Stål, blod och bröd – Lukas Stolpe läser Henrik Johansson

maj 01, 2018

Varje år dör mer än två miljoner människor till följd av arbetsrelaterade orsaker, och under 2017 ägde 44 dödsolyckor rum på svenska arbetsplatser. Jag undrar: hur många gånger är detta resultatet av dumsparande och en cynisk människosyn? Och: vilken respekt för liv finns det utrymme för då humankapitalet förvandlats till ytterligare ett smörjmedel i maskinparken?

 

Henrik Johansson har i sin skrivandegärning fokuserat på arbetarfrågor. Både som krönikör för syndikalisttidningen Arbetaren, och som skönlitterär författare. Romandebuten Av kött och blod (Federativs förlag, 2013) var en magstark skildring av restaurangbranschen, där han själv varit verksam. Och i Raya återbesöker Johansson en annan av sina tidigare arbetsplatser: bageriet.

 

Köttet och brödet; två livsmedel i två böcker, förenade av en sakramental brygga. I tanken på kroppen som något som kan ges som gåva, eller krävas som offer. Oavsett om det är för ett högre, eller lägre syfte. Här är kroppen helt enkelt insatsen för arbetet, med dess nedbrytande risker och ritualer.

 

Av kött och blod beskrivs, i efterordet av Kristian Lundberg (liksom Johansson en nyckelgestalt i den nya malmöitiska arbetarlitteraturen) som ett synliggörande av det samtida Sverige vi inte vill kännas vid. Ett Sverige vars fria marknad gjort sig beroende av otrygga anställningsformer och arbetsförhållanden. Detsamma kan sägas om Raya.

 

Allt börjar med vad som, för den unga titelkaraktären, känns som den sista droppen. Hennes kompis Elsa får inte längre några arbetspass, efter att hon varit sjukfrånvarande i ett par dagar. Raya sörjer förlusten av sin enda kvinnliga och jämnåriga kollega. En förtrogen bland unkna jargonger och trakasserier. Någon att skratta och utbyta menande blickar med. Men snart går sorgen över i handlingsvilja. En önskan om att förändra och förbättra villkoren för de tillfälligt anställda. Vilket skapar spänningar i relationen till mamman Jackie och styvpappan Werner, som hör till fabrikens seniora och fasta arbetsstyrka.

 

Men handlingen i brödfabriken är ibland för avlägsen för att helt inrymmas i den svenska samtiden. För mig framstår den inte bara som en klassresa, utan en tidsresa. Flera skikt som överlappar och skapar ett slags teknisk dissonans. En urgammal tysk ugn används sida vid sida med smarta telefoner. Bilden av en bleknad fackflagga och en försvinnande arbetarrörelse, med strejker och blockader, blandas med den av delningskulturen och upprop i sociala medier, hashtags och selfies. En ny offentlighet som måste utforskas och förhandlas. Ett osäkert gränsland mellan det privata och professionella – med oskrivna regler för vad som inte får skrivas. Där den obekväma frågan om vem som kan se dig i flödet hela tiden gör sig påmind. Jag uppfattar boken som sin författares överlagrade minnen. En tidigare erfarenhet som prövas mot ett nytt klimat. Men även ett uppvisande av en tidslös strid för vilken varje generation måste uppfinna sina egna vapen och strategier.

 

Det är lätt att se hur Raya ingår i den berättartradition som behandlar mötet mellan det organiska och det mekaniska. Ett möte som ofta är tveksamt haltande och ömsesidigt påfrestande. Något som blir tydligt på brödfabrikens formläggningsavdelning, där den jäsande degen trycks ned i sina buckliga formar. Blir till enskilda rektanglar, istället för sammanhängande massa. Innan den försvinner in i en ugn som inte diskriminerar – där bröd lika gärna kan gräddas bredvid människor. Här har degen och köttets materia, i grova drag, samma potential. Den befinner sig, liksom den ojästa oblaten, i obestämdhetens snurrdörr.

 

”Vi är inte människor. Vi är maskiner! Chugga-chugga-chugga!”, utbrister den gamle trågaren. Och karaktärerna i boken tvingas leva mer maskinellt. De måste effektivisera varje rörelse, utan en tanke på ergonomi. Sätta produktionen framför hälsan, och arbetslivet framför det sociala. Vända sina dygn, ställa klockan efter ugnarnas tider. Men de förblir människor, vantrivs inom de onaturliga gränserna, den industriella hierarkin, och delar inte maskinernas likgiltighet. Ibland blir de kanske mindre som medmänniskor, men inte mindre mänskliga. De växer och krymper, klipps och skivas, hettas upp och kyls ned, som franskorna på rullbanden. De är separerade och stöpta i stål, därmed begränsade i sina möjligheter att nå fram till varandra. En spegelvändning av brödbrytandets gemenskap. Det är bara berättandets osynliga talpinne som rör sig fritt och sömlöst mellan dem. Utsätter läsaren för deras olika orosmoment och ångeststämmor, slitskador och stressmagar.

 

Jag hejar på alla och på ingen. Vandrar mellan våningarna och avdelningarna i fabriken. Klättrar upp och ned på en karriärstege där alla utom de högst uppsatta utnyttjas. Från den rättslöse och inmessade timanställda till den hunsande mellanchefen, som håller masken utåt och upprepar ledningens budord som ett trött tiggarmantra. Och sviker sin egen arbetarbakgrund med nyliberala floskler.

 

Jag ser frustrerat på när karaktärerna motarbetar varandra. Hur missförstånd och tillfälliga omdömesglapp formar händelsernas olyckliga utveckling. Och under de två dygn som boken skildrar når missnöjet sin kokpunkt.

 

Utanför fabriken rasar den borteffektiviserade naturen. Hämnas i form av en storm som orsakar strömavbrott, sliter upp dörrar och slungar runt utemöbler. Och vinden ylar sin protestsång. Men utgör den det verkliga hotet? Snarare ställs det utstickande extremvädret mot mer vardagliga, och därmed osynliggjorda, faror.

 

En gång blev jag kallad på ”audition” för ett städjobb. Blev uppmanad att ställa mig på en scen och bjuda på mig själv. Visa att jag hade det lilla extra. Bland människor som dansade och sjöng för att få byta svettiga lakan och skura toaletter.

 

När jag jobbade inom vården fick jag dela ut mediciner som jag aldrig hört talas om tidigare. Med namn jag inte kunde uttala och effekter jag inte förstod. Ansvaret för andra människors hälsa låg i mina händer – händer som inte visste vad de gjorde. En risk som måste ställas mot kronorna som sparades in på min låga timmislön.

 

Jag tror det är vad som gör Raya till medryckande läsning. Spelet med igenkänning, återaktiverandet av läsarens egen arbetslivserfarenhet. Och ifrågasättandet av huruvida arbete ska ses som en rättighet, ett privilegium, en motståndshandling, eller som ett frivilligt uppoffrande.

 

Lukas Stolpe

 

Lukas Stolpe, född 1992, studerar vid Södertörn och är sedan april praktikant på Kritiklabbet.
Henrik Johansson, Raya, Rastlös förlag, 2018.

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *