Ögats maktlek

oktober 13, 2017

Scengolvet är tomt, sånär som på de avstängda strålkastarna som är uppradade längs med ena väggen – och dansaren Sophie Augot som med ögonbindel och bakbundna händer står på det mörkgrå golvet medan publiken intar sina platser. Prologue, en föreställning av koreografen Björn Säfsten, har börjat utan oss. Detta skapar en av verklighetsillusion som är ovanligt påtaglig. Mot mitt förnuft fylls jag av känslan av att vi är sena till en högst oviss, icke-fiktiv händelse, snarare än att det är fråga om en föreställning som börjar in medias res.

 

Det första intrycket lägger an den ton av ensamhet, instängdhet, maktlöshet och desperat sökande som kommer att prägla resten av kvällen på Dansens Hus lilla scen. Augot går i icke-verbal dialog med publiken; varje litet ljud bemöter hon med en hastig rörelse, som om hon vädrade fara. Hon ser oss inte men hon vet att vi är där och att vi följer varenda rörelse hon gör. Stämningen är tryckt: Vem – och vad – är hon, denna stillastående, djuriskt frustande varelse i vindjacka? Jag känner mig som en hybrid mellan zoobesökare och avrättningsåskådare.

 

Det dånar när hon plötsligt faller ner på knä. Fallet följs av att Augot genomgår en dramatisk kamp mot något odefinierbart som håller henne i schack. Liggande på golvet krälar, sparkar och kastar hon sig omkring. Hon lyckas frigöra sina händer och reser sig upp. Ett lugn infinner sig, liksom både en vilsenhet och en nyfikenhet inför den plats som förefaller henne vara främmande. Sättet på vilket hon bokstavligt talat försöker få grepp om sin omgivning – väggarna, golvet, strålkastarna och publiken – målar upp ett igenkännbart famlande. Det må röra vilket slags famlande som helst: ett tillfälligt, ett trivialt eller ett existentiellt sådant. Svängrummet i Augots blinda sökande ligger i dess odefinierbara natur, i vilken frågor ryms: vem är jag, var är jag och vad är min position här?

 

När ögonbindeln lossas, vindjackan tas av och håret släpps ut är det en fortsättning på den frigörelse som inleddes med att händerna släpptes fria, men framför allt innebär det en utveckling av relationen mellan Augot och publiken. Att hon ser oss, liksom att vi ser hennes ögon, förnyar inte bara kommunikationens villkor, utan förskjuter det maktförhållande som tidigare grundade sig i hennes fångenskap. När Augot vid ett par tillfällen spänner blicken i mig krymper jag och undrar vad hon ska ta sig till. Hon dansar och skrattar som vore hon fri, men denna relativa frihet överskuggas många gånger av ett fortsatt fångenskap, vilket verkar finnas inbyggt någonstans i relationen mellan henne och publiken.

 

Publikens kommunikation till den ensamma människan på scenen består av ömsom tystnad, ömsom skratt. Ibland är skratten återspeglande, som om publiken skrattar med Augot, men andra gånger förefaller det riktat mot henne. Augot söker vår respons genom minspel och gester, antyder att hon vill ha sällskap på scenen, men vi sitter där och utövar ett slags passiv makt. Det börjar kännas mer och mer som ett spel, att Augot testar oss, som en undersökning av människans godhet och grymhet. Hon söker kontakt och möts av arrogans. Hon ger sken av att må dåligt och vi skrattar åt hennes minspel. Vid det här laget har jag börjat att ifrågasätta min roll: Är jag här för att titta på en föreställning? Är jag en aktiv deltagare i föreställningen? Är jag blott en försökskanin? Känslan av att vi i publiken har makten, att Augot i sin ensamhet och desperation är oss underordnad, framträder mer och mer som en illusion framkallad av Säfstens och Augots spratt. Bara det faktum att jag ifrågasätter min roll i åskådarsätet – och således det förväntade, traditionella förhållandet mellan konstnär och publik – belyser att barriären är riven och att den mellan konstnär och publik upprättade relationen är mer komplex.

 

Rummet ramar in föreställningen på ett bra sätt, samtidigt som det i allra högsta grad är en del av skådespelet. Golv, väggar och tak – allt i detta mikrouniversum är monokromt, vilket förstärker den tomhet som Augots persona verkar känna. Scengolvet och den främsta läktarraden är på samma nivå. Denna avsaknad av en fysisk gräns förbygger att en mental dito upprättas.

 

Den ansats till kontakt som ger ett till synes önskat gehör är när Augot uppmanar till en applåd. Publiken klappar händerna och hon utstrålar glädje. När applåderna efter en stund dör ut fortsätter hon att applådera själv – till en början i ledsamhet men snart i symbios med ett sexuellt stönande. Det är en flerbottnad sekvens som rymmer både en frigörande självständighet och ett dystert självbekräftande, som ett uttryck för beroende, en restprodukt i skuggan av applåderna hon tidigare erhöll.

 

Prologue är ofta intagande, mycket tack vare sitt nyckfulla förlopp och Augots lekfullhet. Men emellanåt går föreställningen en aning i stiltje, såsom vid Augots enda replik, som hon under några minuter upprepar ett tiotal gånger, eller när hon under en hel låt står och drar fingrarna genom håret. Dessa passager är ändå meningsfulla: dels för att de lyckas gestalta en enformighet och dels som en metod i samspelet med publiken, att genom att stanna upp förflytta fokus och låta vissa förändringar glida förbi subtilt för att sedan bubbla upp i åskådarens eftertanke, vilket föreställningens titel antyder.

 

Titelns anspråk på att vara ett slags förord förstärks också av kvällens upplägg, Late night, som Prologue följs av en timlång tebjudning i lilla foajén, enligt programbeskrivningen ”perfekt för mingel och reflektion”. Ambientmusiken av Pechblende, presenterad av klubbarrangören FLIM, framstår mest som ett separat evenemang och blir, trots att det är trevligt, något av en parentes. Kvällen tillhör Prologue och de ord – tänkta, uttalade eller knappt förnimbara – som följer åskådaren.

 

Jag fascineras av hur synen används som central komponent i relationen mellan konstnär och publik, i både skapandet och förskjutningen av makt. Det sista som händer i Prologue är att en andra kvinna dyker upp på scenen som ett slags deux ex machina. Hon rullar fram strålkastarna som hela tiden har stått uppradade mot ena väggen och riktar dem mot publiken innan hon försvinner lika spårlöst som hon kom. Augot står kvar och strålkastarna tänds. På andra sidan skenet finns hon, för oss osynlig, säkert betraktande våra krympande pupiller. Hon har tagit kommandot över oss alla. Vi vet bara inte om det än, där vi sitter – lika ensamma, instängda, maktlösa och desperat sökande som Augot inledningsvis var.
 

Robert Johansson-Mars

 

Robert Johansson-Mars, född 1988, är student vid kandidatprogrammet i kulturvetenskap vid Göteborgs Universitet och praktikant på Kritiklabbet.

 

Dansens Hus: Late Night (5-6 oktober) med Björn Säfsten + FLIM
Verket ”Prologue”, dans Sophie Augot, koreografi Björn Säfsten
Foto: Chrisander Brun

 

Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.