Ett samlande, ett sönderfall – Minna Berglund läser Amalie Smiths Cell

juni 13, 2017

 

”Jag längtar efter en strikt vetenskap att känna mig trygg i” skriver den danska poeten Amalie Smith i Cell. Samling (2017) som kommit ut i svensk översättning av Jonas Rasmussen. Längtan efter ett system som kan förklara det obegripliga undermineras ständigt av sönderfall och osäkerhet. En partners insjuknande väcker en intensiv längtan efter att förstå vad det innebär att tillhöra. Sjukdomen försätter diktjaget i ett svårförståeligt tillstånd där insamlandet av information blir en överlevnadsstrategi – naturvetenskapliga fakta om mineraler och celler ställs i relation till sorgens oformliga natur. Kroppen blir en främling. En posthuman varelse som andas genom en maskin. I dikten  “Behandling” skriver Smith;

 

”Din kropp är en del av sjukhusets maskin. Två bitar vit tejp har fästs runt dina armar. Kroppen måste guidas. Den vet ingenting själv längre.”

 

Hennes diktverk spänner mellan essäistiska partier, referenser, tilltal, bilder och citat. Det är en tänkvärd bok som öppnar upp för frågor och jag dras på en gång in Smiths säregna diktvärld.  Den svenska översättningen har titeln Cell – cellular är liten kammare på latin. På danska är titeln I civil (2012) och placerar människan i sitt sammanhang, i sitt samhälle. Den svenska översättningen riktar in verket mot en mer partikulär nivå, där kroppens sammansättning lyfts fram. Cell som fängelsecell, liten kammare, ett slutet system, men också cellernas förmåga att dela sig, att skapa liv. Utöver denna avvikelse känns översättningen följsam och okonstlad. Och båda titlarna visar på att Smiths bok undersöker människa och kropp som en samling celler, i en samtidighet med människan som jag i sitt tillhörande, tal, skrift och görande. Frågan om vad som tillhör oss och inte är diktverkets angelägna motor. Är till exempel klädesplagget en del av oss?

 

Jag säger: Nyfödda barn

Har orsak att gråta

När man klär av dem,

om det är sant att de tror

att det är en del av dem själva

som försvinner med plagget

 

Amalie Smith skapar sitt egna poetiska laboratorium. Istället för att vända sig bort från de utslitna ämnena om kärlek och sorg väljer hon att enträget omkomponera det till synes givna. Likt en uppslukad forskare med förstoringsglas, skalpell och skyddsutrustning dyker hon ned i språket, ställer in sin skärpa; fokuserar på samling och upplösning, närhet och separation. Olika kompositioner prövas och en reciprocitet mellan samling och spridning är ständigt närvarande.

 

Boken är visuellt avskalad med sin svartvita rygg med en vit mineral som veckat mönster. Dikten “September” är sjukdomens och relationens efter  och står både som prolog och epilog i verket, tryckt med vit text på svart papper. Fem vita cirklar på svarta blad förökar sig i bokens inlaga, vilket skapar en korrelation mellan text och bild, ger diktverket en synlig ram av upprepning. Den första cirkeln behandlar kärlekens symbios, hur kropparna, rummet och solen är en gemensam åttkantig kropp och inleds med en kommentar till T.S Elliots The Waste Land; ”April is the cruelest month” med meningen ”April är den vackraste av alla fyrtioåtta månader vi känt varandra”. Sedan skapar varje cirkel ett snitt i den symbiotiska kärleken och verket rör sig från att tala utifrån en gemensam kropp till att se med egna ögon. Det är övergångsskeendet som skrivs fram. En länk mellan cancercellernas dödliga dubbleringar och de friska cellernas livsnödvändiga expansion. Samma kraft som ger liv tar också liv. En svindlande känsla. Kroppen beskrivs som något omänskligt i dikten “i cellen”:

 

Om varje cell är en kammare

är kroppen ett hus

av omänskliga dimensioner

 

Delar av diktverket liknar instruktioner. Beskrivningar av händelser, listor och informativa passager öppnar upp för att Smiths verk skulle kunna omsättas i kroppsliga och rumsliga praktiker, bli en koreografi. En av dikterna är en översättning av instruktionerna från konstnärerna Ulays och Marina Abramovics performanceverk “Breathing in, breathing out” (1977). Där genererar istället performativa praktiker text och poesi. Dansaren och koreografen Deborah Hay har sedan 60-talet utforskat kroppen och kroppens gränser, med utgångspunkt i frågor som: ”What if every cell in my body at once has the potential to perceive time passing?”. Det är frågor som inte kan besvaras och som just därför sätter igång den konstnärliga processen. Smiths diktverk cirkulerar kring liknande frågor som inte har självklara svar. I “Oförmögna frågor” undrar diktjaget till exempel: ”Tror du kroppen minns hur det känns när cancerceller delar sig, såsom den minns ett slag eller ett snitt”.

 

Smith använder sig av psykoanalytikern Julia Kristevas undersökning av abjektet – ett mellanting mellan objekt och subjekt. I “Abjekten” skriver hon; ”abjektet är döden som infekterar livet”. Det är tänder och hopknutna hårtofsar som sparas i askar och böcker, avskilt från kroppen — vad som har tillhört oss blir främmande objekt att studera. Ska de kastas bort eller samlas ihop, bevaras och minnas? Begreppet abjekt kommer från latinets abjirece som betyder att kasta bort. Det ska stötas ut, slängas bort. Samtidigt finns en drivkraft att samla på döda ting, bevara minnen och inordna det i system; museum, minnesböcker. Statiska samlingar som överskrider det mänskliga livet beskrivs i “En minnesteater”:

 

”Föremålen byter händer, knuffas fram genom tiden eller faller isär, löses upp. Alla de händer som rör vi dem över en period på t. ex. 2000 år.

 

Samlingen är en minnesform.”

 

Smith uppehåller sig i mellanrummet och obducerar övergångsfasen från ett tillstånd till ett annat. Kärlekens symbiotiska kropp blir i Cell abjektet som måste stötas bort. Sjukdomen är den delande instansen men sorgen blir exorcismen som driver ut och löser upp kärlekens slutna cirkel. Bokens slut är en början till att undersöka vad ett jag är konstituerat av.

 

Cell som samling kan länkas samman med hennes andra böcker. Smith har publicerat sex hybridböcker varav konceptromanen Marble (2014) är den senast utkomna på svenska och Et hjerte i alt (2017) utkom nyligen  på danska. I Et hjerte i alt  har hon arbetat med att öppna upp bokens format, skära ut sidor för att sedan sätta ihop dem igen och använder sig av material från tidigare böcker och utställningar. I Marble fokuserar Smith på de färgrester som sitter kvar på gamla antika marmorskulpturer, men som medvetet putsades bort för att upprätthålla en idealbild om västerlandets vitskimrande grundpelare –  antiken. Undersökandet av uppluckrade färgrester handlar om att begripa på partikelnivå. Att läsa flera av hennes böcker fördjupar förståelsen av hur Smith arbetar med detaljerade sammanlänkningar, där direkta citat överförs från en bok till en annan. Hur referenser och andras material blir en integrerad del av det konstnärliga arbetet och verken i sig.

 

”Jag äger inte min självberättelse och mitt jag är bara delvis tydligt för mig.”

 

Minna Berglund

 

Minna Berglund, född 1986, studerar Estetikprogrammet på Södertörn och har under våren varit praktikant på Kritiklabbet.

 

Cell, Ellerströms, 2017

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *