Memes som aktivism

juni 05, 2018

Ibland funderar jag över hur diverse försäljningstrick paketerade som politisk aktivism – till exempel Spice Girls Girl Power-koncept – påverkat mig under min uppväxt. Dessa tankegångar föranleds delvis av att det inkomstbringande politiska budskapets närvaro inom populärkulturen känns allt mer utbredd, från Pepsis groteska reklamfilm om en mysig demonstration till heterosexuella kändisars ofta lite väl strategiska viftande med LGBT-flaggan. Känntecknande är att kommersiella populärkulturella aktörer approprierar en urvattnad form av politisk aktivism när ämnena i fråga blivit mainstream. Därav Girl Power-uttrycket snarare än ordet feminism, för vilket västvärldens kändisar inte var mogna förrän på 2010-talet. Parallellt med denna kommersialisering av politiskt ställningstagande har också ett nytt och demokratiskt sätt att analysera, dissekera och kritisera populärkulturen vuxit fram: memes.

 

 

I min barndom sträckte sig politikens närvaro inte längre än till just Girl Power. Främst läste jag harmlösa serietidningar som jag gömde i stora vetenskapsböcker eller Kittyromaner som doldes under Sofies Värld. Populärkultur var inte önskvärt i mitt barndomshem, och den möttes allt som oftast med ett mått av cynism vare sig budskapet var “gott” (Girl Power!) eller inte. Mina lågstadieår var ett evigt smygande och en balansgång mellan fult och fint, utan att jag helt förstod varför.

 

Jag tror inte att mitt intresse för kommersialiserad kultur uppviglades av Disneyförbud. Det var inte fråga om fascination av förbjuden frukt, utan om en genuin nyfikenhet som gällde all snabbabsorberad kultur. För första gången vågade jag också känna efter vad jag egentligen tyckte om något: Tvillingarna i Sweet Valley-böckerna var helt fruktansvärt dåliga, det insåg jag redan då med rysningar av förtjust hat när jag i bok efter bok läste den standardiserade inledningen om de tolvåriga kaliforniska enäggstvillingarna med turkosa ögon, perfekt solbränna och sexig familj. Konsumtionen av populärkultur utgjorde en inkörsport till att lära känna den egna magkänslan och när jag i puberteten upptäckte möjligheten att på nätet diskutera med liksinnade människor fungerade det som en fördjupning i ämnen jag redan var intresserad av.

 

I teorin kan så klart vad som helst vara allmänbildande, även när det inte ligger pedagogiska avsikter bakom. I all information finns det potentiellt något slags värde eftersom hjärnan ständigt processerar och analyserar, vare sig vi läser Proust eller spelar Pokemon Go. Detta förhållningssätt har hjälp mig att som kritiker ruska av mig den återkommande pliktskyldiga känslan av att jag borde läsa och kunna allt för att ha rätt att uttala mig. Mycket av den kunskap jag äger går att spåra till livet utanför skolan och utbildningen: till och med de andefattiga Sweet Valley-böckerna har erbjudit små smulor av allmänbildning om det amerikanska skolsystemet.

 

Ibland begråter jag det faktum att internet delvis tagit över böckernas plats i vardagen. Däremot kan jag inte fördöma slösurfande och vill påstå att jag lär mig nästan lika mycket när jag slappt kollar på memes som när jag läser en eskapistisk bok. Det är ett inlärningssätt besläktat med barndomens smygande med dåliga ungdomsböcker, ett i vilket man nästan i misstag tar till sig ny information som en följd av att ha bombarderats med uttryck eller referenser. Den stora skillnaden är att barndomens populärkultur så gott som uteslutande var kommersiell, medan memes i sin ursprungliga form saknar vinstintresse. Därmed kan alltså memes vara både ett populärkulturellt fenomen och en trovärdig motkultur, medan aktivismen i den kommersiella dominanta populärkulturen alltid har varit tyglad av konservativ kapitalism och av rådande politiskt klimat. Till exempel är Sweet Valley-bokserien djupt rotad i Reagans USA: homosexualitet lyser med sin frånvaro i de nästan 200 originalböckerna från 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Memes kan vara ett effektivt sätt att synliggöra och kritisera just den sortens problematik (om än exemplet Sweet Valley är så pass inaktuell populärkultur att det enbart gett upphov till tama memes baserade på böckernas absurda pärmillustrationer)

 

[INKLUDERAR EJ SWEET VALLEY MEME PGA INTE TILLRÄCKLIGT EDGY]

 

Memes fungerar givetvis inte enbart som snabbkonsumerad kritik och analys av populärkultur. Genrerna är många och det visuella språket förändras ständigt, om än kombinationen av bild och text ofta är det kännetecknande. Den föränderliga digitala estetiken dikterar formatets begränsningar och möjligheter, och det enda konstanta är humorn som nästan alltid baserar sig på igenkänning, både av eget och andras uppförande.

 

 

Inom genren av kritiska eller analytiska memes är historia, religion och teori relativt populära ämnen, delvis för att de gör svåra fenomen lättillgängliga. Dessutom är diskurs och institutionskritik tacksamma ämnen i jämförelse med till exempel vetenskap. Eftersom det sistnämna baserar sig på “torra fakta” finns det inte samma möjlighet att vara elak eller provokativ som det gör i memes som är bundna till samhället och till populärkultur. Facebookgruppen Michel Foucault’s Dank Meme Stash utgör potentiellt en mer intressant och lärorik inkörsport till Michel Foucault än vad en grundläggande universitetskurs gör, men det samma kan knappast sägas om mikrobiologi.

 

 

Mängden begrepp, personer och problem som jag själv blivit bekant med tack vare små jpg-bilder på nätet är enorm. För ett tag sedan löpte jag till exempel i ett tillstånd av vild och förvirrad prokrastinering amok på facebook och like-ade obskyra memesidor. Ostentatious Austro-Hungarian Memes, en numera död grupp tillkommen år 2015 under en period när memes om diverse historiska riken var populära. Krumby Kierkegaard Memes, med fokus på den danska filosofen. Brobdingnagian Brueghel the Elder memes, i vilken allt bildmaterial härstammar från målningar av Pieter Brueghel den äldre. Dessa är exempel på memesidor i vilka kunskap kombineras med nonsens, men som inte nödvändigtvis förutsätter att mottagaren har förkunskap om ämnet. Det intressanta är att man ofta skrattar åt något som inte helt går att förklara eller åt något vars kontext man inte helt förstår. Ofta kryper ny kunskap inpå efter ett tag när fler och fler referenser blir bekanta.

 

 

Memes är på många sätt antielitistiska, trots att deras avkodning ofta kräver ett visst mått av införståddhet. Huvudsakligen beror detta på att förutsättningarna för att ta del i memevärlden är relativt demokratiska: vem som helst med en smarttelefon kan skapa och dela memes. Att skaparna för det mesta är okända utgör en viktig aspekt av memens natur: fram tills helt nyligen var upphovspersonen irrelevant. I och med att instagram erbjudit en plattform för människor att konceptualisera sig själva och möjligen tjäna pengar på det har allt flera personer bakom memekonton med stora följarantal valt att stiga ut ur skuggan. DM for business inquiries står det i profilerna, alternativt återfinns instruktioner för hur man kan donera pengar. Den ursprungliga memekulturen är ändå djupt rotad i upplevelsen av anonymitet, vilket är själva orsaken till att fenomenet utvecklats till en snårig djungel av absurdism, självreferens, metanivåer samt att det inspirerat människor att behandla ämnen som annars är tabu. Andra intressanta aspekt av memes är syfte och relevans, det vill säga att en meme görs för att spridas och att den lever så länge den delas. Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, gör det då något ljud? Om en meme skapas men aldrig når en publik eller sprids, är det då en meme? Nej.

 

Därmed inte sagt att en meme måste sträva efter att nå en bred målgrupp. Tvärtom ligger humorn ofta i det faktum att mottagaren relaterar på en personlig nivå. “Precis så där är just jag!”, alternativt “det här ju jag också intresserad av” eller “precis såhär tycker jag också”. På internet har även relativt nischade fenomen möjlighet att nå en bred publik: De-classcucking memes for commie proles (neomarxistiska memes) har i skrivande stund nästan 85,000 följare på facebook. Reddit, världens sjätte mest besökta sajt som består av olika diskussionsforum – i skrivande stund långt över en miljon stycken – hyser otroliga mängder forum tillägnade memes, varav vissa vuxit sig till monstruös storlek. Mer än en miljon användare följer det stundvis dubiösa och chockerade forumet Dankmemes. Kristendomsrelaterade Dankchristianmemes är å sin sida uppe i nästan 300,000 följare medan Izlam som för tillfället främst består av memes om ramadan och Israel-Palestina konflikten fortfarande är litet: bara drygt 25,000 aktiva följare. Slutsatsen: det konstiga, specifika eller chockerande är mainstream.

 

 

Både Dankchristianmemes och Izlam är intressanta forum eftersom de består av en blandning ironiska men ändå gudfruktiga memes och av religionskritiska eller politiska memes. I Izlam, som modereras av (anonyma) muslimer, tas också ofta frågor om familj och om muslimsk uppfostran i västerländska samhällen upp, och fungerar därmed som både ett slags humoristisk och självironiskt stödforum och som ett allmänbildande forum för icke-muslimer.

 

År 2018 är alltså en stor del av memes direkt relaterade till något slags aktivism eller (oavsiktlig) allmänbildning. Foucault-memes är starkt förknippade med institutionskritik, medan Reddit-forumet 2meirl4meirl består av grova och plumpa skämt om självhat, depression och suicidala tankar. Det intressanta med det sistnämnda kontot är att det aldrig består av memes skapade på andras bekostnad, utan att det består av memes gjorda av personer som processerar och absurdiserar sin mentala hälsa. Däremot kan stora öppna forum givetvis aldrig uppnå samma konceptualiserade uttalade aktivism som ett privat instagramkonto. Till exempel kan ovannämnda Izlam jämföras med @baqalahgirl, som på instagram introducerar sig som “postcolonial theory and chill – all memes certified 100% halal”. Kontots memes behandlar vardagen som feministisk och socialistisk ung muslim, och är ett praktexempel på att det personliga är politiskt och på att memes är ett extremt smidigt och samtidigt vasst sätt att utöva aktivism i form av institutionskritik. På sätt och vis är det också ett lömskt och stundvis ensidigt sätt att lägga fram åsikter, men utforskandet av nya möjligheter att sprida information och att påverka är ett centralt verktyg för all aktivism.

 

Likt företag och “influencers” använder sociala medier för att generera kapital kan också aktivism framgångsrikt utövas online. En anonym amerikansk grupp som kallar sig för @art.exit har inom loppet av drygt ett år vuxit sig till en veritabel rörelse tack vare ett instagramkonto fyllt av memes som kritiserar flashig, dyr och exklusiv konst och som sprider information om vad som pågår bakom fasaderna på museer och gallerier. Det är portionsförpackad institutionskritik i ett format som är lättillgängligt och som introducerar följare till konstvärldens problematiska makthierarkier och dess tendens till gentrifiering.

 

 

För att en text som publiceras online ska kunna tas på allvar krävs upphovspersonens namn och en seriös publiceringsplattform. I jämförelse med det är memes ett lätt sätt att uttrycka kritik. Ingenting kommer någonsin att ersätta djuplodande teoretisk analys som metod för att definiera problemen omkring oss, men dagens memes kan också skapa en ingång till olika former av samhällskritik. Ibland – om än allt mer sällan – avfärdas onlinekultur och memes som fördummande eller irrelevant. Det är att direkt underskatta sina medmänniskor och att glömma bort att historien är full av protomemes och samhällskritik i lättillgänglig och metaforisk form (case in point: Jonathan Swift eller t-skjortor med fyndiga politiska sloganer).

 

Det bästa med memes är att fenomenet är så svårt att greppa. Memes existerar i symbios med populärkulturen och samhället, men är även ett slags outsider trots den omnipotenta onlinenärvaron. De som gör memes identifierar sig ofta med utanförskapet: memes ska inte vara rumsrena och kan därför aldrig finna sin plats inom traditionell media. Genom att skriva om dem är man destinerad att producera en text som ofrånkomligen är lite töntig eftersom man försöker definiera något som rör sig för snabbt för att kunna fångas i skrift. På Reddit, detta ymnighetshorn av memes, håller forumet Meme Economy koll på relevansen av memes i ett slags pastisch på börsen. SELL SELL SELL lyder det när media i en clickbaittext dissekerar en meme, eller – ännu värre – när ett företag approprierar en meme i sina officiella kanaler.

 

 

Så länge som memes existerar utanför maskineriet, utanför det institutionella, utgör det alltså ett medieformat som kan tjäna kritiken och framförallt demokratisera den genom sin genomslagskraft. Att analysera memes är därmed ett Sisyfosarbete, med en direkt negativ inverkan: ingenting får Meme Economy att snabbare ta avstånd från en meme än när den omskrivs i media. När VICE gör en clickbaitartikel om ett memeformat finns det ett vinstintresse och en agenda bakom, och memens trovärdighet rämnar i och med att den plötsligt tjänar en identifierbar korporations syfte. Men oberoende av hur många memes som plundras är bottnet aldrig nått, eftersom vi i fenomenet har en modern inkarnation av hydran: för varje version som dör uppstår flera nya.

 

Helen Korpak

 

Helen Korpak är kritiker och fotograf. Under maj månad var hon resident på Kritiklabbet.

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *