Kan det förflutna användas för att kritiskt förstå samtiden? Kanske, men då måste vi röra oss från ett samtalsklimat där vi antingen avskräcks inför hotet att upprepa svunna katastrofer eller servilt bugar oss inför det förgångnas auktoritet. Den svenska bildningsdebatten har under de senaste årtionden på många sätt lidit under det senare diktatet. Här blir samtiden till luften efter stupet vi fallit ut över och, likt en tecknad figur, uppmanas vi till att stanna upp i fallet och vända oss tillbaka. När vi räddat oss ska vi med tänjda fingrar sedan dra oss upp i Chesterfieldfåtöljen, borsta dammet av tweedkavajen och greppa efter första bästa halvfranska band.

SVTs nya satsning på den ”tänkande talkshowen” ”Idévärlden”, ledd av Eric Schüldt, ger oss ett destillat av bildningens bildvärld. Här finns, förutom läderfåtöljer och tweed, kristallkaraffer, dämpade borgliga interiörer och bokhyllor så perfekta, hyperverkliga, som den franske filosofen Jean Baudrillard skulle säga, att de nästan börjar se ut som bilden av en bild: nu farligt nära de anonyma caféernas boktapeter. Att tänka och att tala tänkandet sker således i en scenografi som försöker, med underdriven subtilitet, att frammana ett förgånget som flytt, något som gästen Lisa Folkmarson Käll också påpekade i det tredje programmet som handlade om just bildning.

Det är inte enbart scenografin som vittnar om dåtiden. ”Teoretikernas” teorier illustreras hantverksmässigt av animerade tecknade vinjetter. Samtalen skildras filmiskt med mjuka kameraåkningar och shot-reverse-shots där vi växelvis får se de två diskutanterna framifrån, över axeln på den andra. Lexikalt fiskas det även här i historiens tjärn. I första programmet betonades att de inbjudna var betitlade: ”doktor”, och de två bigästerna som skulle svara på ”teoretikerns” teori benämndes med det akademiskt klingande ”opponenter”. Anrättningen sedan tonsatt med Schubert. Det är nästan som om samtiden inte skett, förutom som ämne för gästernas inlägg. Nuet reduceras här till en märklig framtidsdröm, eller, i det flesta av fallen, en mardröm med humanioras kris spökande i bakgrunden.

Att ”Idévärlden” vill använda det förgångna i sitt uttryck för att kritisera samtiden är uppenbart. Reflektionen och koncentrationen, tänkandet, framstår att helt och hållet ske i en analog mediemiljö. Det hade förmodligen gått att göra på ett intressant sätt om upplägget tagit det förflutna på allvar istället för att behandla det som en på gränsen till parodisk kuliss. Diskussionerna i programmen är stundvis intressanta. Men interaktionen med det förflutna landar formmässigt i en fullt utslagen nostalgi. Tillbaks till historien med längtans blåa blomma som Wunderbaum i den murriga förarhytten. Är det bildat att försöka bebo en imaginär?

Nostalgikritik fungerar bäst när den är en kritik av nostalgin snarare än när nostalgin används som kritik av samtiden. Det är svårt för nostalgikern att använda sin inställning för att samtala med nuet, då inställningen som sådan aktivt motarbetar det som krävs för kritiskt tänkande: en förmåga att urskilja och att värdera. För nostalgikern blir den egenmålande bilden av dåtiden en dröm om det odelbara och det goda. Det tar fragmenten och brottstyckena i samtiden och formar ur dem en vision om något som var, något som var bättre än det som är. Nuet är sönder, brutet (i urskiljbara delar), dåtiden var en helhet (i organisk harmoni). En odialogisk inställning som vänder sig bort från den som kan reflektera blicken och hänvisar till intuitiva känslor bortom reflektionen.

Videoformat kommer förmodligen bli viktiga för att förmedla de framtida kritiska diskussionerna vilket gör det angeläget att betänka uttrycken inom detta medium. Att se på ”Idévärlden” på dataskärmen är dock lite som att försöka få ljud i ett kassettband genom en CD-spelare (med det ska understrykas att serien talande nog fungerar ganska bra som radio). Att nostalgi är en återvändsgränd vad gäller nya tekniska uttryck är kanske inte så konstigt, men det är viktigt att försöka motstå frestelsen. Hur kan vi med nya media värna om den ansats till allvarlig diskussion som ”Idévärlden” vill odla? Alla förväntansfulla reaktioner på serien vittnar om törsten efter ett planterande och omvårdande av intellektuella rötter.

Att göra motstånd mot nostalgin är inte samma sak som att slå bakut och utropa historien som passé; ett ”junk space” av traumatiska händelser. Självklart finns det oändlig inspiration att hämta i det som varit och i olika traditioner, men då är det nödvändigt att se kritiskt och reflekterande på historien som något som innehåller delar, urskiljbarheter som kan värderas. När en sådan del används så sker det alltid i en samtidskontext som gör att det blir en upprepning med skillnad som vänder sig mot framtiden och mot den kritiska diskussionen. Kanske kunde ”bildning” till och med börja ses som förmågan att åstadkomma något liknande. En from förhoppning i en samtid som högljutt och förvirrat letar efter ”fakta” via auktoriteter snarare än sannolikheter genom den kritiskt demokratiska diskussionen.

Axel Andersson