Några anteckningar om kritik och estetik efter podd med Tova Gerge och Lyra Koli

oktober 03, 2017

Inom ramen för Kritiklabbets resident Tova Gerges projekt om konstnärers kritikreception och kritikern som internaliserad gestalt gjordes en intervju med författaren och kritikern Lyra Koli. Samtalet kretsade bland annat kring en inbillad idealkritiker, hur en sådan skulle kunna tänkas arbeta, kring litteraturideal och hur kritikern bör förhålla sig till dem, romanen kontra poesin och författargestalten såsom den konstrueras av kritiken. Vi har låtit Kritiklabbets praktikant Osvald Wiklander respondera på podden.

 

Kan man tänka sig kritikerns position som en slitning mellan två poler? Å ena sidan kritiker-människan, som ställd inför konstverket som kännande subjekt får impulser, känner affinitet, upprymdhet och svindel, kanske avsmak. Å andra sidan kritiker-utövaren, som på något sätt skulle lägga sig själv åt sidan och bedöma verket utifrån dess egna villkor och anspråk, eller kanske utefter en estetisk teori, ungefär som en hopsnickrad IKEA-möbel bedöms utifrån bilden i manualen. En inkännande kontra ’utkännande’ strategi, skulle man kanske kunna säga.

 

Ja, nog är det förenklat. Men om man försöker hårdra den tankeuppställning som Lyra Koli och Tova Gerges samtal om kritiken kretsar kring så landar det ändå någonstans där i krokarna. Den utkännande verkar på sätt och vis vara det rådande idealet, menar Lyra Koli, och förmodligen är det därför kritiken ofta är så ”blodlös” och tråkig. Recensionerna får formen av långa referat av vad författarna ägnar sig åt och försöker åstadkomma i verket, en sorts andra baksidestext, och slutar med ett värderande stycke där läsaren får svar på frågan om det hela lyckades eller inte. ”Man försöker dra ut något slags ämne, strukturer, teman ur boken”, säger hon, ”som man sen ställer upp mot boken som en sorts likadan spegel av boken och så blir recensionen helt överflödig på något sätt”. Blev det en stol såsom det var tänkt? Eller något annat, en säng?

 

Vad kritikerna misslyckas med, verkar Koli mena, är att skriva in sina egna läsningar som processer. Kritikern aktualiseras för sällan som läsande-affekterat subjekt – ”om en recension ska dra blod måste det vara kritikerns eget blod”. Men frågan är väl om det behöver ses som en balansgång och om den affekterade, inkännande läsningen – som Koli och Gerge talar om den – liksom per definition riskerar att sakna allmän relevans. En rörelse inåt behöver inte vara en rörelse bortåt. Den figur för att tänka bedömarens roll som de laborerar med här (i grunden en idé om det subjektiva kontra objektiva) är nog egentligen ganska svår att upprätthålla. Det individuella och det allmänna är ju inte separata fält – de sitter fast inuti i varandra. Många av de begrepp med vilka vi förstår vår individuella omständighet och värld, det vill säga: som vi känner genom eller med, delar vi med andra. Och konstens eventuella förmåga att ge oss någonting annat än just det där vanemässiga och stereotypa – dess möjlighet att osäkra, skruva till och leka med invanda koncept om saker och ting och åstadkomma någonting med sin läsare – borde väl rimligtvis gå att bedöma utan att hemfalla åt någon sorts total subjektivism? Problemet skulle i så fall inte vara att kritiken lagt sig för nära en tänkt objektivitet, snarare att den är objektiv på fel sätt.

 

Koli vill i sin egen verksamhet som kritiker ställa verk mot vad hon kallar ett ”transcendentalt litteraturideal”. Men det är, skulle man kunna säga, ett negativt ideal – ”Det går inte att beställa fram ett konstverk som ännu inte finns, det är ju konstverkets uppgift att vara något som ingen har frågat efter”, säger hon. Bilden känns igen. Med den ansluter hon sig till ett modernistiskt konstbegrepp som blivit dominerande under 1900-talet. I bakgrunden skymtar Kants idé om det sublima – den där företeelsen som begreppen, kategorierna, koderna inte biter på, som förvirrar, värjer sig mot förståelsen och tvingar fram nya former för tänkandet och varseblivningen. Skräcken som det vackras själva kärna. Det är en estetisk position, men en som, hos verket, inte letar efter särskilda egenskaper och attribut, utan snarare en särskild form av performativitet. Ett sätt att vara, som Jacques Rancière påpekat, och inte ett sätt att göra. I stället för den där spegeln av boken ställd mot boken skulle kritikern då kunna tänkas som en bedömare av hur väl verket – mot bakgrund av hegemonisk-stereotypa begrepp och bilder – fungerar som estetisk maskin, som producent av sådana omdanande erfarenheter. Det skulle i så fall vara ett slags mellanting, ett utkännande av det inkännande, eller något i den stilen.

 

Mer problematiskt än att grunda kritiken i verkets förmåga att affektera är väl i så fall själva det ”transcendentala litteraturidealet”. En negativ estetik är också en estetik, och möjligen är den farligare för litteraturkritiken att fastna i eftersom den på sätt och vis gjort sig själv osynlig. Den letar ju inte efter någonting, bara det där som man inte visste att man saknade. Men även ett negativt litteraturideal genererar en viss form av texter – det ’obeställbara’ är också det en kategori och kanske är den snävare än man först tänker sig. Vad är det som säger att diktboken såsom en typ av text med någorlunda definierbara kännetecken behöver vara ett konstobjekt i den bemärkelsen? Är ’poesi’ bara ännu ett konstbegrepp? Finns det inte andra sätt att läsa ’poesiboken’ än som avantgardistisk-estetisk maskin? Är det exempelvis rättvist att bedöma poetry slam utifrån de här kriterierna, eller Vergilius? Eller att avfärda Ingela Strandberg med hänvisning till utebliven epifani? Det måste ju svindla…?

 

Koli vänder sig också mot att kritiken har en tendens att bli långa referat av det verk den diskuterar. Referatet är okritiskt, rent deskriptivt och icke-uttolkande, verkar hon mena. Det kan därför uppfattas som lustigt att hon samtidigt verkar irritera sig på hur hennes senaste bok, I tiden (Modernista, 2016), liksom paketerades för offentligheten – ”Med min senaste bok kände jag att jättemånga trodde att jag hade skrivit en roman om ytlighet och förfrämligande bara för att den har en modeskribent som huvudperson, men för mig så handlar det ju om skönhet, alltså egentligen raka motsatsen”. Men varifrån hade folk fått den uppfattningen? Olika handlingsreferat, förmodligen. I en dagstidning refererades exempelvis bokens handling såhär:

 

”I Tiden” handlar om Christoffer, som arbetar som frilansskribent på ett av Sveriges största modemagasin och bor i Hornstull. Han fyller snart trettio och har allt han drömde om i tonåren, ändå känner han sig ihålig. Tomheten i enrumslägenheten driver ut honom på jobb och evenemang där allt mest handlar om att inte verka för angelägen. Tröttheten är som en sveda inom honom, ändå kan han inte somna. Hans högra hand värker och bultar oroväckande. Han tror att det är en hjärtattack, men anar att det nog bara är stress.

 

Tomhet. Ihålighet. Ytor. Redan med Hornstull har man ju låst in vad den här boken, såsom den framstår för mig som recensionsläsare, skulle kunna tänkas handla om. Jag säger inte att recensionen hade varit mer rättvis om den börjat i en annan ände (jag har själv inte läst boken, så jag har ingen aning – inte heller slutet av recensionen, som skyddas av betalvägg), bara att referatet – om man ska vara petig – aldrig är oskyldigt. Att själva urvalet och vinklingen av materialet, den sida av alltihop som vänds mot läsaren, får bäring för hur verket framstår, eller till och med blir till i en offentlighet. Särskilt i en tid när kommentaren som form sköljer över oss och där verken alltmer liknar recensionernas skuggor än tvärtom. Om kritiken är en ”elegant parasit”, som Koli formulerar det, har den sedan länge brutit sig loss och börjat vandra omkring på nätet under värdkroppens identitet och namn. Handlingsreferatet av Kolis roman är ju cirka 3 klick bort – boken: 3 leveransdagar (och 54 kronor + 99 kronor frakt, för pocketversionen).

 

Den tendensen finns också på en annan nivå. Kritiken ramar ju inte bara in det verk den bedömer, utan i någon mån också författaren som gestalt. I podden talar Koli om hur hon irriterat sig på att kritiken i bemötandet av hennes första romaner på olika sätt försökte skapa en sorts figur av henne som författare – ung och ambitiös tjej, ung queerförfattare:

 

[man har försökt] knåda ihop ett sammanhängande tydligt författarjag, och det tror jag att jag nästan har gjort för mycket motstånd emot. För varje gång jag satt mig ner för att skriva något så vill jag inte att det ska kunna vara förutsägbart, att jag som den här författarpersonen som har bildats mot bakgrund av mina tidigare texter på något sätt nu har kommit ut med en till sån här, som man kan knyta ihop i ett fint radband.

 

Att författargestalter konstruerats på olika sätt, av sin samtid och eftervärld, är egentligen ingenting nytt. Men det är ändå intressant att höra att medvetenheten om detta – hur författaren står representerad av sitt namn, sin signatur, sitt ansikte inför en tänkt offentlighet – påverkar det skrivna. Att en sådan medvetenhet överlag är större i dag än någonsin tidigare känns inte alltför vågat att påstå, mot bakgrund av att i princip alla behöver handskas med sig själva såsom representerade på Facebook och Google. Självframställningens möjligheter och problem har plötsligt blivit en allmän angelägenhet. Att med den egna litteraturen som hjälpmedel värja sig från sådana försök till fixering av självet, och liksom på en gång skriva fram och isär sig själv, är ett sätt på vilket detta kan ta sig uttryck, men det går ju också att tänka sig motsatsen. De yngre danska poeterna, exempelvis, verkar ju helt ha välkomnat det. Deras dikter är ju regelrätta profilbilder. Hur mycket framställa-sig-själv-på-ett-visst-sätt osar det till exempel inte om Caspar Erics diktsamling Nike (2015)? 7-eleven är det nya Dödsriket, Optimus Prime den nya Orfeus. Jag tror i alla fall inte att en sådan självmedvetenhet behöver ses som en ovidkommande sidoaspekt av fåfänga och narcissism. Möjligtvis är det, i dagens klimat, en dimension av litteraturen som kritiken helt enkelt måste handskas med – författarpersonan som en sorts ständig intertext som verket behöver ställas i relation till. Draget ännu längre kan författargestalten kanske till och med tänkas som ett verk bakom verket, lite som en skulptur som utsmyckats och komplicerats på olika sätt, en estetisk maskin ”som gör någonting med mig som jag inte hade kunnat förutse” (det konstideal som Koli och Gerge enas om i podden).

 

Detsamma gäller ju egentligen också för den här podden. Är inte Kolis avståndstagande från en blodlös wannabe-objektiv-kritiker bara ett sätt att konstruera sin egen kritikeravatar? Mer sträng och mer kritisk än andra, säger hon, men vilken kritiker hade sagt något annat? Den där kritikern som bara skriver långa referat av böckerna och som inte släpper en tum på sitt eventuella engagemang i det lästa – är inte den, om någon, en fantasigestalt? Finns det ens sådana kritiker? Eller är det bara en påhittad extrem mot vilken den egna positionen är tänkt att avteckna sig?

 

Osvald Wiklander

 

Osvald Wiklander, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet och sedan slutet av augusti praktikant på Kritiklabbet.

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *