En självsvält närd av delade trauman: Viktor Andersson läser Han Kangs Vegetarianen

april 04, 2017

 

Ett oerhört våld väller fram: bortträngningar, förnekelser – obönhörliga erinringar av all den glömska som krävs för att fortsätta leva. Uppstigande trauman. Det går inte att fortsätta, men livet pågår alltjämt, kroppen andas.

 

Detta tillstånd genomlids av den tystlåtna kvinnan Yeong-hye i Han Kangs Vegetarianen. Hon ställs till en början inför köttätandets mörka sida – djurs lidande och död. De trauman som sedan gestaltas i romanen är mångfaldiga, komplexa och inte bara hennes. Men hon bär konsekvensen: hon är den som gradvis drivs allra längst bort, bortom förmågan att hantera och integrera våldet. Hon vill inte längre vara människa. Ett växt- och trädblivande spelas ut i Han Kangs berättelse, och det ställer svåra frågor om både det individuella och kollektiva traumat, men framför allt om deras sammanlänkning.

 

Tre akter. Den inledande ”Vegetarianen”, en språngbräda: Yeong-hye slutar efter en otäck dröm att äta och tillaga kött – en handling som inom familjens traditionella patriarkala struktur triggar en väldig upprördhet och vrede. Den allt bittrare och hatiska maken våldtar henne, flera gånger, och under en familjeträff tvingar fadern i henne kött, varpå hon försöker ta sitt liv. I ”Mongolmärket” tar flykten från smärtan form av en metamorfos driven av sexuellt begär. Yeong-hye, utskriven från sin internering på en mentalvårdsklinik, möter sin plågade svåger i ett både djuriskt och vegetativt samlag, där lust och ångest sammanvävs. I den avslutande ”Flammande träd”, där Yeong-hyes återigen är inlagd, drivs förloppet till sin yttersta punkt, med systern In-hye som förtvivlad deltagare.

 

Handlingen berättas ur i tur och ordning makens, svågerns och systerns perspektiv. Bara i ett fåtal korta drömska sekvenser i den inledande delen hör vi Yeong-hye som första person singular. Detta grepp både marginaliserar hennes röst och ger den tyngd, hon styr läsarens uppmärksamhet som en rörelse i ögonvrån eller en stark underström. Vad hon förnimmer i drömmarna går inte helt att förstå. Kosthållningens inneboende våld gör sig visserligen tydligt: allt kött, lidande och död; köttindustrin. Men också något djupare… impulsen till våld, det mänskliga livet – allas flämtande i varandras nackar.

 

”Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. […]

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten.”

 

De i olika grad påtagliga glömskorna förtätas i drömmarna, vilket bidrar till traumats intensitet. Det välbekanta blir främmande. Ett ansikte speglas i blodpölar. Kanske djurets, eller hennes eget. Båda delar? ”Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.” Han Kangs besitter ett kraftfullt språk för denna mångtydiga och mystiska smärta, en flerbottnad lyrisk ton.

 

Den starka gåtfulla stämman genomsyrar särskilt de två avslutande delarna, som sköljer över läsaren, hårt och skoningslöst. Stundtals är det en svindlande läsning. Våldet och smärtan sprids ut och mångfaldigas, dess olika former nästlas samman. Inte bara Yeong-hye utan också svågern och systern blir dess kropp. På olika vis ställs de inför livets inre våld eller intighet. Svågern, konstnär till yrket, beskriver hur de ångestfyllda skeenden han skildrat i sina dokumentärt viktade verk – orättvisor i samhället, obotliga sjukdomar, traumat efter de sydkoreanska regeringstruppernas massaker av civila under studentprotesterna i Kwangju 1980 – till slut träder fram översvallande, i ett rent bedövande äckel:

 

”Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem.”

 

Traumats bortom stiger fram, här inför storskaliga, samhälleliga brottsmål. Han Kang är född och uppvuxen i Kwangju och har behandlat massakern i den senare romanen Levande och döda (2014), som utkom på svenska förra hösten. Där återkommer ansiktet: med skynken har man täckt över de mördade barnen i det provisoriska bårhuset. Bara när någon letar efter sitt barn visar man deras ansikten: ”Åsynen av dem är annars för brutal för att utsätta någon för den.” Sydkoreas nuvarande konservativa regering har försökt att radera ut händelserna i Kwangju från det kollektiva minnet, strukit dem ur skolornas historieböcker.

 

Andra förträngningar uppdagas för systern In-hye i slutakten: hennes egen uppdämda ångest, känslan av intighet och falskhet, livet som charad. Som ”ett barn som aldrig levt” närmar hon sig långsamt gränsen. Yeong-hye i sin tur korsar den när hon i slutet av mellanakten säger sig förstå något om ansiktet som förföljt henne: ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Det mänskliga livets våld väller över och hon tvingas att ge upp sin mänsklighet, så som hon förstår den. Nu slutar hon helt att äta.

 

Ur den anorektiske Franz Kafkas dagboksanteckningar kan läsas, från den 29 januari 1922: ”min huvudsakliga näring kommer från andra rötter i annan luft.” Yeong-hye lever på sol och vatten, står upp och ner för att bli ett träd. Hon tänker lämna tankar och språk och frågar sin syster, som fruktar för hennes liv: ”Skulle det vara så hemskt att dö?”

 

Som hos Kafkas gestalter drivs Yeong-hyes omvandling i nästan fullständig ensamhet. Samtidigt är både hennes och deras försakelse närd av delade trauman. Något liknande kan sägas om den askes den franska filosofen och aktivisten Simone Weil utövade. Självsvälten var delvis kopplad till hennes kristna övertygelse; ett renande avkall där hungern blev det tillstånd i vilket människan är mest kropp – mest mänsklig. Men den utgjorde också en politisk solidaritetsakt. Till slut krävde den Weils liv. I Yeong-hyes fall är det kanske svårare att tala om dygd, möjligen ett slags omedvetet martyrskap: hon bär ett trauma som egentligen är en hel grupps eller ett helt samhälles. Hennes tillstånd av upplösning blir en stegring av de misskänningar som plågar och plågat många. Det samhälleliga traumat möter det individuella.

 

Vad är sjukan, vilka är patologierna, är det två samtidigt? En klyfta uppstår mellan Yeong-hyes utväg och vårdens försök att rädda hennes liv. Här frammanar Han Kang med stark känsla traumats ironi: omgivningens svar på Yeong-hyes flykt från våldet och döden blir ytterligare ett våld. Försöken till tvångsmatning är särskilt laddade eftersom de, om de fullbordas, innebär dubbla våldsakter: att duka under för deras våld är för Yeong-hye att bli våld, med sitt tvång riskerar de att väcka den mordiska impuls eller funktion som hon försöker släcka hos sig själv.

 

Osäkringen av sjukdomens in- och utsida förstärks också i läsningen, framför allt genom Han Kangs explicita skildringar av tvångsmatningarna. Särskilt smärtar en nästan outhärdlig passage där vårdpersonalen försöker att sondmata en utmärglad och döende Yeong-hye: hon stänger sitt struplock, de kämpar emot hennes skyddsreflexer. Blicken vänder bort från sidan men återvänder tvunget. Läsningen fortsätter trots våldet och med det. En dynamik som hamnar i diskrepans med Yeong-hyes process: hon är redan på andra sidan smärtan, ironin ger ingen dynamik, bara värre plågor.

 

Tvetydigheten visar sig också i systern In-hyes reaktioner. Hennes ilska mot Yeong-hye var länge den konservativa skammen, familjens distans och skräcken inför systerns väg. Men när hon själv börjar förnimma traumat består sveket inte längre av den gräns Yeong-hye korsar. Till sist är det istället att hon gör det utan sin syster.

 

Detta ruckande på sjukdomens gräns svarar också mot svårigheten i att möta ett trauma som är både delat och ensamt. Eftersom Yeong-hye bär kollektiva trauman är hennes tillstånd inte helt främmande, sjukdomen kan istället urskiljas som skala. Just därför smärtar det så för läsaren, och för In-hye, som bryter in under den otäcka sondmatningen: hon knuffar undan läkaren och skyddar sin syster, tar henne i famnen. Samtidigt är det individuella tillståndet ännu bortom en gräns: omöjligt att helt dela, att förstå. Det är denna kluvna plåga som, precis som för In-hye, drar läsarens sinne till delade traumans rötter, till det våld och lidandet som trängts bort.

 

Viktor Andersson

 

Viktor Andersson, född 1990, student vid masterprogrammet för Kritiska studier på Göteborgs universitet och sedan början av februari praktikant på Kritiklabbet.

 

Vegetarianen, Natur och Kultur, 2017

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *