”Året da kulturjournalist ble synonymt med nekrologforfatter”. En lakonisk uppgivenhet är märkbar hos den norske filmkritikern Aleksander Huser, i en tweet under de sista dagarna av 2016. Det är svårt att, överdriften till trots, inte känna en viss sympati inför känslan att döden och dödsrunan fått en ovanligt framskjuten ställning. Att som Johan Nordberg, i Godmorgon världen på P1 alldeles i början på 2017, hävda att det är en konsekvens av att det nu helt enkelt finns fler mediala kändisar i mogen ålder är inte speciellt övertygande. Inte heller att slumpen skulle ha gjort 2016 till ett ovanligt körigt år för liemannen. Nej, anledningen till att det doftar gravkammare i samtiden är förmodligen en helt annan.

Dödsrunan är inte oviktig. Att hedra de döda i offentligheten är på alla sätt något som också skapar offentligheten. Redan antikens tänkare trodde dessutom, som Hannah Arendt skriver i Människans villkor (1958), att en historias innebörd kommer till uttryck vid sitt slut. Livet är pågående. Döden är något annat. Odödlig ryktbarhet är endast en konsekvens av just denna död som sätter stopp på ett förlopp och gör det möjligt att överblicka. Av samma anledning så har vi sedan antiken, som Arendt också skriver, sparat det huvudsakliga utvärderandet till efter att den det gäller försvunnit: nemo ante mortem beatus dici potest (”ingen må prisas lycklig före sin död”, Joachim Retzlaffs översättning). Dödsrunan spelar således en avgörande roll när vi ska förstå vad en person betytt och vad det har betytt för den personen att ha spelat sin roll.

Skrivandet om de döda är ett sätt att sammanfatta epoker. Liven levda i rampljusen ramar in en tillbakablick som uppehåller sig vid de längre historiska linjerna och diskutera hur vår tid blev som den blev. Här blir varje enskilt öde ett skådespel i intim korrespondens med ett långt större drama. Döden blir till tiden, eller i alla fall ett sätt att mäta den. Och dödsrunans berättelse är ett av stöden i en av den professionella kritikens traditionella uppgifter: att etablera och diskutera epoker. Vem som ska ihågkommas kommunicerar vilken typ av epok som kritikern betonar. Hjältarna är historiens vägmärken, förr såväl som nu. En tidning skulle 1916 ha hågkommit domprostar och officerare med guldbrodyr. Idag är det sång-och-dansmänniskorna och kanske en och annan ur de utdöende offentliga intellektuellas skara.

Om vi befinner oss i ett nekrologt tidevarv har detta inte skapats enbart av ett överflöd av dödsrunor, utan också av det faktum att deras roll och betydelse inte balanseras i tillräcklig grad genom en blick på det samtida och nya i kulturen. Det är som om dödsrunan ger en alltför lätt ingång till epokskapandet; en färdig mall så att säga. Att hävda att ett fenomen representerar en ny generation eller ett inte tidigare skådat uttryck, kräver en mer spekulativ kritisk gärning. Kritikern måste med andra ord våga öppna sig för att hon kommer att ha alldeles fel. Vad gäller dödsrunor, speciellt av de stora ikonerna, så går det lätt, alltför lätt, att följa med flocken. Att argumentera för att något förebådar en tid som vi går till mötes, att det istället för ett slut representerar en början, är att ge sig ut på långt mycket osäkrare, och ensammare, mark. Det är enklare att hylla en svunnen generation än att säga att en ny har fötts.

De kritiker som vill försöka hävda det nya har kanske främst varit de så kallade ”smakdomarna”, som inte sällan lyfter in en okänd nyhet för att visa på ett förträffligt väderkorn. Att epokskapande genom utsagor om framtiden spelar en mindre roll idag kan vara sammanknutet med något som arbetet på Kritiklabbet visat: att smakdomarna blivit omoderna. Detta kan vara förståeligt i en förändrad offentlighet, men det är kanske också så att vi måste leta efter nya sätt att mindre tvärsäkert, men ändå, spå in i framtiden. Detta är något som på långt när inte bara gäller kritiken av konstarter. Kulturkritiken i stort verkar lida av ett kollektivt upprepelsetvång när det gäller analysen av samtiden och framtiden som något som just upprepar sig. Det är 1930-tal igen och kalla kriget kan inte skrapas av tapeten. Även här en nekrolog tendens. Till och med tv-serierna har nu, som ett antal kritiker påpekat, börjat frossa i döda karaktärer som aldrig försvinner, utan istället tar plats som ett gestaltat omedvetet hos de levande rollfigurerna. Vi kan inte komma undan. Historien hopar sig som en zombiearmé.

Om vi verkligen befinner oss i en nekrolog tid behöver vi mer än någonsin vända oss mot en nostalgi som börjat tappa sin kritiska potential. Ett kritiskt samtal som börjar anta att det som betyder mest inte längre finns, kommer ganska omgående att domineras av en underliggande rädsla inför vad framtiden bär i sitt sköte. Även vänner av konservatismen torde önska att tillbakablickandet fick en vital utmanare i radikala tankeriktningar. Nostalgi trivs bäst i lätt motvind; motarbetad av nyfikenhet. Och nyfikenheten vill, som bekant, sitta inom hörhåll från den där buttra rösten som förkunnar att allt var bättre för. Det behövs en balans mellan det döda, nyfödda och ännu ofödda, i kritiken såväl som i livet i stort.

Dödsrunan har inte spelat ut sin roll, den har kanske bara börjat spela en alltför stor roll i avsaknaden av en den andra typen av översikt, som är förmögen att komma ihåg för att se framåt. En kritisk akt där vi genom den nyss klingande tonen kan dra slutsatser om vilken typ av melodi vi lyssnar på och vad som förmodligen kommer att följa. Döden är tiden, men tiden är inte död.

Axel Andersson