom oss? Vilken gemenskap kan göras möjlig bortom det? Frågor som kallar på svar och an-svar.

 

Emil Öhlén

 

 

Emil Öhlén, född 1992, är student vid masterprogrammet för Kritiska studier på Göteborgs universitet.

 


Guldsand, Bokförlaget
, Tranan, 2017

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *