I slutet av maj gjordes ett försök att skapa debatt om formens och estetikens perifera roll i den samtida svenska litteraturen. Maria Edström tog initiativ och frågade i Expressen Kultur (29/5, 2017): ”Varför pratar vi så lite om estetik? Om form, stil och språk, om vad ett verk uttrycker med sin form? Varför pratar vi bara om berättelsen – ’storyn’ och dess budskap? Om samtidsrelevans eller om hur autentiskt romanjaget är?” Vidare efterfrågade hon estetiska manifest och konst som får oss att se nya saker. Debatten dog innan någon författare hann resa sig och ropa ”show, don’t tell!”, vilket föreföll understryka Edströms farhågor.

Romanens närmast ohotade ställning som vår tids ledande litterära modell har ett massivt fundament, nämligen den berättande prosan. Detta inbegriper den språkliga framställning vars huvudsakliga ändamål är att framföra en (ofta fiktiv) historia – en eller flera parallella händelsekedjor som har en början, en mitt och ett slut. Berättelsen inkluderar persongestaltningar, dialoger och miljöbeskrivningar. Dess handling drivs framåt av relationella förändringar och andra händelser och genomsyras av orsakssamband. Formen är instrumentell i den mening att den underkastar sig förmedlingen av sitt innehåll.

Den berättande prosan är handfast. Dess språk fyller huvudsakligen en praktisk funktion, likt det språk vi dagligen möter och använder i våra informationsflöden och konversationer. Som läsare vaggas vi in i ett välbehag eftersom boken ger sken av samhörighet genom att uttrycka sig som vi. Vi låter utan vidare berättelsen ta kommandot, och historiens handling(ar) kan obekymrat utspela sig. Berättelsen flödar in i oss utan att någonting retar vår perception. Vi kan uppleva läsningen som en flykt in i en litteraturens oändliga värld. Men nog var Jörn Donner närmare sanningen när han i memoarboken På ett sjukhus (1960) skrev att ”jag lärde mig att den berättande prosan bara var ett surrogat, en skicklig förfalskning av verkligheten.”

Om vi förutsätter språk som ett verktyg med vilket vi förstår oss själva och vår omvärld kan den berättande prosan ses som en lingvistisk och narrativ bekräftelse av en vedertagen världsbild. Formen i fråga är okritisk, såväl mot språket som mot vår syn på världen. Dess harmlöshet består av oförmågan att främmandegöra vare sig världen eller litteraturen för oss. Den berättande prosan är som ett rum inom vilket en enhetlig verklighet, baserad på den språkligt specifika formen, framställs. Rummet är inrett i funktionalistisk stil och ter sig som en trygg plats, trots att dörren i själva verket är låst från utsidan. Formen lämnar dörrens hasp intakt och kan därmed, genom sin till synes oskuldsfulla passivitet, sägas åsamka harm mot människorna i rummet.

Den berättande prosan bygger ofta på en mer eller mindre begriplig kronologi. Detta vill jag påstå är centralt i vad som kan benämnas som en konventionell verklighetsuppfattning. Tiden, den konstanta kronologiska framåtrörelse som i både ett större och ett snävare perspektiv ramar in våra liv, ter sig för oss lika bekant som det praktiska språket. Denna form skapar varken en frizon eller en emancipatorisk kraft. Litteraturen blir en förlängning snarare än en förvrängning av vår redan förvrängda vardag, något som håller oss på plats; ett opium för folket.

Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv går det i grova drag att tala om två till synes motsatta uppfattningar om den moderna litteraturens funktioner: antingen att, som i den symbolistiska traditionen, försöka göra det okända känt eller att, i samsyn med ryske litteraturteoretikern Viktor Sjklovskij (1893–1984), göra det kända okänt. Trots sitt spegelvända förhållande är åskådningarna nära besläktade i den mening att båda menar att litteraturen har en potential att kasta nytt ljus på vår tillvaro. De kan föreställas som grannländer, bara belägna i varsin yttersta longitud på en skönlitteraturens cylinderprojicerade världskarta. Båda tankesätten rymmer en idé om att litteraturen har en udd och att denna är, eller bör vara, riktad mot läsarens varseblivning. Vår automatiserade världsbild kan alltså ruckas på, i linje med den främmandegöring som Sjklovskij kallar ostranenie. Idén innebär att ett verk genom sina språkliga och tekniska kvaliteter konstitutivt besitter en avautomatiserande funktion. Litteraturen är således i stånd att lära oss något, trots ett o- eller antipedagogiskt yttrande som inte ens insinuerar vad den lär oss.

Nog bör det föras till protokollet att nämnda poetiker främst är förknippade med modernistisk lyrik och det sena 1800-talets prosapoesi. Med det sagt vill jag för ett ögonblick ändå fästa tanken om avautomatisering på skönlitteraturen i stort, och på så vis ställa den berättande prosan mot en vidare horisont, blottlägga formens brister och understryka dysterheten i att samtida litteratur vilar på en prosatradition som har nått vägs ände.

Formens potential att möjliggöra innehåll bör inte förbises, ty vinet kan aldrig avgöra hur många centiliter som får plats i en flaska, liksom flaskhalsens ringa tjocklek inte bör bestämma ödet för de druvor som måste förbli opressade. Är det inte så att abstrakta tankar bortom invanda mönster åtminstone delvis fallerar i samma stund som de tvingas att omformas av det praktiska språkets snäva ramar? Även de mest innehållsorienterade författarna och kritikerna bör inse att en mer formmässigt heterogen prosakonst, med utrymme för språklig yvighet och uttryck bortom temporala och kausala mönster, leder till rikare och mer varierat innehåll.

Åtta år har gått sedan ett signifikativt manifest publicerades i Dagens Nyheter (22/8, 2009). De sju undertecknade författarna fastslog att 2010-talet skulle bli berättandets decennium. En oro över det svenska prosaklimatet uttrycktes. Den största synden i samtida prosakonst förefaller ha varit marginaliseringen av ”det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk”. Formuleringen rymmer en märklig paradox. Man kan fråga sig vilka konstnärliga anspråk som ryms i ”det renodlade berättandet”. Ett, i ordets rätta bemärkelse, renodlat berättande torde innebära att sakligt redogöra för ett händelseförlopp, i stil med en nyhetsrapport.

De sju författarna bakom manifestet ansåg gränsen mellan fiktion och självbiografi hade suddats ut och att den så kallade genrelitteraturen hade tagit över. ”Det realistiskt förankrade berättandet” hade, menade de, ”annekterats”. Kanske hade de rätt i sak, men i sitt mestadels innehållsorienterade perspektiv missade de något viktigt, nämligen den starka verklighetsförankring som själva den berättande prosan har, oberoende av genre. Som form är det realistiskt förankrade berättandet – nu som då – dominant. I det avseendet fanns ingen anledning till oro för författarna i fråga. Om en bok sedan handlar om Hedvig Eleonora, eldsprutande drakar eller ytterligare en försupen kommissarie är tämligen ovidkommande. Det i sig påverkar definitivt inte en författares konstnärliga anspråk.

I manifestet hävdades dessutom att ”[d]en författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare. Den författare som främst intresserar sig för språk överskattar lika grovt sig själv.” Jag vill påstå att den författare som betraktar formen som blott en kapsel att fylla med innehåll har en påver litteratursyn. Och den som avsäger språket dess kolossala potential bör fråga sig om ett yrke som kretsar kring det skrivna ordet verkligen är passande.

Betydligt sundare och mer uppfriskande var det motmanifest som publicerades några dagar senare (DN, 26/9 2009): ”Vi vill korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.”

För visst är det hög tid att lyfta blicken från naveln. Men låt oss först se till att knipsa av den navelsträng som förbinder litteraturen med den instrumentella torftighetens förbrukade moderkaka.

Robert Johansson-Mars