Lena Bezawork Grönlunds debutroman Slag är rörlig. Med en egen rytm och ett tätt språk skildrar den kamp, överlevnad, minnen och splittrade platser. I centrum står Fikirte och det intresse för boxning som hon delar med sin pappa Amanuel. De delar också en historia – en flykt från Etiopien och exilen i Sverige. I en kort del av romanen berättar Amanuel om ankomsten till Sverige och om minnena från Etiopien, och betydelsen av detta arv stegras. ”Jag drömmer min mors röst”, upprepar Amanuel. Här ekar förlusten av en bror, tagen av vattnet, och förlusten av mark. Minnets och förlustens tematik genomsyrar romanen, den genljuder också i Fikirtes liv. Hon bär något:

Jag är en del av min fars krig, det var levande emellan oss, tornetu. Jag har bara inte alltid vetat hur. Historier som går i arv, styrka som växlar bärare.

Förnimmelserna av platser och landskap är viktiga. Vissa naturelement och organismer återkommer, framför allt hav, vatten, mark, skogar, ängar och träd. Miljöer skär ständigt in i varandra: genom en blandning av konkreta och metaforiska platsbeskrivningar knyts närvaro och frånvaro samman på ett effektfullt sätt. Vattnet både tar och bär. Skogen utgör ett eget rum för Fikirte men blir aldrig upphöjd – den är en frizon av det enkla skälet att hennes rasistiska förföljare inte rör sig där. Den ömma närvaron på platserna blir aldrig enkel eller glömsk. Ambivalensen och minnesbilderna närvarar hela tiden. Marken här, marken där.

Tidigare har Lena Bezawork Grönlund framför allt publicerat dikter på engelska. Dessa följer ofta åminnelsens tema och präglas av konkretion, de är återhållna och elektriskt laddade. I debutromanen Slag är detta poetiska handlag tydligt: språket är sammansatt men utmärks av en genomarbetad rytmik med sina mjuka växlingar i tempo. Också läsningen blir en kroppslig erfarenhet. Det lockar att beskriva det i boxningstermer, det är ”tyngdöverföring och vänsterjabs”: texten rör sig, fintar med axlarna, glider åt sidan, nitar dig. Kroppsligt språk, kroppslig läsning. Men denna intimitet skapas inte genom sammansmältning utan genom medrörelser, svarande rörelser, som två boxare, de följer varandra, rör sig gemensamt men genom skiljande kamp.

Från boxningens och löpningens sammanhang lyfts också intervallerna:

Pappa brukar säga det, att vi boxare tänker i intervaller, som vi tränar, inför en ny säsong, inför en match. Det kommer därifrån, mitt sätt att mäta ut, se perioder, säsonger, stänga av och börja om.

Detta säger något om romanens komplexa tidslighet. Boken inleds med Fikirtes rörelser i ett Nu, men har sedan åren 1984–1985 som utblickspunkter. Formen är fragmentarisk och koncentrerad, texten sällan längre än ett kort centrerat stycke per sida. Berättelsen utmärks på så vis av en uppbruten tid, vilket svarar mot minnets viktiga roll. ”Jag kommer ihåg allt” berättar Fikirte, men detta är just tack vare tänkandet i intervaller. Hågkomsten svarar inte mot en tydlig linjär utveckling. Det är en stimulerande osäkring som blir särskilt intensiv i slutet av romanen. Platsen skiftar, tiden är en annan, den tycks gripa in i inledningen. Det inledande nuets instabilitet markeras i sin tur av Fikirtes egen osäkerhet: ”Hur hamnade jag här?”

Intervaller är mellanrum, skillnadsfält. Tidens fragmentariska osäkerhet får en parallell i de ömsinta omvandlingarna av rummet. Fikirte slår sig närmre sig själv. Tillsammans med vännen eller kärleken Tewdros omskapar hon platserna med sina rörelser, öppnar upp utrymmen i dem. Så att hon kan andas lättare. Det är en drabbande rytm att vara i, en puls att dela. Ett rytmiskt muller, styrka. Berättelsen är ständigt tvetydig att ta del av: vacker och öppnande, samtidigt tung och tyngd. Bilden av boxarna gör sig påmind igen. Medrörelserna är slagens och fightens.

Slagen återkommer. Ordet ”slag” blir som slag varje gång dess konnotationer skiftar eller sammanhanget det yttras i förändras. Allra hårdast träffar det i den brutala scenen mot slutet, när rasister överfaller Fikirte och Tewdros. Slag blir plötsligt något helt annat. Då är det som om de mellanrum av ömhet och kraft som Bezawork Grönlund låtit Fikirte slå fram trycks ihop igen. Som att de stora lungor läsaren fått andas tillsammans med punkteras.

… som om allt som förändrades i den här staden nu har gått tillbaka, som om det inte var riktig tid, som om det var en dröm och allt är exakt lika farligt som det alltid har varit.

Men när läsningens rörelser stillnar fortsätter krafterna ändå att verka: sensibilitet, minnesarbete, läkning. Romanens mångbottnade berättelse och säregna tempoväxlingar förblir i kroppen. Den visar för en liten stund hur rummen och staden låter sig omformas av en frihetskamp, en annan tillvaro. Var det riktig tid? En viktigare fråga: kan denna andra tid förbli? Mellanrummen hotas alltid av sammanpressning. Men öppnar upp så stora rymder.

Viktor Andersson