Tema harmlöshet: Eva-Stina Byggmästars yviga idyller

november 07, 2017

Väderleksrapporten är så positiv som det bara går. Solar överallt, perfekt väder, perfekta temperaturer, klar himmel från norr till söder, inget regn, inga lågtrycksryggar på andra sidan Östersjön, inga hagelsymboler eller orkaner över Kattegatt, bara ljumma brisar och måttligt svalkande vindar. Och framför sin green screen står en euforisk meteorolog bortom all sans och behärskning. I ohämmad förtjusning framför hon alla idel glada prognoser med ett skratt darrande runt stämbanden. Ungefär så skulle man kunna beskriva perspektivet i finlandssvenska Eva-Stina Byggmästars poesi:

 
 

nämen det var ju bara så sagolikt

vackert – jo, jo, joooo! tvivelsutan

helt enkelt härligt här,

 

men det mesta härliga

man kunde tänka sig

faktiskt –

 

att vandra

genom landskapet

bara så där

för ros skull!

 

(Barrskogens barn, 2014)

 

 

Platsen för Byggmästars dikter är idyllen – utopiskt ljusgröna lunder, skogar och trädgårdar där det hålls födelsedagskalas och tebjudningar och där ekorrar, fauner, féer och allehanda gräsätare sticker ut sina leende ansikten ur grönskan. Några skuggor eller mörka hörn syns inte skymten av. Det är en harmlös plats, ja, kanske till och med radikalt harmlös. I Byggmästars bildvärld har skuggorna inte bara sopats in under bersån, utan så långt bort att de trillat ned över världens kant. Det råder total renons på allt vad externa element heter – det finns liksom ingenting yttre. Allt som dikterna befattar sig med kan antingen stoppas in i munnen eller runt kroppen, klappas eller hållas i handen. Som om varje skillnad också var en likhet.

 

Konsekvenserna blir inte bara stämningsmässiga, utan också poetologiska. Det gör att dikterna inte hämtar sin poesi från de friktioner som dikter vanligtvis gör. Det finns, tänker jag, inga dialektiska moment i Byggmästars dikter – bilderna spelar inte mot någonting främmande. Det handlar inte om att tvinga det söta, mjuka och harmoniska till konfrontation. Det hade varit en vanligare strategi. Att arbeta fram idyllen bara för att föra in någonting hårt i den, något som skulle få hela dikten att skära sig inifrån – en grävskopa grus över gräsmattan, ett armeringsjärn genom lövverken, lite rabies i ekorrens ansikte. Men det är inte Byggmästars stil, hon letar inte efter den typen av effekter.

 

Ändå finns något slags underligt skimmer över idyllen, en yvighet och ett driv i sagolandet. Och det har med tilltalet att göra, med sättet miljöerna manas fram för läsarens ögon. Dikten är inte bara den perfekta kartbilden, utan lika mycket den där hetsiga meteorologen som pekar ut världen åt oss. Byggmästars dikter må vara bedårande, men det finns också något bedårat i dem. Visst, det är lummigt och gulligt och idel ljusa färger, men med en biklang av något uppjagat och småextatiskt:

 

 

vi såg på soliga platser

de mest förtjusande

palmer i skrattgrönt,

lyckogrönt, sagogrönt –

 

 o, det var en riktig fröjd

för ögat, en helt igenom

munter syn!

 

(Vagga liten vagabond, 2010)

 

 

Utropstecknet på sista raden är typiskt för Byggmästar. Dikten får inte bara fart och eftertryck, utan någon form av häpen självklarhet över sig. Såhär ser det ut! Inget mer med det! Det låter nästan som ironi, och det kommer sig – tror jag – av att det är svårt att gå med på att en röst låter såhär hetsigt obekymrad, så upptrissat gemytlig. Men det finns inget förställt. Dikten utmanar inte med några tolkningsgåtor, det finns inga dolda avsikter på andra sidan orden. Rösten liknar den hos ett nyfiket barn som i genuin och oblandad förtjusning håller upp sitt pekande finger mot världen och som inbjuder en att delta i fascinationen.

 

Den fascinationen är hos Byggmästar också riktad mot språket. Nybildningar som ”skrattgrönt”, ”lyckogrönt” och ”sagogrönt” är bara några exempel på det orduppfinnande som hon ägnar sig åt. Men de nya kombinationerna verkar inte vara där för att härbärgera någon tanke eller bild som det saknas språk för. Angreppssättet är mer prövande och lekfullt. Det är som att hon stått med orden i händerna och testat dem med varandra i olika sammansättningar, lite som med legobitar, bara för att se vad som händer. Jag vet inte hur många olika former av grönt det finns i Byggmästars världar, men det är många. ”Dunkelgrönt”, ”monestialgrön”, ”vintergrön” och ”städsegrönt” är ytterligare exempel, och det är talande för hur dikterna arbetar. I metapoetiska Hur små poeter finns det egentligen (2008) liknar hon alltihop vid en tomteverkstad. Som om hon helt enkelt matar in lite olika saker i diktmaskinen – ”ordböcker, lösryckta rader eller bara versaler, ibland hela floror”. Sen är det bara att vänta och se vad resultatet blir.

 

Det intressanta med Byggmästars dikter är att de på det här sättet också fungerar som en återspegling av själva skrivakten. Det är som om bilderna och orden prövas med varandra på ett sådant sätt att läsaren ser själva författarsituationen framför sig, som att dikten också gestaltar den process genom vilken den blev till. Den hetsiga rösten är som ett rop inifrån diktfabriken, och glädjen: en upprymdhet inför skrivandet och fantasins möjligheter. Ibland verkar dikterna rent explicit tala om sig själva, som i Vagga liten vagabond:
 

 

varför inte… en grön… dörr?! Och varför inte fara i en grön båt fram och tillbaka, men här inne sitter de verkligen inte alls… de släntrar bara omkring så där ugglelikt… lutar sig ned på lövbäddar ibland suktande efter kandelaberkaktusarnas sällsamhetsljus och när de igen vill till igelkottsväxterna … så far de i gröna … båtar … fram till en grön dörr!

 
 

Ja, varför inte? Tankepauserna (…) läser jag som författarens egna, som fördröjningarna innan hon hittat de lämpliga orden. Det är som om hon sitter bredvid mig och säger: nu du… nu ska vi tänka ut någonting riktigt…absurt! Och vips: gröna båtar, fram till en grön dörr! Och kanske ska vi spä på med lite…sällsamhets…hmmm…ljus! Och några igelkotts…växter! Det låter mjukt och fint, visst, men vadå? Vad betyder det egentligen? Tja, inget mer än vad som faktiskt står. Det är inga symboler, inga rebusar eller chiffer. Bara några upplagor från fantasin, som läsaren får försöka visualisera så gott det går.

 

På så vis blir Byggmästars dikter något av en hyllning till påhittigheten och föreställningsförmågan. Utropstecknen blir som imperativ: hitta på något själv! säger dikterna. Författarglädjen smittar av sig. När jag läser är det som om fantasiviljan som präglar blicken överförs på mig. Som om jag själv programmeras in i Byggmästars hetsiga hitta på-iver, och vill svara med egna bilder och en rejäl ”skock alltför glada utropstecken” (som hon kallar dem i Hur små poeter finns det egentligen). Allt känns plötsligt så enkelt och kravlöst. Den inre smakdomaren har förvandlats till en ekorre som står och klappar händerna. Bilderna flödar fram i huvudet. Nämen titta där – hundratusen bävrar störtar fram genom rymden! Titta – hundratusen gullhungriga astronautbävrar som crawlar fram genom rymden och äter upp alla träplaneter i sin väg!

 

Det är en underlig upplevelse. Framförallt när jag försöker närma mig dikterna kritiskt. Bra eller dåligt…av någon anledning känns den frågan inte särskilt intressant, och det – tänker jag – är ganska stort. Strunt i det! svarar dikten, och rör sig vidare till nästa trädgårdsände där några födelsedagsfina hamstrar samlats för att spela brännboll. Det är bara att hänga med – ”och vadå?! om vi saknar slutdestination – livet leker! ja, och de soliga kupéerna tar oss på ett härligt sätt kors och tvärs genom oräkneliga, sällsamma landskap och länder” (Vagga liten vagabond, 2010)

.

 

 

Osvald Wiklander

 

Lista över citerade verk:
Hur små poeter finns det egentligen, 2008, Wahlström & Widstrand

Vagga liten vagabond, 2010, Wahlström & Widstrand

Barrskogens barn, 2014 Wahlström & Widstrand
 
Osvald Wiklander, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och sedan slutet av augusti praktikant på Kritiklabbet.

 

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *