Knark, kultur och landsbygd: Ellen Theander läser Brajabiblioteket av Per Berg

mars 16, 2017

 

Biblioteket är det sista som lämnar småstaden. När skolan, matbutiken, macken, vårdcentralen, till och med pizzerian, släcker lamporna för gott finns ändå folkbiblioteket kvar. Stoiskt eller uppkäftigt står det där, även i den mest gudsförgätna av orter. En sista utpost för en levande landsbygd, kultur tillgänglig för alla och symbol för den förlorade drömmen om att allt inte måste styras av vinst.

 

I Per Bergs debutroman Brajabiblioteket stormar en kommunpolitiker in på ett bibliotek någonstans i Norrland med en dödsdom. Personalen har tre månader på sig att öka lönsamheten, utlåningarna och besöken, annars läggs verksamheten ner. Hur ska då Mohammed kunna chatta med sin familj i Irak? Vem ska hjälpa tanterna med deras korsord? Som boktiteln antyder hittar bibliotekarierna en kontroversiell lösning.

 

Att langa gräs är på sätt och vis en perfekt metafor eftersom det är något personer som har slut på alternativ tvingas till. Romanens hela tema är som en skämtsamt spydighet man skulle kunna slänga ur sig i en hopplös situation, ungefär: ”jaha vad ska vi göra då, börja sälja knark eller?”, dragen till sin spets för att understryka absurditeten i bibliotekets sits. Få företeelser är dessutom så omgärdade av moralism som just knark och böcker. De befinner sig på varsin ände av privatmoralskalan, där läsning är dygdigt och knark syndigt. Trots allt finns kanske vissa likheter mellan gräs och läsning vad gäller verklighetsflykt.

 

Brajabiblioteket  är inte något stort litterärt verk, tvärtom är handlingen är rätt ytlig och språket haltar minst sagt. Boken är full av syftningsfel, sammanblandningar av uttryck, tautologier, anglicismer och en rad andra formfel. De får mig att tvivla på att Berg kommer att leda mig med stadig hand genom handlingen och jag undrar vad mer i berättelsen som är slarvigt och ogenomtänkt.

 

Men trots sina stilistiska brister sätter Brajabiblioteket fingret på något angeläget, nämligen vad som händer när det offentliga läggs ut på entreprenad. Som vi alla vet är all mänsklig aktivitet som inte är vinstdriven ett olösligt Hilbertproblem som matematiker veckar pannan och kliar sig i hårbotten över. Vad denna hemliga, icke-ekonomiska drivkraft än är så är den obehaglig och måste bort. Kommuner runt om i landet får försöka hitta sätt att vara lönsamma, en ”Unique Selling Point”, annars lämnas de åt sin stillsamma undergång. Vissa orter lyckas kanske vara till lags genom att erbjuda rekreation eller instagramvänliga semestrar, men vad ska hända med de platser som inte har något att sälja? Som inte är attraktiva, inte har en ”dold potential”, inga naturresurser eller humankapital, utan bara är dåliga, fula och tråkiga? Och vad händer med människorna där?

 

Jag är själv uppvuxen i Gullspång, Sveriges sämsta kommun enligt Fokus mätning i år. Där tjänar folk i snitt 16 500 kr i månaden brutto, att jämföra med min nuvarande adress på Kungsholmen i Stockholm, där snittlönen är 40 000 kr. I Gullspång är ohälsotalen de näst högsta i landet, utbildningsnivåerna låga, möjligheten till en klassresa liten, medellivslängden kortare än rikssnittet, tillgång till kultur och meningsfulla fritidsaktiviteter dåliga. Jag kan fortsätta i evigheter.

 

En viktig poäng med den här boken är att karaktärerna och orten är kärleksfullt beskrivna, utan raljans, schabloner eller en utomståendes blick på dem. Landsbygden skildras så ofta annars ur en hemvändare eller inflyttad storstadsbos synvinkel. Brajabiblioteket förskjuter perspektiv och flyttar periferin till centrum. Det är ett slags modern fabel eller uppsluppen, frejdig satir som inte flyger över huvudet på folk. Anspråkslöst, opretentiöst och skrivet vid gott mod.

 

Ellen Theander

 

Ellen Theander är född 1993, studerar förlags- och bokmarknadskunskap i Lund. Detta är första gången hon skriver för Kritiklabbet.

Per Berg, Brajabiblioteket, North Chapter, 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *