Rapport Hearing

RAPPORT FRÅN KRITIKLABBETS HEARING 14/5.2016

 

california

 

Vi samlades i Bonnierhusets ljusgård på Sveavägen. Mötet inleddes med att Magnus William-Olsson hälsade alla välkomna och berättade om förutsättningarna för Hearingen. Han konstaterade att inte bara konsterna utan också de företag och institutioner som förmedlar konsterna beror av kritik och  att ”pressen”, den annons och prenumerantburna, som varit dagskritikens huvudsakliga hem inte längre ensam förmår bära den. Kritiklabbets centrala uppgift blir, menade han, därför att utveckla nya förutsättningar, såväl ekonomiska som formella, för kritiken i den ”nya offentligheten”. En uppgift som beror av att vi rätt förstår, möter och svarar de behov och de intressen som formar offentligheten (eller kanske offentligheterna). Han betonade också att Kritiklabbets verksamhet helt vilar på att alla med intresse för dagskritiken känner sig välkomna att delta i arbetet. Syftet är inte bara att vinna kunskap utan också att sprida den så att den komma alla personer, institutioner och företag till del vilka har intresse av att utveckla och bedriva en grundad kritik.

 

De två redaktörerna, Axel Andersson och Daniela Floman, presenterades och ordet lämnades så över till hearingens första vittne, galleristen Gunnar Olsson.

 

Gunnar Olsson som har en mycket lång och bred erfarenhet av galleriverksamhet gav oss en exposé över konstmarknadens utveckling visavi kritiken. När han började sin bana skedde värdebildningen på konstmarknaden i enlighet med en hierarki där konstverket naturligt nog stod högst varunder följde kritiker, institutionen och slutligen samlaren. Idag, menade Gunnar Olsson, sker den i hägnet av en omvänd hierarki. Samlaren står för värdebildningen, ofta i kraft av privata muséer, därefter, institutioner och slutligen konstverket självt. Kritiken har över huvud taget ingen roll i hur konst värderas idag, menade Gunnar Olsson som tentativt daterade konstkritikerns våldsamma frånfälle till början av 1990-talet. Ett avgörande skäl till att kritiken förlorat sitt inflytande såg Gunnar Olsson i att kulturjournalistiken trängt ut kritiken i massmedia. Istället för att värdera prioriterar massmedierna att förmedla.

 

Det andra vittnet, förläggaren och förlagschefen för Wahlström & Widstrand, Åsa Selling, berättade om det moderna förlagets beroende av kritik. Recensioner utgör, vid sidan av försäljningssiffror, de viktigaste svar varigenom förlaget, i alla dess funktioner, från förläggare till redaktörer och formgivare, kan reflektera över sin verksamhet. Hon berättade också om hur viktiga recensionerna är för författarna och att de på hennes förlag lider av de allt färre recensionerna. Vissa författare får fortfarande många och ibland stora recensioner, men allt fler författare får inga recensioner alls. Åsa Selling berättade också om hur de på hennes förlag arbetar med att föra ut och vidareförmedla recensioner och omnämnanden via sina egna kanaler inte minst på sociala medier. Härvidlag arbetar de på samma vis med recensioner på bloggar som med sådana som publicerats i de stora medierna. Kommersiellt betyder recensioner mer än vad som ofta hävdas, menade Åsa Selling. De direkta sambanden (stor positiv recension = ökad försäljning) spelar härvidlag mindre roll än principen ”ringar på vattnet”. Det händer att en enda mindre recension av en tongivande kritiker fortplantar sig i ett intresse som växer sig till betydande försäljning.

 

Danjel Andersson tidigare dans- och teaterkritiker och numera chef för MDT (tidigare Moderna Dans Teatern) berättade att de ger 40-60 produktioner per år och att de trots svagt kritiskt intresse har stor beläggning. Som institution är de således  oberoende av kritiken. Han gick i sitt vittnesmål till storms mot kritikens inskränkthet såväl vad gäller fokus på ”produkten” som vad gäller oförmågan att överskrida konstartgränserna. ”Kritikerna sitter i sina lådor”, sa han, och ville också föra fram en distinktion mellan recensionen och den kritiska texten. Han hoppades att Kritiklabbet skall pröva en tvärfacklig och genreöverskridande kritik som vågar ta sig an det kontextuella och som till exempel till föremål kan ta inte en premiär utan kanske hur en föreställning utvecklas eller ett helt konstnärskap. Detta skulle också passa dansens format med få föreställningstillfällen bättre.

 

Andreas Engström, konstmusik- och ljudkonstkritiker, tidigare redaktör för bland andra Nutida Musik, mm. tog vid där Danjel Andersson slutade. Andreas menade att musikkritiken framförallt lider av att den är isolerad och saknar plats i den kritiska debatten. Det borde, menade han, vara lika självklart att förhålla sig till musik som till konst eller litteratur när man debatterar kultur. Till skillnad från konst- och litteraturkritiken ingår musikkritiken inte i det kulturella ekosystemet. Musikkritiken led också av att ängsligt försöka understryka att nutida konstmusik inte alls behövde vara ”svårt”, till skillnad från kritiken av andra konstarter med mer (och kanske ibland alldeles för mycket) självförtroende. Han hoppades att Kritiklabbet ska kunna utveckla det kritiska samtalet till att sträcka sig över konstartersgränser i olika medier och former. Att såväl det kritiska som det estetiska idéutbytet skall bli mera fördomsfritt och livligare.

 

Det sista vittnet var Gunilla Kindstrand, kulturredaktör på MittMedia-koncernen. Gunilla berättade om att hon och MittMedia låtit göra en undersökning om läsarna och recensionen som gav intressanta resultat. Intresset för att läsa kritik sjunker. Uppmärksamhetsgranden är lägre hos dem som läser på skärm än på papper. Det läsarna framförallt avvisar är ”det monologiska tilltalet”. Hon berättade om att man inom MittMedia ändå på olika vägar satsar särskilt på kritiken. Nytillkomna tidningar i koncernen får ånyo kulturansvariga. Omsorg ägnas åt att kalibrera relationerna mellan lokalt kulturmaterial och riksangelägna recensioner. Plikten att anmäla får vika för riktiga recensioner. De arbetar vidare med att finna nya ”dramaturgiska former” för kritiken och de satsar på samarbeten, inte minst med tidskrifter. den övergripande ambitionen är att bryta och överskrida gränserna mellan olika flöden.

 

Efter kaffe delade vi så upp oss i tre grupper för att, mot bakgrund av de givande vittnesmålen samt deltagarnas imponerande kunnande och samlade erfarenhet försöka formulera angelägna uppgifter och frågeställningar för Kritiklabbet att ta sig an när det drar igång till hösten. De flesta tänkbara kompetenser fanns närvarande; kritiker, forskare, lärare, kulturbyråkrater, redaktörer, studenter och lärare från humanistiska, tekniska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska fakulteter, förlagsfolk, representanter för teater och konstvärlden, m.fl. Det blev livliga, djupa och fruktbara diskussioner och ingen av grupperna ville riktigt avbryta trots att tiden för återsamling var överskriden.

 

Till slut återsamlades vi dock. John Swedenmark, kritiker, översättare, mm, redovisade den första gruppens samtal. Han berättade att de bland annat talat om gränser och övergångar mellan enskilda kritiker och ”communities”. De hade talat om uppmärksamhetsformer och läsvanor på skärmar av olika slag och de lanserade begreppet kritisk ”fyrtorn” – personer/institutioner som skapar flöden av länkningar. Gruppen menade också att kritiken måste spränga genre- och konstartsgränser. Kritiklabbet fick som uppgift att vara plattform för en genreöverskridande daglig kritik (till skillnad från dagskritiken) – en plats där det kritiska språket tar sig an omvärlden, gärna på nya, oväntade sätt. Den myndiga smakdomaren måste ersättas med en prövande, nyfiken, dialogisk hållning. Slutligen diskuterade gruppen institutionernas roll och underströk vikten av oberoende i relation till dem. Samtidigt kom möjliga samarbeten mellan kritik och institutioner upp på förslag, bland annat skulle man kunna tänka sig en institutionsfinansierad fond som kunde bekosta kritiken. Gruppen poängterade att en viktig uppgift för Kritiklabbet bör bli att utveckla kritiken som självständig konstart.

 

Den andra gruppens samtal redovisade av  Kamilla Löfström, dansk kritiker, främst på tidningen Information och ledare för kritikerutbildningen vid Köpenhamns Universitet. Hon berättade att de konstaterat att dagskritiken inte föddes i dagstidningar av det slag vi idag är vana vid. Det att kritiken flyttar till mer perifera publikationer – bloggar, tidskrifter, nätpublikationer, mm. – är på ett sätt en återgång till en tidigare situation. Vi bör därför söka historiska paralleller och pröva forna tiders strategier vad gäller publik och offentlighet. Ett annat fält gruppen menade att Kritiklabbet borde undersöka gällde temporala förhållanden, t.ex. olika läshastigheter, texters omfång och format. Även denna grupp efterlysta genreöverskridande kritik. Och slutligen bör, menade gruppen, Kritiklabbet lägga särskild vikt vid hur unga människor bedriver och tar del av dagskritik. Bör vi på något vis  involvera grund- och gymnasieskolan?

 

Den tredje gruppens samtal redovisades av Magnus William-Olsson, poet, kritiker översättare och initiativtagare till Kritiklabbet. Han berättade att gruppen också gjort historiska paralleller. Kritikens betydelse beror inte nödvändigtvis av publikens storlek. De tyska romantiekernas Athenäum nämndes liksom Stendahls berömda ”The happy few”. I gruppen diskuterades också på vilket vis yngre personer (exemplet gällde främst studenter) omfattade idén om kritiken som en kunskapsform. Har en ny eller särskild kritiskt sensibilitet utvecklats ur bruket av de digitala teknikerna? Vidare talade gruppen om kritiska plattformar och idén prövades om en spotify eller netfleixmodell för kritik, liksom den motsatta idén om ett utveckla livekritik, knuten till det offentliga kritiksamtal och kritikersalonger. Man diskuterade vidare andra möjliga affärsmodeller för kritik. Gymmet prövades, liksom tanken på en särskild ”kritik-skatt” – i analogi radio- och TV-avgiften. De talades om att en makt- och institutionskritisk diskurs bör odlas på Kritiklabbet. Kritikens pedagogik nämndes också som fält att undersöka. Hur ser publiken kritikens bildande och rådgivande uttryck? En annan fråga som diskuterades handlade om kritikerns kompetens. Vad är det en kritiker bör kunna och vara bra på? Slutligen enades gruppen om att framtidens kritik i inte kan luta sig mot mediets makt utan måste bygga sin trovärdighet på dialogiska processer.

 

Hearingen avslutades med att redaktörerna Axel och Daniela tackade alla närvarande och meddelade att detta bara var det första av många olika möten och samlingar öppna för alla intresserade. De bjöd alla ta kontakt om de hade idéer eller uppslag för labbets arbete och att ofta komma förbi redaktionen i höst, ta kaffe, informera sig och dela kunskaper och erfarenheter med dem som råkar vara där. Det underströks att labbet var till för alla som på ett eller annat sätt intresserar sig för kritikens roll i samhället och skulle ses som en kollektiv resurs. Kritiklabbet arbetar just nu på att skapa en hemsida som kommer att vara en viktig kanal för att redovisa arbetet som sker. Till dess kommer denna blogg att fungera som informationskanal. Men Axel och Daniela lovade också att sammanställa en maillista. Den som inte kunde närvara på Hearingen men som vill vara med på maillistan uppmanas att anmäla detta till redaktionen@kritiklabbet.se – skriv ”Maillista” i ämnesraden.

 

AA/DF/MW-O