”Djur och inte djur, kroppar och inte kroppar”: Viktor Andersson om Gerard Byrnes verk Film i en bild

april 24, 2017

Att filma i en bild kan låta som ett svårutfört uppdrag. Måhända kan det tänkas som ett försök att åstadkomma ett mått av rörelse inuti det som är stilla, i avbildningens stela värld. Problemet med denna ansats består i frågetecken kring bildens dimensioner och förutsättningar: om dess rymd verkligen är en det går att vara i, om det går att undslippa de motsägelser som lätt uppstår mellan rörlighet – eller liv – och bild. Med sitt videoverk Jielemeguvvie guvvie sjisjnjeli/Film i en bild, som just nu visas på Moderna museet, utmanar den irländske konstnären Gerard Byrne denna låsning. Han gör det med ett seende som sätter blicken i fråga – ett tvetydigt grepp med vissa förtjänster men också tydliga brister.

 

Byrne har filmat inne i Biologiska museets stora diorama. Kameran åker mjukt, långsamt, i en ihållande rörelse från vänster till höger, ibland med skiftningar i höjdled. Skärpedjupet är rätt kort. De olika uppstoppade djuren filmas nära inpå, mellan förgrunden och den målade fonden. Glansiga ögon, pålagda djurläten: fågelskrin, brummanden, morrningar – de är artspecifika, illustrativa. Trutar, måsar, tranor, sillgrisslor på strand och klipphällar. Skog och myrmark med björn, älg, järv, räv, varg, kungsörn och uggla.

 

Flera av de konservade djuren är idag hotade eller akut hotade arter på Artdatabankens rödlista – vargen, fjällugglan, järven. Mot 1800-talets slut, när museet uppfördes, sköts de för samlingens skull, släckta för att lysa upp. Dioramat är ett konserverat ögonblick, en bild, och djuren dess konkreta komponenter: faktiska uppstannanden av biologiska processer. De är djur, kroppar och ansikten, på samma gång som de inte är det. Bild och liv överkorsas.

 

Den instabila gränsen mellan bild och liv sätter också dioramats mått i fråga. På Biologiska utgör det en yttre krans i ett stort cirkulärt rum; en spiraltrappa går som ett kärnhus i byggnaden och låter besökaren skifta perspektiv och våningsplan. Bruno Liljefors och Gustav Fjaestad målade fonder kompletteras med konstruerade eller organiska material: klippor och stränder, träd, vass och lavar. Kustband övergår i sydsamisk skog och fjäll. Det är en frysning, ett koncentrat av livsmiljöer. Men det handlar kanske inte längre om att kunna se in genom glasets skiljelinje: bilden omgärdar redan den förmodade blickpunkten. I höst stänger Skansen den sirligt utsnidade träbyggnaden och museet har självt blivit en utrotningshotad biotop. Dioramat och dess likstelhet, museets motstånd mot entropin, expanderar, fyller rummet och institutionen dras in i dess drama. Så kan man också befinna sig i en bild.

 

Sammanblandningen av bild och liv innebär att positionen innanför inte måste vara låst och stelnad. Biologiska är sedan länge en miljö som konstnärer samexisterat inom och upprättat symbios med. Senast under samutställningen Biotop 2017 i mars, när omkring femtio verk gick i dialog med platsen, inne eller omkring de olika dioramorna. Bland annat syntes Andreas Mangiones ”Industrisemester” mitt bland måsarna på stranden. Museet blev då en fruktbar miljö just tack vare sin karaktär av bild. Samtidigt bör det poängteras att laddningen berör blicken i stort. Att besöka Biologiska och dioramat i dag – och att betrakta Byrnes verk – i vetskapen om dess stundande stängning, är att sätta sitt utrymme som åskådare på spel. Det är svårt att inte dras in.

 

Byrne har sina tekniker för att aktualisera blickens problem. Svårigheten är både hans och betraktarens: vilket möjligt liv kan skapas eller skönjas? Skapas genom att ses? Han förmedlar inte hela dioramat utan har avgränsat det både i djup- och höjdled. Filmen stegrar i en mening dioramats försök till autentisk dramatisering när den frammanar en egen naturupplevelse. Det är inte den intimitet som kan erfaras när man kroppsligt rör sig i skog eller längs kustband som gör sig gällande. Så här hör människan inte älg eller björn, så här syns de sällan. Istället är det närvaron i naturfilm som uppbådas – i synnerhet den naivt berättande varianten, där överlappningar av ljud och bild konstrueras efter en sökt dramaturgi.

 

Verket utgörs då på samma gång av den sammansatta bilden och av ett försök till rörelse. Möjligen eftersträvas en dynamik mellan dessa: när den naturfilmiska dramaturgin bryter mot de döda kropparna och pålagda lätena blir filmen en enkel avbild av sig själv, och därigenom skapas en störning och möjlig rörelse i den bildvärld som den ansluter till. Det är förvisso ett effektivt grepp. Men det utforskar snarast den generella naturfilmen och i mindre grad den konkreta bild den företagit sig att inlemmas i. Här finns få överraskningsmoment; genom att härma en dramaturgi offrar Byrne dioramats egen komplexa mediering samt många av de möjliga perspektiven inne i Biologiska. Film i en bild är alltså möjligen en film i en allmän bild och en störning i en blick, men inte en särskilt livfull rörelse inuti den säregna bild som dioramat utgör och som alltså har vaga in- och utsidor.

 

I programtexten till Byrnes verk poängteras det att dioramat är en bild också i en annan mening: ett slags camera obscura. Biologiska skulle då utgöra en kamera, en kammare där dagsljuset faller in från de stora takfönstren och lyser upp och frammanar skådespelet därinne. Denna liknelse låter verket ansluta tematiskt till den på Moderna museet intilliggande utställningen Skrivet i ljus – de första fotografierna, och präglar också installationsrummets utformning: stort och mörklagt, två stora vita block som ett liggande V ut i rummet, skärmen uppsatt mellan dem som en lins. Men dessa kommentarer skapar inte mer än ett metaforiskt ytlager.

 

Än värre är det med verkets samiska titel. Byrne har i olika utlåtanden gjort en poäng av att Jielemeguvvie guvvie sjisjnjeli/Film i en bild betyder ungefär ”Liv i en bild” snarare än just ”Film i en bild” – en motsvarande term för ”film” saknas, menar han. Därmed mobiliserar Byrne samiskt språk för att utmärka ursprung och livfullhet i kontrast till stel avbild, vilket ligger farligt nära en exotifierande appropriering. Möjligen vill han komplettera frågan om blicken på djuren med en mellanmänskligt politisk reflektion över makten över landskapet. Men idéerna får ingen egentlig förankring och skapar således inga sprickor eller rörelser, de blir tomma gester. Stelnade bilder.

 

De konserverade varelserna går dock inte att komma undan. Djur och inte djur, kroppar och inte kroppar. Mötet mellan det levande djurets och människans blick är vanligtvis laddat: på samma gång inlemmas det helt främmande och en ofattbar form av överbryggning. Både fullständig alteritet och enkel empati kan mobiliseras i en dramatisering av djurets blick. De uppstoppade djuren är både bild och liv – men i bägge avseenden ofrånkomligt döda. Klyschan att djurögon endast speglar den mänskliga betraktaren är på samma gång cynisk och naiv – men här gäller den. Blicken vänds mot sig själv och avslöjar skådespelet.

 

Viktor Andersson

 

Viktor Andersson, född 1990, student vid masterprogrammet för Kritiska studier på Göteborgs universitet och sedan början av februari praktikant på Kritiklabbet.

 

Jielemeguvvie guvvie sjisjnjeli/Film i en bild, Moderna Museet 2017

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *