”Post-truth” och kritikens vitala halvsanningar

november 22, 2016

Enligt den alltid lika avslappnade som ursinnige brittiske filmmakaren Adam Curtis på BBC, senast i montagedokumentären ”HyperNormalisation” (från oktober i år), och många med honom, har vi nu trätt in i en epok som karakteriseras av avpolitisering av politiken genom populismens spelande på våra känslor, våra affektiva tillstånd. Dessa skapar reaktioner som är automatiska på så sätt att de inte behöver passera reflekterande och kritiska organ. Politiken är död, kritiken likaså. Curtis lugna stämma mässar över ruinerna. Han njuter inte av att berätta hur illa det är, men väl av att göra det så noggrant.

 

”Post-truth” (ett bortom sanningen) utropades till årets ord av Oxford Dictionaries, vilket på ett bekvämt enkelt sätt lyckas säga lika mycket som Curtis’ timslånga filmer. Och om Donald Trumps valseger, och kanske framför allt reaktionerna på den, är en av utgångspunkterna så ligger det onekligen något i det hela, en sanning så att säga. Här i Sverige och runt om i stora delar av världen har det bortom sanningen utan tvekan producerats ett överskott av affekt. Men än så länge är denna känslomässighet del av populismens gift, även när den gör tjänst i förfasanden över en framtid med Trump. I detta avseende är det inte så mycket som skiljer de politiska polerna, vulgärpopulismen och etablissemanget, åt i slutändan. Ett paradoxalt tecken på kritiken, utskiljandets, kris.

 

För över trettio år sedan, 1984, i en annan period av kris och vilsenhet, formulerade Jacques Derrida elegant den tidens fascination av hastighet i föreläsningen ”No Apocalypse, Not Now”. Den av kärnvapnen skapade terrorbalansen fungerade på så sätt att ett militärt svar måste avfyras så fort som möjligt efter att fiendens missiler syntes på radarn för att inte förstöras i den första attacken. Terrorbalansen byggde således på att ynka minuter och sekunder kunde avgöra miljoner människors öde. Det var ett system som försökte ta bort varje komponent av mänsklig rationell analys, och kritik, för att bli så snabb som möjligt. Tidens teknikfilosofi, Derrida inbegripen, beskrev en förskjutning där det började bli logiskt att alla beslut skulle lämnas över till datorernas kalla kalkylering. Den viktiga avskiljningen krinein, det grekiska ordet som gett upphov till kritik och kris, blev än viktigare bland de som motsatte sig denna utveckling. Det gällde att lägga på ett kol för att kunna sakta ned och av-accelerera systemet och ge en större plats till kritiken och politiken.

 

Derridas föredrag ger oss en möjlighet att dra paralleller mellan hastighet och affekt. Den franske filosofen hade dessutom en del att säga om sanningar. I kärnvapenfrågan såg han text och fiktion överallt. Han var väl medveten om att folk skulle anklaga honom för att som icke-expert ge sig in i ett område som han inte kunde något om. Det är sant, skrev Derrida, han var inte kunnig inom strategi, diplomati eller teknikvetenskap. Men samtidigt omgärdades kärnvapnen, mer än något annat vapen, av informationsstrukturer och kommunikation. Och, framför allt, resultatet av ett kärnvapenkrig kunde bara pratas om som en fiktion, en ”fabulös textualitet”, då en sådan hypotetisk händelse skulle skapa en totalförstörelse av ”arkivet” i meningen vår samlade mänskliga kunskap. En ”post-truth” som hette duga.

 

Ibland går det snabbare att avveckla kalla krig än att ändra universiteten. De institutioner i ”kärnvapenkritik” som Derrida föreslog blev aldrig en verklighet. Det finns ändå något att lära i hur han som intellektuell förhöll sig till en situation som ifrågasatte kritiken och politikens plats till förmån för automatiserade system. Derrida framhärdade i att kritiken var en plats för urval och reflektion över samtiden, kanske framför allt då kritiken hade sätt, för att inte säga verktyg, för att närma sig text och fiktion. Han uppmanade de som arbetade med humaniora att ta ett steg framåt och göra sina röster hörda i en värld dominerad av kostym- eller uniformsklädda experter.

 

Det kritiska granskandet av text och fiktion verkar inte stå högt i kurs idag. Implicit i diskussionen kring ”post-truth”, vår tids automatisering, är det känslomässiga, för att inte säga nostalgiskt barnsliga, sökandet efter en väg till en idealvärld där saker och ting var verkliga och där det gick att säga att något var på ett visst sätt. En huvudlös flykt, med andra ord, från det som innefattas i den franske psykoanalytikern Jacques Lacans devis om ett ”mi-dire”, ett halv-sägande: ”Jag säger sanningen, inte hela sanningen”. Det skjuts hejvilt och med dåligt sikte mot olika håll under reträtten; mot en relativiserande postmodernism förklädd till fågelskrämma och mot en underklass med påstådd ”faktaresistens”. Det talas om mediekris, journalisternas kris, och så vidare; men då som något som drabbat media eller journalisterna utifrån. Dinosaurierna hötter nävarna mot meteoriten.

 

Det är kanske dags att backa bandet och ta ett djupt andetag. Finns det även något att fira? Har vi inte ändå fått en ny epok! Om Hegel hade rätt att Minervas uggla flyger i skymningen och att vi förstår en tid då när allt nästan är över… då är vi också kanske på väg mot något bättre. Epoken bortom sanning påbörjades runt 2001 och är något som inte minst Adam Curtis har utforskat i en rad filmargument. Epoker är viktiga som kritiska avgränsningar som gör det möjligt att förstå en mängd information som sedd i sin helhet är omöjlig att överblicka. Motsatsen är ett kaos som kräver automatiserade svar som teknik och affekt mer än gärna bidrar med.

 

En epok bortom sanning är således, liksom det kalla kriget, på ett sätt intensivt intresserad av texten och fiktionen. Men här gäller det att inte blanda samman epokens särart med de som utnyttjar den för sin egen vinning. Donald J. Trump och Vladimir Putins intresse ligger inte i postmodern prosa eller konceptkonsten, de använder vad de kan för att komma till makten och väl där ser de till att avpolitisera politiken genom att appellera till affekter på klassikt populistiskt manér. De ljuger, helt enkelt. Men det gör dem inte världsunika. De ljuger helt enkelt lite mer och lite mer skamlöst än oss andra.

 

Kritik som fält kan, om den spelar sina kort rätt, ha allt att hämta i en tid av berättelser. Och inte minst kan den spela en politisk roll som en röst mot makten för dem som cyniskt ses som röstboskap snarare än rationella människor som kan ta vettiga beslut. Den monologiske kritikern Curtis kan, dock, få det svårt i denna nya värld, liksom en annan arketyp: den affektdrivne kritiken. Curtis representerar i mångt och mycket en kritikergestalt som auktoritativt försöker säga hur något är. Hans filmiska montage är på ett sätt anti-montage då de bygger upp till en sanning, snarare till en värld av kreativa motsättningar. Även om mycket i hans filmer förefaller sannolikt sägs det med en lätt antydan av den dåliga luften i rum där konspirationsteorier framläggs.

 

Vilken kritik och vilken kritiker är det då som kan navigera förbi blindskären i epoken bortom sanning? Vi får se. Inte helt otroligt är det ett kritiskt uttryck som ser förmågan att ställa halvsanningar mot varandra för att mellan dessa reflektera, inte för att producera en sanning, men för att förstå inte bara hur utsagor känns, men också vilka andra effekter de har och vilka vägar de tar genom samhället. Ett kritiskt uttryck som låter sig speglas, dialogiskt, i ögonen på den som läser eller betraktar. En kritik långt bortom tvärsäkerheten och som håller den halvsagda sanningens fana högt. Framför allt en motståndare mot allt det som ämnar till att automatisera värderingar, från lögner till stereotyper till känslostormar till cyniska tekniska system.

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *