Vaktavlösning

februari 07, 2017

Daniela Floman slutar som redaktör på Kritiklabbet, Jenny Aschenbrenner tar vid och inför vaktavlösningen passade de på att byta några ord om kritiken.

 

 

Hej Daniela!

 

Nu ska du sluta här på labbet för att skriva klart en bok om Willy Kyrklund. Men förra året var du  med och startade ett labb som vill rädda dagskritiken in i framtiden, så varför behövs kritik?

 

/Jenny

 

 

Hej Jenny – det är en bra fråga. 

 

Det finns ett uppenbart svar: konsten i dess olika former – inklusive litteratur, teater, musik, film, arkitektur osv – behöver ett svar för att finnas till. Den behöver ett offentligt rum att verka i och kritikern har varit den förmedlande länken, som å publikens vägnar läst verket eller lyssnat på det en första gång. Kritikern är en uttolkare, på samma sätt som till exempel en pianist.

 

Men frågan är kanske varför kritiken behövs nu när andra aktörer, profiler på Facebook, bloggare eller förlagens kommunikationsavdelningar, kliver fram och vill förmedla i en ny offentlighet som byter form och plats?

 

Jag tänker att vi förlorar en viktig utsiktspunkt om den professionella kritiken försvinner. Det finns möjligheter som bara ges just där: kritikern talar med bevarat oberoende gentemot konstproducenternas intressen, med en kunnighet som uppstår när man arbetar med sina områden på heltid, och med en förmåga att inte bara vända sig till de redan invigda utan till större kretsar, flera kretsar på en gång, så att konsten förhåller sig till flera samtal och händelser.

 

Men det är oklart var den utsiktspunkten ska ligga om nu dagstidningarnas och de statliga radiobolagens offentlighet håller på att falla samman.

 

Vad tror du om kritiken när offentligheten förändras? Behövs den, och i så fall var?

 

/Daniela

 

 

Hej Daniela,

 

Jag tänker ibland att det i vår tid när så mycket lidande sker mitt framför våra ögon och när den västerländska demokratin är så pass hotad av fascister och populister och allmänna idioter att det är en elitistisk lyx att ägna sig åt kritik. Att som jag läsa fiktiva berättelser och sedan fokusera all min tankeverksamhet på att försöka ringa in och formulera vad denna berättelse kommunicerar och hur den gör det, när jag kunde ha rapporterat från flyktinglägren på Lesbos eller skrivit om Svenska motståndsrörelsen eller avslöjat hur storkapitalet urholkar våra gemensamma resurser. Inte minst i den nya offentlighet, där allt som sker når oss i samma ögonblick och vi blir ögonvittnen i realtid till varje humanitär katastrof, kan det vara lätt att känna så.

 

Men sedan tänker jag att det är tvärtom. Just för att sådana centrala saker som medkänsla, förmåga till konsekvenstänkande och att se sammanhang, känns så hotade i vår dumma tid behövs litteraturen, och kritiken. Att kritik för mig inte bara handlar om ett fördjupat och initierat samtal om en konstform utan om ett sätt att tänka som vår tid behöver mer än någonsin.

 

Jag är också naiv nog att tro att det finns ett sug efter det tänkandet. Att den rätta vägen att gå inte är den de stora mediehusen tar, att försöka springa efter medieutvecklingen och ändå hela tiden ligga steget efter det som går hem hos kidsen, utan att envisas ännu mer med det fördjupade, insatta samtalet om konst och om samhället. Men att man som kritiker i den här tiden när den stora offentligheten splittrats i många små offentligheter måste ta på sig ett pedagogiskt och kanske folkbildande uppdrag. Framför allt inte stanna i den trygga bubbla av likasinnade som det är så lätt att hitta idag när vi kan styra allt som når oss, utan kliva ut och försöka bli relevant och begriplig för människor i en massa andra små offentligheter.

 

Men hur? Och vem vill betala för det? Kanske att man får snegla bakåt mot arbetarrörelsens folkbildningsambitioner. När den gamla borgerliga strukturen för dagstidningsägande, där ägarna lade in lika dela vinstförväntan och vilja att väcka opinion och sprida kunskap i sitt ägande nu imploderat kommer det nog ta tid innan en ny struktur för medieägande som inte bara bygger på vinstkrav skapas. Istället kan det vara klassiska folkbildande institutioner som har intresse av att möjliggöra samtalet, som studieförbund, folkhögskolor, bibliotek och kulturinstitutioner av olika slag. Alla de som vill främja kulturen borde rimligtvis också vilja främja kritiken.

 

En fråga till dig:

 

Hur skulle du beskriva ditt uppdrag som kritiker?

 

Allt gott,

 

Jenny

 

 

Hej Jenny – vilket fint svar du skrev! Jag snubblade över frågan om varför vi behöver det här samtalet men kunde inte formulera någonting tillräckligt tydligt, och då släppte jag det. Men du har väldigt mycket rätt: det finns etiska och politiska frågor i samtiden som ingen av oss har rätt att vända sig bort från. Samtidigt finns det inom mig en röst som säger att jag inte måste välja: jag har lust att läsa, tänka och skriva om i mitt fall framför allt litteratur, och vet att det är ganska lätt att väcka lust hos andra att göra det. Skulle inte det läsandet och skrivandet kunna omfatta både konsten, oss själva och vår verklighet? – det är ju storheter som är så sammanflätade att de ofta inte går att skilja åt. Jag vill kanske trots allt inte betrakta kritiken som ett instrument, och dagskritiken som ett slags område där instrumentet kan slipas, för att sen användas på de viktigare frågorna.

 

Jag skulle gärna resonera mer kring hur du beskriver kritikens funktioner – det var spännande att läsa: du skriver om medkänslan, konsekvenstänkandet och känslan för sammanhang – som om kritiken skulle överföra inte bara kunskap om ett objekt utan också former för tänkandet. Jag skulle vilja lägga till förmågan att minnas, förmågan att fråga, förmågan att vägra … vad saknas där ytterligare?

 

Jag tror du har helt rätt i att man i den här nya offentligheten måste leta sig tillbaka till folkbildningsrörelsens sätt att arbeta. Kritiken som folkrörelse? Det skulle vara fantastiskt! Hur skulle man kunna organisera det?

 

Nu måste jag vidare här, har städat kontoret och ska äta lunch med en vän, skönt att komma igång, lite nervöst också.

 

Hoppas du får en bra första måndag på kontoret!

 

Daniela

 

 

Hej Daniela, fint att höra ifrån dig mitt i steget mellan redaktör och heltidsförfattare. Det låter som en bra strategi att städa kontoret, röja väg.

 

Tack för ditt svar! Jag inser när jag läser det att det lät lite som att jag ser på kritik som ett mentalt träningsläger för att slipa tanken inför viktigare bataljer och det var ju inte meningen. Mer att jag upptäckt att den kan ha sådana bieffekter. Men det kanske också är symptomatiskt att jag tar till de stora orden om samhället för att försvara kritiken. Som att allt som har med kultur att göra idag måste legitimeras genom att det är bra för något annat.

 

Det är trist. Mitt första och största uppdrag som kritiker är nog det mot verket. Att vara trogen sin egen läsning av det faktiska verk jag har framför mig, inte att använda det i en debatt om något annat.

 

Jag vill inte heller välja mellan konst och politik. Jag tänker att det är politiskt att välja konsten.

 

Jag älskar att du skriver att kritik är förmågan att minnas, förmågan att fråga, förmågan att vägra. Jag älskar särskilt ”förmågan att vägra” och kommer att tänka på det program för att göra ungdomar lyckliga som lanserats och genomförts på en rad skolor i Sverige. Ett av de bärande elementen är att lära eleverna att ”ta bort negativa tankar”. Att vilja mejsla fram stepfordfruar ur stökiga, spretiga tonåringar, det måste väl ända vara ett första steg mot fascism…

 

Fast nu är jag där igen, i kritikens roll för demokratin…

 

Kanske menar jag snarare att det mod, den nyfikenhet och den öppenhet som ett nära umgänge med konst ger kan göra en mer motståndskraftig mot den välpolerade dumheten.

 

Du undrade vilken mer förmåga som kritikens tänkande bär på, kanske förmågan att lyssna? Och då lyssna på det (verk) som verkligen finns framför en och inte på det som en önskar fanns.

 

Snart ska jag officiellt ta över din roll som redaktör på Kritiklabbet så jag vill fråga dig, vad tycker du är viktigast att tänka på i det här jobbet som du lämnar och jag tar över?

 

/Jenny

 

 

Hej Jenny – genast tänker jag att det är just den där nyfikenheten som är så bra att ha, förmågan att lyssna som du är inne på. Kritiklabbet har fönster ut mot olika delar av offentligheten och kulturlivet, man kan lära sig massor, och man kan göra mycket (och det är kanske mitt andra råd, att du inte ska förta dig. En viss saklighet och avgränsningsförmåga är nog väldigt användbar). Jag önskar dig mycket nöje på din nya tjänst! Poul Bjerre, psykoanalysens introduktör i Sverige, sade ju alltid att människan måste få röra sig mellan död och återuppståndelse för att kunna leva, och nu när jag mött så många intressanta människor och tagit upp näring ur så många samtal verkar skrivandet som en fullt möjlig och rimlig syssla igen. Det har verkligen varit en rolig tid på labbet!

 

Vad vill du göra under din tid på labbet?

 

Hoppas dator och telefon fungerar – vi hörs!

 

Daniela

 

ps – hemskt det där du skrev om att öva ungdomar i att ta bort ”negativa tankar” – hu! det är ju som att amputera bort halva sitt jag? En skrivande släkting sade en gång till mig när jag var ung och ledsen att det är mycket bättre att stirra ångesten i vitögat. Det har jag ofta haft anledning att tänka på. I vitögat finns ju faktiskt en del intressant att upptäcka, trafik från yttervärlden, andra människors avtryck. Rätt snart glömmer jag bort min värk – jag hittar en formulering jag läst, ett papper från myndigheterna, två döva despoter, någon spelar på lergök. Det är en bra plats det där vitögat, och den enda möjliga, om jag ska skriva någonting över huvudtaget.

 

hörs!

 

D.

 

 

Hej,

 

Att våga stå still i vitögat – det svåraste som finns och samtidigt nödvändigt. Vad fint att där finns någon som spelar lergök.

 

Vad jag vill göra på labbet? Jag har redan upptäckt det du formulerar, att det är en plats för möten, för samtal, för ny energi och nya idéer, men att det också finns en gränslöshet i verksamheten som skulle kunna bli utmattande, eller förlamande. Allt är möjligt att (åtminstone försöka) göra, så vad vill man? Jag har nog en vision om att Kritiklabbet kan vara en nod för några av de nya smala och separerade offentligheter som uppstått, att det kan vara en bubblande möjlighet både för den fördjupade, klassiska kritik som får allt mindre utrymme och en experimentverkstad för kritiska uttryck och förhållningssätt som kan vara angelägna också för de som aldrig läser en kultursida.

 

Jag tänker att jag ska försöka göra konkreta saker så snabbt som det är möjligt, även om det är något begränsat, som ett publiksamtal, för att genom praktik komma åt vad som känns mest relevant med de mer abstrakta målen med verksamheten. Något som jag verkligen vill försöka åstadkomma är få in andra röster än de som brukar höras i det kritiska samtalet om konsten, livet och samhället. Vi har inplanerade workshops på högskolor, men går det att göra andra workshops i föreningslokaler i förorter eller i bygdegårdar på glesbygden? Kan man genom kritik förändra vad som uppfattas som centrum och vad som ses som periferi?

 

Vi får se.

 

Lycka till med skrivandet!

 

Så hörs vi,

 

J

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *