Ansats till förtrollning – Melinda Lindholm Stiernquist läser Andrea Lundgren

februari 14, 2018

 

”Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger” – Elmer Diktonius

 

När jag först tar upp boken, Andrea Lundgrens novellsamling Nordisk fauna, väger den i min hand och luktar på sidorna möter jag denna längtan. Omslaget visar en människa förvandlad till fågel som riktar blicken bort, mot himlen. Den tygbeklädda pärmen och doften av tryckfärg, blekmedel och lim gör läsandets materialitet påmind. Jag tänker på ursprunget – det är kanske en utsliten iakttagelse, men det slår mig att boken är ett omvandlat träd.

 

Fångad i en förvriden rörelse påminner omslagets fågel om en av Ovidius metamorfoser, där de romerska gudarna straffar människor genom att förvandla dem till djur eller träd. Novellen ”Det som sker med en” beskriver en liknande omvandling, inte påkallad av gudar utan av naturens magiska förmåga att ta kroppar i besittning, en tanke som lever kvar från romantiken. Kvinnan i novellen reser söderut med tåg för att skapa distans mellan sig själv och den norrbottniska ödemarken. Hon längtar hem till den för henne välbekanta stadsmiljön. Under tågresan är det dock något som förändras. Tidigare har skogen upplevts som hotfull. Hon har känt sig betraktad och ”mött en sån blick, tusenfaldig, omöjlig att lära sig” som också påverkar henne fysiskt: ”kroppen blev märklig inför den, började spänna och bända sig hit och dit”. Men när tåget stannar till mitt i natten, kliver hon av och går ut i den svala luften. Det är oklart exakt vad som lockar ut henne; kanske är det den öronbedövande tystnaden, kanske en räv som fångar hennes blick, eller de uråldriga träden. Utan varken jacka eller väska lämnar hon tåget, och mossan sväljer ljudet av hennes steg när hon börjar gå mot tallarna.

 

Utan att egentligen nämna poeten vid namn låter Lundgren en av sina karaktärer citera den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborska som i diktsamlingen Ett kolon (2008) skrev ”han går in i skogen, nej, han går upp”. Det är som att kvinnan uppslukas, upphör att vara en individ och uppgår i ett kollektiv. Novellernas skilda berättare smälter på ett liknande sätt samman till en enda lågmäld röst. Kanske är det poängen – att i dekadensens anda skildra en form av jagupplösning, genom både berättartekniska grepp och tematik. Det enskilda jaget är obetydligt, snarare är det en gemensam berättelse om personer som lockas och trollbinds av naturen. Skriet kommer fortfarande från vildmarken.

 

Olle Forsslöfs illustrationer och det rika bildspråket gör även relationen mellan människa och natur visuell. Bilderna blir tyvärr övertydliga när de tvingar läsarens blick mot djur som ska bidra till tolkningen av novellerna. Bildspråket däremot ger ett effektfullt intryck. Istället för att basera det på människolika djur, rotar Lundgren sina metaforer i djurriket. Studenterna i ”Om änglars natur” liknas vid en hord, en ”enda rörlig individ. Brokig, dallrande. En kryllande stack” och likt insekter ”viftande med sina spröt mot varandra, gnisslande”. Gräsmattan i ”Fadershålet” byter ut sin ”ljusa junidräkt mot en dovare mörkgrön ragg”. Metoden innebär att Lundgren frångår en hierarkisk uppdelning där djuren reduceras till en underlägsen grupp. På så sätt underminerar hon den lätt självupptagna uppfattningen om människans dominans.

 

En ny hierarki träder fram, i vilken karaktärerna beskrivs som antingen tama eller vilda djur. Jaget i ”Fågeln som skriker om natten” är på flera sätt ett tamdjur. Han underordnar sig den rådande samhällsstrukturen genom att bo i staden och arbeta natt. Lundgren beskriver vackert hans dröm om att ”bara springa åt något håll tills det blir lättare att andas. Till någon av polerna, där luften är klarare än bäckvatten och iskristallerna har förvandlat världen till en gnistrande vidd som man bara kan kisa mot för att inte svimma av all skönhet.” Likt Diktonius fåglar har han en önskan om att leva i det vilda, att uppgå i det sublima.

 

I dagens moderna värld har kunskaperna om människans påfrestningar på miljön gjort naturen till ett ok att släpa på, ständigt närvarande i tankarna. Medvetenheten kring klimatförändringar har lett till önskvärd ödmjukhet och respekt. Men när insikten om de hotade ekosystemens bräcklighet och ändlighet sjunkit in, dyker en ny fantasi upp. Det är en förvriden tanke om moder jords förmodade vilja att ge tillbaka för det onda som hon utsatts för. Kvinnan i ”Det som sker med en” upptäcker att naturen – helt utan att ta hänsyn till henne – vill sprida ut sig, ta över. I en återblick reflekterar hon över att den påträngande växtligheten besitter en alldeles egen agens när den försöker ”bryta sig igenom muren”, ”spottar in frön” och de ännu mer skrämmande sniglarna som ”lurpassar i hopkletade högar” på farstubron. Naturen gestaltas som ett väsen med en önskan om hämnd. Kvinnan upplever att den ”försöker ta tillbaka sin förlorade mark” och att den ”[vill] tränga rakt upp genom parketten, ett jätteträd myllrande av insekter”. Tanken om naturens hämndlystna karaktär är utbredd och går att upptäcka i flera samtida fiktioner. Jonas Gren reagerar i sin diktsamling Antropocen (2016) på den utbredda uppfattningen att vi numera lever i människans tidsålder. En av hans dikter antyder en motståndsrörelse, manifesterad i vattnet som tränger sig fram, en uppviglare som ger igen; akvareller, böcker, hårddiskar, nothäften och ritningar förstörs.

 

Det börjar med läckorna i taket   Insipprande

vatten som uppviglare   Landar

på kalkstensbyster   Akvareller   Rinner

genom bokhyllor och hårddiskar   Nothäften 

och ritningar   Mikrobsamhällena

tågar in   God dag   Nu är vi här   Allesamman

 

Lundgrens novellsamling lämnar mig någonstans i denna motståndsrörelse, i människans destruktiva förhållande till naturen och i önskan om att uppslukas. Det smittar av sig, jag är redo att trollbindas. De tama fåglarnas längtan genomsyrar novellerna och blir till min egen. Ändå lyfter inte Nordisk fauna, trots energiska försök. Förtrollningen inträffar inte. Det blir inte mer än utsträckta vingar, redo för avfärd.

 

 

Melinda Lindholm Stiernquist

 

Melinda Lindholm Stiernquist, född 1995, läser litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet och är sedan januari praktikant på Kritiklabbet.
Andrea Lundgren, Nordisk fauna, Natur & Kultur, 2018.

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *