Att dra åt obehaget

september 15, 2017

Hovsalongernas myllrande liv, operahusens fullpackade parketter, och de smäktande ängsvidderna ute på godsen – det är inte svårt att se vad som skulle kunna ha lockat regissör Thobias Theorell att för första gången på Dramaten göra teater av Anna Karenina, Tolstojs stora kärleksroman. Berättelsen är full av en sorts extensiva rum som på sätt och vis redan står med ett ben i scenformatet. Miljöerna vill liksom hela tiden breda ut sig, rulla ut all sin prakt inför läsarens inre syn.

 

I den tappning av 1800-talsklassikern som nu sätts upp på stora scenen, efter dramatisering av brittiska Helen Edmundson i översättning av Eva Ström, har prakten dock fått en ganska kylig och kärv gestaltning. Magdalena Åbergs scenbild är färglös och tom med sparsam dekor, ibland liksom naken med kulissmaskineriet fullt synligt. Några halvt genomsiktliga draperier och vita skärmar, tågrök och starkt strålkastarljus. Och i stället för salongernas kristallkronor tre muterande lysrörsknippen som dinglar istappslikt över en roterande scen – det är som om hela Tolstojs romanvärld stoppats in i ett frysfack. I centrum står de två huvudfigurerna från romanstoffet: salongsdrottningen Anna Karenina, som lämnar man och barn för den charmerande greve Vronskij, och som därefter dras allt längre ned i en bottenlös virvel av lidelse och svartsjuka, och den grubblande godsherren Levin som vandrar omkring på sina ägor i längtan efter kärlek och någonting att sätta sin tro till. Det handlar om klassiska slitningar mellan passion och plikt, konventionernas trånghet och sökandet efter ett liv som faktiskt är värt att leva.

 

Ett av de stora problemen med att föra över en roman till teatern är att de berättade partierna i texten på något sätt behöver visas på scenen. I sin dramatisering har Edmundson löst detta genom att foga in ett nytt skikt i historien, ett påhittat samtal mellan de två centralgestalterna som fungerar som ram runt de spelade scenerna. I boken träffas Levin och Karenina bara en gång mot slutet, men här blir de som brevväxlande syskon. Det är en hantverksskicklig lösning, på så vis kan nämligen huvudrollerna också bli berättare i sina egna liv. Men dialogen är lite ansträngd, och det kanske inte är så konstigt – Karenina och Levin är ju när allt kommer omkring varandras motpoler, med kraftigt skilda hållningar i fråga om kärlek och moral. Om det är något som kommer fram av deras ”samtal” så är det att de aldrig riktigt förmår förstå varandra. Kanske är det också meningen, men greppet får ändå svårt att skaka av sig karaktären av lösning – det framstår mer som ett sätt att anpassa romanen till scenen än som ett försök att gräva efter nya djup i rollfigurerna. Ett mer bärande val som Edmundson gjort i sin dramatisering är i stället att ge Levins historia lika mycket utrymme som titelrollens. I öppningsscenen är det metateater, och här hör man dramatikerns egen röst eka i replikerna: ”Det här är ju min historia”, säger Anna Karenina, varpå Levin, som liksom smugit in på scenen från sidan, svarar: ”Det verkar som att den också är min”.

 

Det skapas ett parallelldrama, där de två livsödena hela tiden ställs i relief mot varandra. Ibland spelas till och med sekvenser ur bådas liv upp samtidigt, växelvis på varsin halva av scenen, så att replikerna liksom flyter mellan dem. Riktigt symmetriskt blir det emellertid aldrig. Scenerna med Karenina tar över – inte för att de får mer plats, utan för att de är mer effektfullt och storslaget iscensatta och spelade med mer nerv. Livia Millhagens Karenina är visserligen lite gapig, men har ett driv i sig som håller pjäsen igång, hela tiden med en småobehaglig Vronskij (tolkad av Erik Borgeke) stående någonstans i närheten med framskjuten underkropp i en sexualiserad givakt. På andra sidan scenen kliver Andreas Rothlin Svensson mestadels omkring och ojar sig med händerna i ansiktet, sådär så att man nästan glömmer bort vad som egentligen besvärar honom. Hans Levin blir lite ensidigt neurotisk, med högt röstläge och lite väl många avslitna hårtussar, och aldrig riktigt rörande på det där sättet som man känner honom från Tolstojs roman.

 

Överlag är det en vackert bister Anna Karenina som Theorell ger oss. Det verkar som om man avsiktligt hållit sig borta från den romantiska paletten för att få hela pjäsen att liksom dra mot obehaget, med stram scenografi och versioner av Karenina och Levin som aldrig syftar till att göra sig älskvärda. Tonvikten i dramat ligger således mer på desperation och kris än de stora romantiska känslornas uppvirvlande. Det är talande att han gestaltat Vronskijs och Kareninas första dans på balen i Moskva genom att låta Millhagen knuffas i en stor gunga fram och tillbaka över scenen, sådär så att man tänker att hon riskerar att trilla rakt ner i publiken. Redan där ligger något ödesmättat och olycksbådande i luften.

 

Trots den lite egna vinkeln är det svårt att bli kvitt intrycket att det finns någonting standardartat över den här tappningen av historien. Riktigt nydanande blir det aldrig. Det är som om det funnits två viljor som inte förmått dra jämnt: viljan att göra pjäs av historien, och viljan att göra någonting av pjäsen. I Edmundsons dramatisering har man hittat en form av berättelsen som är effektiv i teaterformatet. Historien får struktur och fattbarhet, men kanske inte så mycket mer. ”Jag känner mig som en utsvulten människa som äntligen fått någonting att äta”, säger Karenina om sina romantiska utflykter med Vronskij, men en teaterbesökare på jakt efter den där andra födan får nog svårt att säga detsamma. Någonstans hungrar pjäsen fortfarande efter mer, mer egendomlighet och risk. De fåtalet gånger Theorell vågar ta svängarna ut i det märkliga är det som om hela uppsättningen får luft igen. Som när Karenina och Vronskij för första gången går till sängs med varandra för att under en längre sekvens ägna sig åt någon form av stiliserat konstsim mellan lakanen samtidigt som lysrörsknippena rör sig upp och ner över dem som guppande metallsvanar, eller när Levin och Kitty till slut förenas till ljudet av ett metalliskt dunkande techno-beat som vevas i bakgrunden. Romantiken dras liksom sönder, över gränsen till det psykedeliska – och här blir det plötsligt intressant. Det hade varit kul att se den industritouchen på det hela utvecklas mer, mer distljud och elektronik. Kanske hade det ändå inte varit helt främmande för den här iscensättningen att låta Karenin spelas av ett talande kylskåp?

 

Nåja, det där förblir tendenser. Allt som allt känns det som att prioriteten redan från början varit att ge oss en ganska klassisk, icke-experimentell Anna Karenina, välstrukturerad och fattbar, med naturalistisk kostym och en lagom dos Rysslandspastich – några vodkabuteljer och pälsmössor, Sjostakovitjs vals, och en scenbild i Sibiriens kulörer. Det lyckas man bra med, men det är också lite tråkigt. För allmänhetens kännedom om huvuddragen i Tolstojs stora tragiska kärleksroman är det här således ett litet steg framåt, för teaterkonsten är det nog mest ett steg i sidled.

 

Osvald Wiklander

 

Osvald Wiklander, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet och sedan slutet av augusti praktikant på Kritiklabbet.

 

Anna Karenina, Dramaten
Medverkande: Livia Millhagen, Per Svensson, Erik Borgeke, Emma Brommé mfl
Regi: Thomas Theorell
Dramatisering: Helen Edmundsson
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

 

Postad under: Verkflöde

2 svar till “Att dra åt obehaget”

  1. Kul att läsa såg pjäsen igår. Viktigt med nya röster.
    Bagateller pälsmössorna och den rökande figuren vid broderns dödsbädd som ett troll.
    Krocken med lysrören och de vackra kläderna. Männen var överlag kyliga och fick inte riktigt kropp och känsla även om Levin närmade sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *