Att åldras till ett barn: Sophia Palmén ser Försökskaninerna

april 18, 2017

Det börjar i ett provisoriskt väntrum på en avdelning för dementa. Modern (Marie Göranzon) skjuts in i rullstol klädd i babyrosa och med en turbanliknande sjal knuten runt det lagda håret. Den morgonrocksliknande dressen liknar sjukhuskläder, men med en glimrande vigselring, cat eye-glasögon och en liten handväska i Grace Kelly-stil ser hon mer ut som en åldrad filmstjärna. Någon mer lämpad för utan någon vid hotellpoolen läppjades på en Aperol spritz i eftermiddagssolen än för ålderdomshemmet.

 

Kostymen passar i en pjäs om en person som hela livet försökt bibehålla en yta men som nu är i färd med att slå hål på den genom att maniskt påtala sin sanning, högt för alla som inte vill höra. Det välbekanta utforskandet av det borgerliga hemmets polerade yta visar sig vara ett pappershus som rymmer en annan handling. Genom att fokusera på relationen mellan hustru och man, föräldrar och barn synliggör Marie-Louise Ekman ett annat samband, det mellan; barn – vuxen – gammal. I Försökskaninerna har likhetstecken ställts mellan det lilla barnet och den åldrade. Båda måste be om lov, ska matas och bytas på. Precis som barnet blir den gamle tilltalad med en övertydlig, spelat exalterad och ofta daltande röst. Skillnaden är att de förmågor barnet ska utveckla är sådana som den gamla gradvis förlorar. En smärtsam insikt. Modern förstår snart att hon omhändertas som ett barn och hon tänker använda all den kraft hon har kvar för att kämpa emot denna behandling. Maktlösheten i orerandet inför en tom åskådarläktare är dock inte något nytt inslag i hennes liv. Hon är van vid att inte få gensvar. Som hemmafru har hennes samtalspartnerns varit de två döttrarna och vad de haft att säga har hon inte lagt någon större vikt vid. Ändå har det ständiga pratet varit en strategi för att mäkta vardagen.

 

Ekman har skrivit ett gripande sorgespel, förklätt till komedi med rapp och slipad dialog som får publiken att skratta igenkännande. I det här fallet tror jag dock att publikens skratt är lika mycket en försvarsmekanism. Visst är det roligt och vasst, men som publikens yngste medlem skrattar jag inte lika mycket som de äldre, jag sitter med tårar i ögonen. Ålderdomen kan vara så otroligt sorglig.

 

Det här är sista delen i Marie-Louise Ekmans trilogi om sin åldrande mor. Ekman själv spelas av Ellen Jelinek som bär monokroma kläder, orange peruk och metallblått läppstift. Hon och hennes syster (Julia Dufvenius) får utstå mycket. Modern är elak. Hon vägrar sluta tala om pengar och yttrar fraser i stil med:  “alla som inte har pengar och blir gamla, de behandlas som att de redan var döda”. Hon skuldbelägger barnen samtidigt som hon säger att hon gjort allt för dem. Hon beter sig själv som ett trotsigt barn som till sina föräldrar slugt och metodiskt säger: “ni hatar mig”, för att få sin vilja igenom. Även om moderns perspektiv står i fokus har Ekman också gestaltat hur döttrarna fallit offer för två narcissistiska föräldrar. Genom tillbakablickar gestaltas hur skuldbeläggandet av barnen går långt tillbaka i familjehistorien. Barn som stryker sig längs med väggarna, iakttar föräldrarnas gräl – ständigt beredda att hoppa in som medlare.

 

Fadern, en nersupen och ångesttyngd teaterman, spelas av Örjan Ramberg. Han har spelat liknande rollfigurer förut, senast som Eugene O’Neill i Lars Noréns Och ge oss skuggorna. I Försökskaninerna sker hans karaktärsutveckling efter det att han dött, då han blir en betryggande gestalt i sin frus fantasi. Den mest utsökta rollprestationen görs dock av Marie Göranzon i titelrollen som modern och försökskaninen. Hennes röst och närvaro skär genom salongen och naglar fast publiken. Blixtsnabbt växlar hon från  hallucinationstillstånd till verklighet. Trots att hon är elak förblir hon älskvärd.

 

Försökskaninerna är i viss mån en föreställning om att bli gammal, förlora makt och se hur inte ens familjen längre orkar bry sig. När publiken skrattar igenkännande talar den om sin egen klassbakgrund. Modern som säger att allt handlar om pengar har med all sannolikhet inte levt på garantipension eller samlat matkuponger för att kunna äta. Nedmonteringen av vården skymtas men bara i bakgrunden, det här är ingen politisk föreställning. Ändå visar den att ensamheten drabbar alla. Främst är det en föreställning om Marie-Louise Ekmans mor. Det är ett personporträtt tecknat med en blandning av kärlek och uppdämd irritation. Moderns röst blir en kommentator för tankar som vanligtvis inte sägs högt. Föreställningen är sevärd för sin skarpa dialog och humor.

 

I slutscenen rullas modern ut igen på golvet. Denna gång i en säng, svart med vitt innanrede. På dödsbädden ligger hon redan i kistan och väntar. En vaggvisa slås på. Modern säger hopp hopp hopp – räknar hon får när hon vaggas in i sömnen likt ett lydigt men ensamt barn?

 

Sophia Palmén

 

 

Sophia Palmén, född 1993, studerar förlagskunskap och gör nu praktik på förlaget Modernista.

 

Försökskaninerna, Dramaten

Foto: Sören Vilks

 

 

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *