När politiker blir kritiker

mars 28, 2017

 

Politiken bryr sig nästan aldrig om kulturen. Hur högljutt kulturens företrädare än hojtar i spalter och i etern om dess essentiella betydelse för samhället, medborgarna och demokratin, stannar det politiska engagemanget för kulturen vid några lama utfästelser om läsfrämjande åtgärder och kulturprojekt för kidsen i socioekonomiskt utsatta områden. Politiker vet att kulturen inte spelar någon roll för deras politiska karriär. Det är ingen som bryr sig om kulturfrågor när de går och röstar, kulturen utgör mindre än en procent av statsbudgeten, så varför hålla på? De där som hojtar kommer alltid att hojta, aldrig att vinna.

 

Ända fram till den stund då kulturen råkar behandla ett ämne som faller som manna i en debatthungrig politiker eller ledarskribents händer. Då jäklar. Då plötsligt är kulturen livsavgörande, filmer kan förändra liv, frigruppsteatrars föreställningar störta samhällsordningen, konstverk fördärva ungas sinnen och förvrida deras moral.

 

Förbluffande ofta är det just scenkonsten, en annars i allra högsta grad marginaliserad konstform i den större offentligheten, som utmålas som samhällets fiende när politiker blir kritiker. När Valerie Solanas ”Scummanifestet” iscensattes på Turteatern i Stockholm, när Teater Giljotin utforskade det sjuka i oss alla i maratonföreställningen ”Bli en dåre”, skreks på samma sätt i spalterna. Ledarskribenter rasade. Ett enkelt likhetstecken sattes mellan sådant som uttrycktes på scenen och upphovspersonernas intentioner, politiska åsikter och moraliska ståndpunkter.

 

Nu har det hänt igen. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali är bara en av de politiska debattörer som med högröstad indignation gått till attack mot Göteborgs stadsteaters nyskrivna drama ”Jihadisten” av Johan Gry. Den följer en ung, svensk IS-rekryt, spårar hans personliga sår tillbaka till en trasig barndom och hans nyväckta islamism till terrororganisationens propagandaapparat. På ett bra och fördjupande sätt, genom konst som komplicerar och skapar insikt utan att legitimera vidriga handlingar? Eller på ett förenklande, dumt sätt med en naiv och instrumentell syn på hur ondska uppstår? Det vet inte någon av de som kastat sig in i den politiska dimensionen av frågan. (Men för en intressant analys av just det kan en läsa en riktig kritiker, Ida Ölmedal i Expressen: http://www.expressen.se/gt/kultur/gar-det-att-forsta-en-terrorist/)

 

Det är symptomatiskt. De som rasar har nästan aldrig sett den föreställning som de väljer att rasa över. Det är inte verket det handlar om, det är inte ens vad det representerar, det är vad man kan påstå att verket representerar, för att vinna politiska poänger. Eventuella konstnärliga mellanrum, förskjutningar av betydelser, osäkringar av språk och uttryck, allt det där som gör konst till konst, kan enkelt ignoreras om en inte ens bemödar sig att möta verket. Det betyder inte att det är oviktigt att det är just inom scenkonsten som de där ”olämpliga” perspektiven kommer till uttryck. Teatern har en särskild plats i högerdebattörernas hjärtan, en tacksam projektionsyta för allt man vill peka ut som flummigt, daltande med våldsamma krafter eller pretentiöst dravel. Glöm aldrig Göran Hägglunds famösa ”Verklighetens folk”-tal från 2009: det var performancevrålen som pekades ut som hotet mot den hederliga svenska folksjälen.

 

Performancevrålens makt över samhällsordningen är tyvärr grovt överskattad. Somliga scenkonstnärers vilja att sjunka ner i svåra ämnen, komplicera dem och ifrågasätta såväl den egna ståndpunkten som motståndarens, är blott ett fäktande i offentlighetens periferi. Tills de blir ett slagträ i någon annans strid.

 

Tänk om samma vikt lades vid skapandet av kultur och vid samtalet om kultur när budgetar läggs  vilken potential till ett verkligt intelligent utforskande av vår aktuella belägenhet.

 

Jenny Aschenbrenner

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *