Mycket av tiden är det bara jag och datorn. Jag och böckerna. Det är inte ensamt per se; i kritiken och det skönlitterära skapandet rör jag mig genom världar bestående av andra människors texter och tankar. Det är bara det att utbytet sker tyst, hur det än skräller inombords.

Däremellan är läget ett annat. Tack vare mastersstudier och kritikresidens snubblar jag oftare än förut över andra människor som skriver, läser och tänker. Människor vars praktik intresserar mig, vars tankar jag vill umgås med.

Och ändå, när jag så befinner mig i dessa möten inser jag att det är en fråga jag vill ställa som överskuggar alla andra. En fråga som handlar mer om konsten och kritikens villkor än dess innehåll.

”Hur har du råd?”

Alla måste leva av något, och eftersom få som ägnar sig åt kritik och skapande kan leva enbart av det blir jag mer och mer intresserad av att veta vad. Arbetar du inom omsorgen eller hemtjänsten vid sidan av skrivandet? Har du fått stipendier? Har du landat några tillräckligt välbetalda uppdrag som kan väga upp för alla de dåligt betalda? Har du en rik släkt eller partner som försörjer dig? Lyfter du studiestöd eller andra bidrag?

Svaren varierar, liksom attityden till min fråga. Vissa pratar gärna om pengar. Andra visar tydligt att det inte är det intressanta. Oftast ser korrelationen ut så att ju mer ekonomiskt oberoende en person är, desto mindre pigg är den på att tala om pengar.

Och visst kan jag också förstå motviljan. Den är igenkännbar för alla som behövt försvara sin verksamhet inför skeptiska halvbekanta som implicit anklagar en för att lalla runt med kulturjobb utan att ”göra rätt för sig” – i värsta fall medan man snyltar på deras skattepengar. I den kontexten är frågan ”hur har du råd?” ute efter att ifrågasätta kritikarbetets meningsfullhet. Däremot, hävdar jag, kan samma fråga ställd mellan kolleger, med betoningen ”hur har du råd?”, öppna upp för en diskussion om konsten och kritikens materiella villkor – som omöjligen kan separeras helt och hållet från konsten och kritikens innehåll.

Hur du lever reflekterar vilka förutsättningar du har för att skapa och tänka. Inte så att den som har mest materiella förutsättningar automatiskt tänker intressantast (ofta rentav tvärtom), men faktum kvarstår att den som knappt har tid att sitta ner och tänka alls omöjligen kan slipa sina ord lika mycket som den som har all tid i världen.

För att kunna tänka i världen måste man först ha en plats att tänka på. Ett hem och mat på bordet, helst. En premiss som ofta förblir outtalad. Sara Ahmed frågar sig i boken Queer Phenomenology i vilken utsträckning filosofin som praktik rent av kan sägas vila på döljandet av det arbete som krävs för att upprätthålla ett hem. Där pratar hon specifikt om hushållsarbete – städning, matlagning, barnuppfostran och så vidare, vilket är aktuellt också för dem som har en månadslön – men jag tycker samma fråga är rimlig att ställa gällande kritik och konst i det nuvarande samhällsklimatet. Det reproduktiva arbetet i hemmet som Ahmed pratar om är enligt henne förknippat med ”the lack of spare time” – brist på tid för en själv, tid för reflektion. Just den bristen präglar också mången kritikers vardag. Inte bara genom frågan: har du tid att både skriva och städa huset? Utan: Har du tid till att både förtjäna ihop till ett hem och sedan skriva i det?

I linje med Ahmed skulle jag vilja fråga: i hur hög grad vilar kritiken på att dess ekonomiska förutsättningar hålls dolda? Och hur formar det kritiken som utövas?

Ett problem med döljandet är att det ger sken av att kritik föds utanför ekonomin – att det intellektuella arbetet inte är beroende av den tid som pengar möjliggör. Att det sker helt och hållet genom idealistisk inspiration. Det gör det i sin tur oroväckande lätt för redaktioner och andra uppdragsgivare att dra ner på arvodena för kritik, eftersom det ses som något man gör av kärlek till konsten, inte för pengarna. Ett annat problem om brödjobben eller arvspengarna döljs är att det ger en falsk bild av fältet åt nya aspirerande kritiker. Det verkar lätt som om man måste vara vit och välbärgad från början för att ha en plats i spalterna, och det blir också resultatet om inte villkoren läggs fram i ljuset. Först då går det att skapa förhandlingsutrymme för alternativa strategier.

Är då lösningen att recensenter inleder varje text med att redogöra för sin socio-ekonomiska ställning? Nja, risken med den taktiken är att det blir koketterande snarare än samhällsförändrande. Dessutom gör det att fokus läggs på kritikern som person snarare än på kritiken som skrivs, vilket också blir kontraproduktivt eftersom det föder sämre texter. En tredje risk är att en sådan utläggning skulle bli en stående bortförklaring till att arbetet inte är mer grundligt utfört – vilket förvisso ofta är sant, men det är ett tillstånd som behöver förändras, inte förklaras.

Syftet med att lyfta upp kritikens ekonomiska villkor är inte att kritikern ska tvingas in i en annan identitet – att kräva att folk ska låta sitt lönearbete eller kapital definiera en är både karriäristiskt och problematiskt ur klassperspektiv. Men att inte vilja definieras av sina ekonomiska förutsättningar är inte det samma som att vägra erkänna att de existerar. Det är här frågan ”hur har du råd?” får en funktion.

Istället för att göra frågan om ekonomisk försörjning till en detalj som ligger gömd avskild från kritikerrollen skulle jag vilja lyfta upp den som en självklar del av densamma. Att vara kritiker i dag är – för de allra flesta – att också vara en hel massa andra saker och utföra en hel massa andra uppgifter. Det är inte ens enbart en dålig sak, fältet i stort gynnas av att det inte är bara ett fåtal heltidsanställda kritiker som skriver om all kulturutövning, utan att folk också gör det vid sidan av annat. Problemet är bara att det inte borde vara ett privilegium att kunna ägna sig åt kritik, och i nuläget blir det oundvikligen så – även om det i praktiken ser väldigt annorlunda ut att skriva kritik i glappen mellan brödjobben än som stipendiat.

De här privilegierna behöver erkännas innan de kan utjämnas, och det är ett måste om kritikerkåren ska kunna vara öppen för skribenter med olika klassbakgrund och ekonomiska förutsättningar. Vilket i sig är ett måste för att kritiken ska kunna verka meningsfullt i samhället.

Här tror jag frågan om solidaritet och öppenhet kritiker emellan blir särskilt viktig. Genom att blotta våra ekonomiska villkor gör vi det till en gemensam sak att verka för ett samhällsklimat där kritiken inte är till för några få. För att det här ska kunna ske behövs mötesplatser, sammanhang där ett sådant delande är möjligt. Kritiklabbet, med sina olika projekt och plattformar, är på många sätt en sådan plats. Där kritiken inte existerar fritt från ekonomin och samhället, utan navigerar mitt ibland dem, i farkoster som folk tillsammans provar ut och bygger om.

Min förhoppning är att liknande nätverk ska kunna uppstå också på svenska i Finland. Inte bara för att vi ska kunna tala om pengar, det finns mycket annat jag hellre skulle tala om. Men pengarna avgör vem som får prata, och därför måste vi prata om dem, för att alla sedan ska kunna vara med och prata om helt andra saker.

Ylva Perera