Helikopterperspektiv – Lukas Stolpe läser Matthias Jeschko-Edberg

maj 31, 2018

Min tunna guldmönstrade badrock glider upp, visar lite för mycket hud. Långsamt och lätt att stoppa, men jag låter det hända, för avslappnad för att bry mig. Det är vid brunchbordet på Marholmens spa som jag för första gången plockar upp Matthias Jeschko-Edbergs essä Southern Bastards, Kebabträume. Jag väntar på att min flickvän ska komma tillbaka från sin massage. Vänder den lilla boken fram och tillbaka i händerna, suger in det snygga omslaget. Raka symmetriska linjer och den poolvattenblå färgen. Fattigdom luktar, läser jag i ett utdrag på baksidan. Här doftar det av blommor och tvål.

 

Essän är uppdelad i två delar: den första behandlar Jason Aaron och Jason Latours tecknade serie Southern Bastards, en våldsam klasskildring som utspelar sig i Alabama. Den andra delen, Kebabträume, bygger på Jeschko-Edbergs egna erfarenhet som delgivare i malmöområdet, med kringliggande landsbyggd. Ett jobb där han hela tiden kommer i kontakt med människor som lever i olika former av utanförskap. Essän är en utsaga om klassamhället och giftiga arbetsförhållanden, men avsäger sig samtidigt alla faktamässiga sanningsanspråk. Den skildrar den erfarenhet som inte inryms i statistik ordnad och redovisad av människor som i själva verket befinner sig ganska långt från den underklass de dokumenterar.

 

Delen om Southern Bastards är fjorton sidor kort, snabb att ta sig genom, men den förstärker den längre essäns stämningar. Den skånska åkermarken börjar likna den amerikanska söderns bomullsfält när jag blundar. Platserna harmoniseras genom hot om hagelgevär och solvarma bilar på långa ensamma grusvägar. Våldet lurar bakom nästa hörn: en människas desperation, en okopplad hund, och som en beklämmande del av vardagen. Men ibland sensationaliseras det – som när Jeschko-Edberg slår fast att ett knogjärn för många kan vara den nödvändiga vägen ur mötet med en psykotisk människa eller en amfetaminmissbrukare som identifierat en som fienden. Sådana som det ofta inte är någon mening att försöka prata med. Jag har jobbat med psykossjuka, sett hur lätt denna grupp demoniseras i samhället. Har vuxit upp omgiven av missbruk. Därför provoceras jag, samtidigt som jag tror mig förstå den bakomliggande frustrationen. Det är arbetsgivarens brist på omtanke för sina anställda som föder de hemsnickrade ickelösningarna.

 

Jeschko-Edberg understryker klassfrågans utbreddhet – den sträcker sig från arbetsplatsens hierarkier och mikrokosmos till den sociala sfärens symboliska kapital. Ibland framställs klassidentiteten som en diffus och outtalad uppfattning om tillhörighet, och en gemensam uppgift i att vakta gränsen nedåt. Och att denna uppfattning väger tyngre än till exempel utbildning eller yrkeskunskap. Den fungerar som en osynlig och oöverstiglig vägg.

 

I essän påtalas också vem som har rätt till kulturen, det skrivna ordet, och hur få det är som lyssnar till arbetarklassens egna berättelser. Jeschko-Edberg menar att kultursidorna är överbefolkade av medelklassen och undrar därför över hur hans eget skrivande kommer mottagas. Han skriver att maktens medlöpare ofta misstänkliggör en skrivande arbetarklass som möjliga visselblåsare, att författandet inte är något som man med fördel nämner vid en anställningsintervju. Och att arbetskritiken i stort sett blir ogenomförbar i ett sammanhang som färgas av tystnadsplikt, kontraktbundenhet och svartlistning. Tonen blir ibland docerande, och jag känner att jag skrivs på näsan, men i tomrummen mellan essäns stycken finns en tyst stund för eftertanke hos författaren. Vilket gör att de ofta inleds med det självreflekterande som tillhör essäformens viktigaste grunddrag. Jeschko-Edberg läser sig själv, tar två steg tillbaka för varje steg framåt och undersöker sitt eget synsätt.

 

Texterna löper över i en serie fotografier: trapphus, ölflaskor, industrilokaler. Det påminner om en fotodagbok, livet sett genom mobilkamerans lins. Jag bläddrar genom dem, fastnar vid en bild av ett badrum. Det tar en stund innan jag ser den trasiga kakelplattan vid badkarskanten, innan ögonen ställer om sig och kan finna fel. Miljöerna känns för bekanta. Precis som att luktsinnet, efter bara fem minuter, stänger hjärnans receptorer för den stank man befinner sig i, kan ögonen drabbas av hemmablindhet. Det sensoriska fönstret är litet, vi vänjer oss fort. Och jag reflekterar över min egen klassidentitet.

 

Jag har ingen respekt för pengar. En kollega provoceras när jag säger det. Hon menar att det bara är en viss typ människa som har råd att ha ”pengar är inte allt” som motto. Men jag säger det utan att ha råd. Och menar istället att vilken idiot som helst kan ha mycket pengar. Att de därför inte förtjänar min respekt. Bristen på respekt för pengar kan också läsas som ett symptom för en brist på pengar. Någon som växer upp med en trygg relation till pengar lär sig oftare att hantera och respektera dem. Ekonomisk hygien går i arv. Och själv är jag obekväm i närheten av pengar, de ligger fel i handen, bränner hål i fickan.

 

Den andra gången jag läser essän är efter en lyxlunch på Grinda Wärdshus. Jag kunde inte betala för mig själv. Ofta kan jag inte det, utan måste leva och lita på andras generositet. Jag dricker mitt kaffe i vattenbrynet. Lyssnar på vågorna och måsarna som cirkulerar över mig. Ibland avbryts jag av det öronbedövande ljudet från en helikopter. De chartras av rika människor som inte har tid eller lust att ta båten från strömkajen, och landar på gräsmattan framför uteserveringen. Det framstår mest som en absurt teatral och esoterisk form av överklassmarkör. Och det funkar: folk sträcker på sig i sina stolar för att se vem som hoppar ut ur cockpiten. Några tar ett nöjesvarv runt ön innan de landar – drar ut på sin grand entré lite till. En bit därifrån påminner en skylt om östersjöns sorgliga tillstånd och att ön är ett naturreservat. Min flickvän bryr sig inte om att sockra sina äckelkänslor: hit kommer vi aldrig igen.

 

Men jag älskar klassafari. Jojorörelsen längs klasspektrumet. Att dyrka och konsumera mig in i rum som inte är en del av den vardag jag lever i. Något som på sätt och vis motsätter sig upplevelsen som förmedlas i Kebabträume, den av klasskontraktets rigiditet. Jag är alltid en turist: mitt liv en snabblånsfinanserad semester. Min klassresa är bara en vecka i solen. Och sötebrödsdagar följs av fattigmånader. Hetsätande följs av hunger.

 

De osynliga väggarna – märker jag dem? Överklassens gränsvakter – märker de mig? Och i sådana fall: hur utövar de sin makt? Jag tänker trotsigt att ingen kan stänga mig ute. Försöker se vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ser mig omkring i finrummen jag rör mig i. Vill upptäcka någon avgörande skillnad bland människorna. Identifiera andra turister. Upptäcker snart att jag misslyckas. Kanske har jag förlorat synen i mitt undantagstillstånd. Eller snarare mitt luktsinne.

 

 

Lukas Stolpe

 

Lukas Stolpe, född 1992, studerar vid Södertörn och är sedan april praktikant på Kritiklabbet.
Matthias Jeschko-Edberg, Southern Bastards, KebabträumeSapeur förlag, 2018.
Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *