En främmande erfarenhet. Audioguiden som kritik.

december 13, 2016

En dag då det snöar rotar en ung kvinna med fjärrskådande blick i ett avlövat busksnår, på baksidan av en nymålad hyreslänga. Där finns ingenting att se. Sluttningen ner mot väggen är hal och obekväm, kvinnan tar stöd med en vante mot den putsade ytan. Hon står stilla och stirrar tomt mot en papperskorg. Ingenting händer. Till slut tar hon fram sin mobil ur fickan och börjar gå mot tunnelbanan.

 

För en förbipasserande liknar kvinnans tafatta letande inte någonting, den framstår som ett uttryck för någon högst privat verksamhet. Ett försök att leva sig in i livet som hund? Gömmer hon sig? Leker hon? Ingen vet.

 

Det syns inte, men kvinnan ägnar sig åt kritik där i buskarna, hon tar del av en recension. Hennes koreografi beskriver samma typ av rörelse som bläddrandet i en tidning, hon lutar sig över ett av offentlighetens fönster.

 

Kvinnan lyssnar på en recension av ett graffitiverk, som är tillgänglig för alla som har en mobil med GPS. Hon prenumererar på en tjänst som signalerar när hon passerar ett verk. Den här gången har hon precis köpt en ny hallmatta och är på väg hemåt. Stadens saneringsteam har redan hunnit måla över graffitin. Men hon stannar ändå upp och bestämmer sig för att klicka igång filen. Över den gulbruna fasadens yta kan hon med recensionens hjälp föreställa sig en målning, ett tecken –

 

Bakom rösten i hörlurarna hörs sparvar och löv. Buskarna är dovt gröna när rösten föser dem åt sidan och blottar målningen. Hon som talar hjälper kvinnan att tolka vad tecknet betyder, vad det betyder att det målats just där (undanskymt), varför konturerna är så slarviga och snabba.

 

När tecknet målades var det natt och svårt att se. Signaturen ägs av en person som länge känt sig förföljd, därför har han inte målat på ett tag. Men nu har han hittat ett ställe som han vågar märka. Platsens flyktvägar, dess gömställen betyder lika mycket som själva signaturen. Kvinnan med vantarna lär sig att läsa hyresgårdarnas logik, hon lär sig uppskatta avstånden och gatljuset.

 

Sen är hon klar och åker hemåt med sin hallmatta.

 

xxx

 

Kritiken behöver sin kontext, heter det – sin plats mellan sporten och utrikessidorna. Dagstidningen har erbjudit en fungerande inbäddning, men nu ser det ut att vara slut på alliansen. Många läser kritik enbart i sitt sociala flöde, på Facebook eller Twitter, där omgivningen är mer eller mindre slumpartad. En dag föregås recensionerna av katter som beter sig mänskligt, den andra av ett lerigt läger vid den syriska gränsen.

 

Hur skulle man kunna förankra kritiken i ett mindre tillfälligt klangrum? Skulle man kunna tänka sig en kritik som använder fysiska platser som sin kontext? Den skulle kunna handla om vad som helst. Olga Tokarczuks bok om judiska mystiker på 1700-talet (Jakobsböckerna) skulle till exempel kunna diskuteras utanför stora synagogan i Stockholm. Man lär sig förmodligen någonting om synagogan, om dess utsmyckning och innebörd, och någonting om boken –

 

Kanske skulle man kunna tala om översättning också på det här sättet? Hur översätter man en erfarenhet av berg till ett språk som inte har några finkalibrerade distinktioner på området (höga) berg (finska)? Ta lyssnaren till ett hav i stället? Be henne betrakta en sten som skyddar en koloni gråsuggor? Hur förmedla känslan av hastighet i ett japanskt snabbtåg?

 

xxx

 

En onsdag för några veckor sedan åkte jag, vår praktikant Johanne från litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala och några studenter, lärare och forskare från Journalistutbildningen på Stockholms universitet till Snösätra industriområde för att titta på graffiti. På området ligger skrotfirmor, upplag – företag som tillåtit graffitimålare att fritt ägna sig åt sin konst. Resultatet är anslående. Det verkar som om någon vaktar väggarna, eftersom ingen klottrar över dem. Ingen sanerar dem heller –

snosatra-3

 

Vi halkade förstummade omkring i modden tills vi blev för kalla och tog en taxi hem.

 

Nästa gång jag besöker Snösätra kommer det att finnas en app på min mobil som reagerar när jag kommer till t- stationen i Rågsved och erbjuder mig att via nätet ladda ner en audioguide som kan leda mig genom förorten ut till graffitigalleriet. Några av studenterna arbetar som bäst med att skapa innehåll till den geotaggade teknik som vi fått tillgång till genom Umami produktion. Helena Boman Brodie dokumenterar sin del av arbetet här. Från Kritiklabbets sida är arbetet en del i ett experiment med geotaggat ljud som utgångspunkt för – i det här fallet – graffitikritik.

 

På muséerna har man länge kunnat låna audioguider. I deras hermetiskt tillslutna värld kan man lätt tänka bort eventuella skillnader mellan den konst guiden beskriver och den konst betraktaren ser på. Kanske har något verk tagits ner eller ersatts av ett annat? – användaren skummar snabbt förbi till nästa avsnitt. Guidens röst är inspelad i en tyst studio.

audiguide-bild

 

Men hur går det om man tar ut tekniken i den yttre verkligheten, där det regnar eller blåser, där hundar skäller och bilar kör förbi  –

 

En anonym, objektiv audioguide är rätt så meningslös. I synnerhet om den ska handla om klotter, som snabbt blir övermålat, sanerat eller nerrivet.

 

Kanske går det att låta en audioguide utgå ifrån skillnaden mellan det lyssnaren upplever på en plats och det som inträffade där för en obestämd tid sedan, när ljudet spelades in?

 

xxx

Det finns en ny teknik, ett sätt att spela in ljud som imiterar mänsklig hörsel. Två silikonöron i naturlig storlek slutar i varsin liten tunnel inuti ett dockhuvud som i bästa fall har en munhåla och andra håligheter som är typiska för människans huvud. Längst in i gången finns på vardera sidan en liten mikrofon.

oronhuvud

Chris Milk’s binaural audio recording instrument.

Uppspelat skapar ljudet en kristalliskt klar känsla av en verklig rymd runt öronen. När man lyssnar med hörlurar på någon som skrapar med en nagel på silikonörat känns det som om ens egna öron utsattes för samma intima behandling. ASMR kallas fenomenet och det kan förstärkas genom en film som i närbild fångar naglarnas rörelser över silikonörats veck. Effekten är mycket underlig.

 

Som om du delade erfarenheter med en maskin – som om maskinens erfarenhet flyttade in i din egen.

 

Vissa påstår att deras upplevelse är starkare än andras. De ingår i ett växande community på nätet som experimenterar med tekniken, som iscensätter hur det känns att få raklödder eller olja i öronen – prasslande plasthandskar, mjuka bitar trolldeg. På Youtube är filmerna ofta långa, krafsandet, pysslandet med öronen kan pågå i över en timme.

 

Ibland blir man indragen i ett rollspel. Främmande munnar viskar falska hemligheter i ditt öra. Vampyrer letar i ett luddigt mörker efter din halspulsåder. Rödmålade munnar lovar smackande att du är underbar i en alkov där suckarna förlorat sitt eko. Sköterskor i kala salar skrapar på hjärnan med en vass kniv.

 

Effekten påminner om renässansmålarnas trolleri med trompe l’œil, den påminner om de vita molnen, den blå himlen och de leende putti som målats i taket på furstens palats.

 

mantegna

foto: Dmitry Rozhkov

 

Betraktaren tycker sig stå i ett rum som inte finns. Lyssnaren ser sig om efter de småpratande kvinnorna, hon kan nästan känna den mjuka vinden stryka över armarna.

 

xxx

 

Vår arbetsgrupp har inte tillgång till dockan med mikrofonerna – vi får nöja oss med vanlig ljudupptagning – molnen i vårt tak är inte lika livfulla som somliga andras.  Men effekten är ändå delvis densamma. Vi har möjlighet att förse lyssnaren med en falsk erfarenhet, ett främmande minne, en förhöjd verklighet som kan läggas ovanpå den verklighetsstruktur hon redan befinner sig i.

 

Audioguiden skulle kunna användas för en kritik som iscensätter verk och platser. Den går utmärkt att använda för kritik av fantiserad konst, av drömda eller förlorade verk, eller översättningar.

 

Ställd i ett regn som inte finns kan lyssnaren höra en kropp röra sig mycket nära, hon hör ett sprayande i nervösa stötar. Andhämtning, och en plötsligt hukande rörelse, brutna kvistar och en bil som närmar sig på gruset bakom buskarna. Viskande kräver någon att du omedelbart duckar – och du duckar kanske, fast klockan bara är två på eftermiddagen och det inte finns någon där.

 

Daniela Floman

 

 

Postad under: Verksamhetsflöde

2 svar till “En främmande erfarenhet. Audioguiden som kritik.”

  1. […] Kritiken måste börja ske på andra platser, i andra format, för att kunna ta med den kritiska rösten in i den nya tidens offentlighet. En tidigare praktikant, Johanne Engelund Tjøsvold skriver här  om sina försök att inta en kritisk hållning till graffiti – en konstform som verkar utanför den traditionella kultursfärens hierarkier och på så sätt gjort sig ointaglig för det kritiska perspektivet – går det att lära något av den erfarenheten? En del av den graffitiguide som lanserades tidigare under våren, under ledning av labbets förra redaktör Daniela Floman (Läs mer här). […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *