Om självkritik

januari 11, 2017

foto: jansku 136

 

 

“I think every business is trying to target millennials. But who are millennials? Now we are finding out that they are living with their parents. They don’t have the initiative to go out and find a little apartment and grow a tomato plant on the terrace.” 

Martha Stewart (multimiljonär, entreprenör,            insiderhandelbrottsling, född 1941).

 

 

i.

 

Klippet som cirkulerar på Facebook med flera olika namn som “Author Explains What’s Wrong With Millennials”  och “Millennials are entitled and lazy – but it’s not their fault” har i dagsläget setts över 54 miljoner gånger. Under den femton minuter långa videon presenterar konsulten Simon Sinek —  som skrivit böcker som bl.a. Start With Why: How Great Leaders Inspire Everyone to Take Action —  sin tes angående hur det kommer sig att Generation Y, eller Millennials som de kallas på engelska, är så bortskämda. Det beror på “misslyckade uppfostringsstrategier”, dagens ungdom har fått höra att de kan bli vad de vill, att de är speciella och känsliga små snöflingor. Det har också att göra med ett beroende av sociala medier och ett tillhörande dopaminberoende, varvat med en särskild otålighet nu när alla kan få allt de vill när de vill. “The science is absolutely clear on this,”  upprepar Sinek när han länkar både höga självmordstal och antalet deprimerade människor till såväl Tinder som Netflix. Sinek hävdar till slut att eftersom föräldrarna och samhället i stort har misslyckats med att uppfostra den här generationen, är det nu upp till företagen att se till att den blir välanpassad.

 

Det kan här vara värt att påpeka att Simon Sinek, född 1973, kommer från reklam- och PR-världen och hans största talang verkar vara viral marknadsföring, särskilt om det är han själv som är den marknadsförda varan: bland annat var Sineks TED Talk bland de mest sedda föredragen genom tiderna (detta nämner givetvis hans Wikipediasida stolt). Eftersom han arbetar som motivationstalare (med fokus på teknologiindustrin) är hans analys med nödvändighet begränsad: som genre pekar self-help enbart på individuella problem och lösningar. Det gäller att jobba tillräckligt hårt, det gäller att lägga ifrån sig mobilen, det gäller att tro på sig själv.

 

Komplexa strukturella problem med politiska lösningar kanske inte säljer böcker, men att helt bortse från dem som Sinek gör är ändå högst missvisande. Sanningen är att millenniegenerationen är den första generationen i Amerikansk historia som kommer att få det sämre ekonomiskt ställt än sina föräldrar. Där västvärldens Baby Boomers kunde skaffa lån och äga fastigheter i 20års-åldern betalar Millennials skyhöga andrahandshyror, utan hopp om att nånsin kunna skrapa ihop till en handpenning till en fastighet. 29-37-åringarnas genomsnittliga nettoförmögenhet har fallit 21% sedan 1983 medan 56-64-åringarnas har mer än fördubblats under samma tid. Produktiviteten i USA må ha gått upp 37% sedan 1995, men lönerna har knappt ens gått upp 10%, och i Storbritannien ökar fastighetsvärdena snabbare än inkomsterna, vilket leder till absurda situationer där fastighetsägare kan tjäna mer på sin bostad varje dag än de gör på jobbet.

 

Att äldre generationer klagar på de yngre är inget nytt. Min högstadierektor hade ett citat på väggen som attribuerades till Sokrates: “Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.” (Inget sådant citat förekommer i någon av Platons dialoger, utan citatet verkar härstamma från 1960-talet visar det sig när jag letar upp det.) Men att hävda att Millennials är lata och spenderar sina liv på Facebook när the science is absolutely clear (för att använda ett av Sineks retoriska knep) att de är mer benägna att vara arbetsnarkomaner än Baby Boomers och att Baby Boomers har minst lika stora problem att hålla sig borta från teknologin  – det är att falla offer för den mest ytliga analysen som finns tillgänglig.

 

Istället för att försöka förstå bakomliggande orsaker kallar somliga Millennials för snöflingor, ett intetsägande epitet som varken förklarar eller belyser.  Användandet av ordet “snöflinga” (från engelskans “snow flake”) för att avfärda Millennials som överdrivet känsliga människor som blir kränkta av minsta lilla sak tros härstamma från Baby Boomer-författaren Chuck Palahniuks testosteronepos Fight Club. Palahniuks jämnåriga kollega Bret Easton Ellis (som skrev yuppie-onani-boken American Psycho och Glamorama vars intrig är i princip den samma som filmen Zoolander) har använt just “snöflinga” som ett pejorativt uttryck i sin podcast, vars innehåll sprids flitigt på hemsidor som Breitbart.

 

Om nu Millennials hade tillgång till adekvat boende och löner som de kunde leva på (för att inte nämna tillgång till sjukvård om de bor i USA) tror jag att de skulle kunna överleva stressen som uppstår när man sent på kvällen vill se ytterligare ett avsnitt av Gilmore Girls på Netflix fast man måste vakna tidigt nästa morgon och jobba, eller ångesten när bara två personer trycker Like på ens Facebookstatus.

 

 

ii.

 

I intervjuer har Lena Dunham sagt att idén bakom Girls, Dunhams omtalade TV-serie, uppstod när hon insåg att hennes vänskapskrets erfarenheter inte återspeglades i de filmer och serier som fanns. Dunham genomgick det hon beskriver som en förvirrande och frustrerande tid och ville visa denna osäkerhet för andra så att tittare skulle känna att det kanske inte var så farligt trots allt. Att andra också känner sig såhär.

 

Att Girls är en komedi är dock en viktig detalj, och något av en gemensam nämnare vad gäller de serier som skrivits eller skapats av Millennials. En blick över de TV-serier som finns visar att bilden av den lata och överkänsliga generationen är en som de skapat själva, kanske i ett försök att ta itu med en osäker framtid med skrattet som sista utväg. Där samhällskritiken ser verk som objektivt speglar en generations värderingar ser 80-talisterna i stället verk där deras egen generation skämtar om sig själv. Det är denna självmedvetenhet som är intressant (se t.ex. på karaktärerna i serien Search Party och Bojack Horseman, eller sketcherna i Inside Amy Schumer eller för den delen varför inte huvudpersonen i den Brittiska komedin Fleabag) och som skiljer sig från tidigare TV-program, som Baby Boomens självbelåtna kung Aaron Sorkins skapelser, där huvudpersonerna är goda och intelligenta. Sorkin-surrogatet Jeff Daniels säger i öppningsscenen till den outhärdligt dryga The Newsroom (om en fiktiv nyhetskanal där vältaliga Baby Boomers visar oss tittare hur man borde ha tagit sig an verkliga nyhetshändelser) att en universitetsstudent  som ställer honom en fråga är “undoubtedly part of the worst period generation period ever period”, samtidigt som han själv skall beundras av TV-tittarna för att han vågar berätta ”svåra sanningar”. Denna scen har delats miljontals gånger under titeln “The most honest three and a half minutes of television, EVER”.

 

Vad är i slutändan mest troligt: att en generation plötsligt blivit outhärdligt narcissistisk pga Instagramhjärtan och Snapchatfilter eller att ungdomar alltid varit narcissister men nu åtminstone vet om detta och lyckas skämta om det? “Till och med Millennials tycker att de är självupptagna och lata” hävdade Daily Mail, utan att notera ironin i att det krävs en stor mängd självmedvetenhet för att inse att man är självupptagen.

 

 

iii.

 

Millenniegenerationens användande av självkritisk humor är inte begränsad till TV-världen: även inom litteraturen återfinns samma mönster. I Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter som handlar om en ung kvinna som använder droger och sex för att komma undan en underliggande sorg och existentiell leda blandas det dystra innehållet med komiska insikter, som när huvudpersonen SMSar tillbaka till någon hon inte vill prata med, med ursäkten att hennes mobil är sönder utan att inse att meddelandet avslöjar hennes lögn.

 

När Schunnesson var på SVTs Babel den 4e sep 2016 nämnde programledaren Jessika Gedin att hon inte förstod varför hon tyckte att en så tragisk bok ändå var så rolig förrän hon insåg att det var för att huvudpersonen inte ber om ursäkt.

 

Gedin läser sedan upp en tweet som Schunnesson skrivit några månader innan hennes Tripprapporter publicerades: “Vaknar varje morgon o har drömt att alla mina vänner hatade boken o på olika sätt förmedlat detta till mig o jag ba säger Förlåt förlåt förl”. Gedin undrade vad hon hade att be om ursäkt för. “För att jag inte är ett geni,” svarar Schunnesson med ett leende. När Gedin frågar de andra gästerna, Linda Boström Knausgård och Johanna Ekström, om de hade liknande ångest innan de debuterade rycker båda på axlarna. De hade båda två det som Ekström kallar för ett “oförstört gott självförtroende”.

 

Huvudpersonen i Schunnessons roman har aldrig några pengar, utan lyckas få släkt, vänner, och främlingar att “låna” henne det hon behöver. Att det till stor del är strukturella socioekonomiska problem som ligger bakom hennes livsstil är uppenbart (i en intervju säger hon “När jag växte upp var jag besatt av generationsromaner, och hur skulle en roman för vår generation som inte har haft något se ut? Det finns inga jobb, inga pengar, inga pengar för konsten, ingenstans att bo. Hur ser livet ”på drift” ut då?”). Ändå avfärdas såväl huvudpersonen som hela hennes generation i Jonas Thentes recension i Dagens Nyheter: det rör sig nämligen om en “prosapoetisk rotlöshet sprungen ur en generation flickor som vet att de alltid kan onanera i webcam för pengar eller sälja trosor om inget annat fungerar.”

 

Schunnessons verk är tillräckligt självmedvetet för att undgå simplistiska lösningar och psykologiska förklaringar, och det är definitivt till dess gagn: den joyceanska epifanin är en föråldrad teknik som numera är omöjlig att särskilja från en klyscha och den psykologiska pusselbiten som ska “förklara” en karaktär känns även den falsk, något som tillhör tidigare decenniers moraliserande populärkultur. När författaren Lisa Carlsson frågar Schunnesson i en intervju på True Womance om vågen av “romaner skrivna av kvinnor just nu [som] handlar om kvinnor som är osympatiska, lata, odrägliga” svarar Schunneson att det inte ska finnas en psykologisk förklaring till huvudpersonens beteende. ”Jag ville inte be om sympati. Inte att huvudpersonen per se skulle vara osoft utan mer som ett allmänt tillstånd (…) Jag var mer intresserad av att stanna där än att söka en förklaring.”

 

Den återkommande kritiken mot dessa “osympatiska, lata, odrägliga” kvinnliga karaktärer i samtida romaner av kvinnliga författare är ofta att de inte drabbas av några konsekvenser för sitt agerande. Det räcker med att läsa en eller två recensioner av, säg, Kate Zambrenos Green Girl för att inse att många vill att kvinnliga karaktärer som agerar utanför normerna skall, om inte straffas likt Emma Bovary, så åtminstone lära sig av sina misstag. Recensionen av Tripprapporter i Skånska Dagbladet är inne på ett liknande spår, att huvudpersonen inte utvecklas “och det kommer heller aldrig någon vändning i berättelsen. Till slut blir hennes ältande fram och tillbaka något tröttsamt.”

 

Men bör vi istället inte undra vad det betyder att så många vill skildra en tillvaro utan enkla lösningar och förklaringar, och skrattar åt livets absurda upprepningar och eviga status quo? Är inte dessa ständiga utvecklingar mot ett bättre jag blott en skönlitterär konvention från romanens guldålder som individualismens fanbärare? Det är ingen slump att såväl self help-världens samhällskritiker som Simon Sinek och många litteraturkritiker vill se samma sak: individer som besegrar sina omständigheter. Det Schunnesson visar oss i Tripprapporter är ett mycket mer verklighetstroget liv: ett liv där ingen individuell lösning, ingen mirakulös förvandling kommer att inträffa, men där de individuella bristerna fortfarande märks, påpekas – och används som något att skratta åt

 

Men visst, kanske är det snöflingorna som har svårt att hantera verkligheten. ¯\_(ツ)_/¯

 

 

Agri Ismaïl

 

Agri Ismaïl, en del av generation X, är skribent och medlem av Kritiklabbets redaktionsråd.

 

 

 

 

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *