Väv mellan ord och hand – Helen Mirra på Galerie Nordenhake

juni 12, 2018

Den amerikanska konstnären Helen Mirra och jag gillar båda att promenera. Hon går visserligen längre och oftare än jag (flera timmar per dag, tydligen), men det förtar inte släktskapet. På Galerie Nordenhake i Stockholm hänger hennes täta konstverk glest på väggarna. Vävda stycken i linne och ull, stora som bladen i en väggkalender och de flesta med namn efter månaderna. De är anspråkslösa till en början, intensiva vid närmare anblick. Genom små skiftningar i hantverket – nyans, material, täthet – bildas mönster i väven. Snart blir en övergång från lodrät vävning till vågrät överväldigande, ett avbrott i färgskalan ett förebådande. Precis som i naturen.

 

Jag brukar försöka ta mig så långt från civilisationen som möjligt, gärna till Årstaskogen. Min gång i naturens gång. Ett ändligt varande i ett cykliskt. Synen och huden, lika mycket ett särskiljande som ett förbindande. Naturen ligger stilla i nuet men förändras med tiden, genom minnet i mig. Vi går inte att separera – naturens skiftningar kastar fram också mitt förgångna. Dagarna går, naturen byter skepnad, försvinner, återkommer. Våren i vintern, sommaren i våren. Och sedan döden.

 

Utställningen leker med kalenderns kronologi. I det första rummet hänger tre dovt färgade verk namngivna efter vintermånaderna. Glesare lager sträcker sig över tätare, som snö över marken eller lera över gräset, bildar breda band eller linjer (beroende på hur ögat fokuserar). Sedan, bakom väggen till det andra rummet, vårens plötsliga ankomst: Potrero Meadow, ett kvadratiskt verk i en kraftfull grön nyans. Kompakt och utan schatteringar växer väven uppåt. Men i verket intill, January, återkommer vintern och den kalla färgskalan. Och i nästa verk, April-May, visar våren sitt verkliga ansikte – av det gröna som fanns i Potrery Meadowsyns bara spår, strängt återhållna av den jordiga väven.

 

I utställningen ingår också fyra citat, stansade med nål genom vitt papper. Sentenserna approximerar det poetiska:” Illusion, the occurrence of illusions is not an, 20”. Placerade på golvet, inramade och lutade mot väggen, kommunicerar de med väven på väggarna och med varandra genom rummens öppningar. De fungerar som ett slags analogi till väven; hörnen på pappersarken är bortrivna, som bladen i en kalender.

 

Feministisk konst- och teoribildning har länge problematiserat hierarkier och experimenterat med dikotomier. Filosofen Hélène Cixous argumenterade på 1970-talet för ett särskilt sätt att skriva – poetiskt och med nyskapande metaforer – för att stå emot reproduktionen av rådande motsättningar. Och konstnären Laurie Anderson har, exempelvis genom att förvränga sin röst till en mansröst med hjälp utav en vocoder, laborerat med teknikens förmåga att förändra de givna förutsättningarna. De har visat hur motpolerna, snarare än att fungera såsom fastlåsta dikotomier, spänner upp ett fält att tänka och verka inom.

 

Det är här jag tänker att Mirra rör sig. Utöver motsättningen mellan inre och yttre tidslighet (eller mellan det betecknande och det betecknade – utställningens titel är en asterisk) leker hon med gränsen mellan hand och begrepp. Genom stansningen och genom att hålla citaten lika öppna för tolkning som väven låter hon orden närma sig hantverket. Och genom det noggranna arbetet med lager och nyanser blir väven minst lika djuplodande som citaten. Placeringen av citaten på golvet leker med hierarkin, liksom det faktum att de visuellt sett inte kan mäta sig med de förtätade stycken som hänger på väggarna. Det är raffinerat, och det leder tankarna till språkets vävda struktur och till det tankearbete som alltid är involverat i handarbetet.

 

Samtidigt undrar jag vad citaten egentligen tillför. Har Mirras egen tillit till hantverket brustit? Vill hon, paradoxalt nog, försäkra mig om att det inte bara är hand utan också tanke i utställningen? Spänningen mellan ord och hand finns redan, hårt utsträckt genom tillvaron. Den framkommer i vävens möte med galleriet – en plats från vilken den historiskt har förvisats på grund av dess låga och med kvinnan behäftade status – i mobilen som vibrerar i fickan och i tankarna som låter när jag går mellan verken. Jag undrar vad som hade hänt om Mirra, istället för att leka med dikotomierna, helt hade negligerat dem och på så sätt, kanske, fått dess absurda närvaro att framträda omkring oss.

 

Astrid Elander

 

Astrid Elander, född 1994, studerar filosofi vid Södertörn och är sedan maj praktikant på Kritiklabbet.

Helen Mirra, *, 24 maj – 21 juni, Gallerie Nordenhake.

Foto: Carl Henrik Tillberg

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *