Institutionsfinansierad kritik? Zoë Madonna på The Boston Globe

november 11, 2016

The Boston Globe, en av de största tidningarna i nordöstra USA, meddelade i slutet av oktober att de påbörjat ett pilotprogram där en kritiker på tidningen betalas av en grupp av stiftelser. Som de medverkande skiftelsernas namn skvallrar om, San Francisco Conservatory of Music, Rubin Institute for Music Criticism och Ann and Gordon Getty Foundation, så handlar det om en musikkritiker, Zoë Madonna, som ska arbeta på The Globes kulturredaktion samtidigt som lönen delvis kommer från denna nya källa. Rent specifikt är detta också en reaktion på att musikkritiken i USA har minskat kraftigt i kvalité och kvantitet i takt med medieförändringen. De medverkande i projektet ser detta dock bara, och på evangelistiskt manér, som en början, det skulle kunnas spridas till andra tidningar, och kanske även andra fält.

 

Musik- and dansreportern Michael Cooper vid New York Times och Michael Billington, teaterkritiker på brittiska The Guardian kom 30 oktober* och 1 november* med liknande invändningar mot projektet: hur går det att bevara sin självständighet då kritikern förmodligen kommer att recensera konserter där det medverkar de som utbildats vid San Francisco Conservatory. Hon kommer även alldeles säkert att recensera konserter på institutioner som också understöds finansiellt av Ann and Gordon Getty Foundation.

 

Billington formulerar sina invändningar i mest kritiska ordalag. Implicit för han fram idén att sparkandet av kritiker är som kanariefågelns död då brittiska Independent on Sunday gjorde sig av med alla sina kritiker innan de kort därefter fick lägga ned hela tidningen. Kritiken är hotad, men Billington skulle se det som omöjligt att fortsätta om hans lön kom från en kulturstiftelse. Han kallar den ”sponsrade kritikern” för kilens spets. Och att den verkliga frågan är om The Globe ligger så illa till att de inte kan betala en kritiker, underförstått: när rämnar även det mediekråkslottet? En fråga som inte saknar sin relevans även för Billington och The Guardian med sina ekonomiska problem.

 

The Globes stiftelsefinansierade kritik är intressant för vad i det nya som den väljer att bibehålla, det vill säga redaktionen. Här går det att spekulera i att tidningsredaktionen ansågs att bidra till kritikerns oberoende. Ett ansvarigt utgivarskap gör till exempel att det i slutanändan är kritikerns redaktör och inte kritikern som är juridiskt ansvarig för kritikerns röst i det offentliga vilket är en del av detta oberoende. Åt andra hållet kan redaktionen, i ett idealfall, hålla kritikern på ett armslängds avstånd från de som äger publikationen. Det är också viktigt att konstatera att kritikern i detta fall verkar arbeta på kontraktsbasis snarare än som helt och hållet frilans. Detta är också något som i sin tur bidrar till oberoendet.

 

Vid sidan av redaktionen så är det andra viktiga institutionella begreppet i sammanhanget stiftelseformen. Att det är stiftelser ses implicit som mindre komplicerat än om det vore ett företag eller en kulturproducerande institution. Det finns i USA också en lång och väletablerade stiftelsekultur där mecenater stödjer kulturen för att påbättra sitt eget kulturella kapital. Stiftelser spelar således ofta, och av andra anledningar, roller som stat, landsting och kommun spelar i länder som Sverige. Frågan om den institutionsfinansierade kritiken i Sverige ställs i intressant dager av Medieutrednings slutbetänkande som kom i dagarna. Här bereds det plats för både ett nytt stort statligt mediebolag och finansiering till bolag som driver medieproduktion efter en redaktionell modell.

 

Det finns två infallsvinklar rörande projektet på The Globe och dess eventuella implikationer i den svenska modellen. Antigen så kan det avfärdas eftersom det kompromissar med kritikerns oberoende. Bättre att dö jungfru än att överleva som något annat. Eller så går det att hävda att det inte är själva ansatsen som är problemet, utan att potentiella lösningar och problem ligger i hur ansatsen är konfigurerad. Det första tillvägagångssättet är det enklaste, men också, föga överraskande, förmodligen lite för enkelt. Oberoende och beroende är inte binära termer efter strömbrytarmodell. Integritet må vara det, men integritet är något annat. När det gäller beroende så får vi nog konstatera att det finns mer eller mindre av det, för att hävda integritet är det nog något vi måste erkänna.

 

Kritikerrollen står alldeles säkert inför förändringar i ett nytt medielandskap. Om lösningen på The Globe är bra eller ej kommer tiden att utvisa och det samma gäller för Medieutredningens förslag. Vad som är utan tvekan är att denna förvandling utgör en utmärkt möjlighet att i det offentliga diskutera kritikens grad av beroende i olika institutionella konstellationer. Det finns avgjort fördelar med tidningsformatets redaktion. Hur tas dessa fördelar med till nya kontexter? Det finns också avgjort fördelar med att klassiska kulturfinansiärer (stiftelser, eller, som i vårt fall, det offentliga) går in och stödjer kritiken direkt i en situation där den av olika anledningar för en tynande tillvaro på tidningarna. Men som alltid: kritik överlever som kritik i den mån att den är mer oberoende än beroende. Allt måste läggas på bordet. Framtiden kommer inte med några mirakellösningar, lika lite som historien var utan problem. Och samtiden med dess relativa snarare än slutgiltiga sanningar, det är väl det där motsägelsefulla landet mitt emellan.

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *