Tema harmlöshet: Radion är som ett litet djur

november 08, 2017

Jag lyssnar på Nils Eklunds inslag om Radiotjänst och blir lite vemodig då en anställd på kontoret i Kiruna berättar att de får mer klagomål än någonsin numera. En ny beskattningsform för public service planeras. På sikt kanske Radiotjänst lägger ned. En reform av många är i antågande. En modell byts ut och slängs i en container på mediehistoriens återvinningscentral då den är uttjänt och inte längre fyller sitt ursprungliga syfte. Hur själva radions framtid ser ut vet ingen säkert. Som i så många andra branscher har den mytomspunna digitaliseringen skapat mången oro, vilket har fått somliga tekniker och kanaler att krympa och skrumpna ihop till att bli det som styvmoderligt brukar kallas för gammelmedia.

 

Kanske har vi faktiskt aldrig lyssnat så mycket på inspelade röster som vi gör idag, fast det numera sker i många olika former. Det finns ett lyssnande för den rastlöst flängande stadsråttan, ett lyssnande för den långpendlande arbetsmyran, ett lyssnande för det konspirationsteoretiska trollet, ett lyssnande för den galopperande plugghästen, och ett lyssnande för den lunkande hemmakatten. Själva den analoga företeelsen av strömmat ljud som kommer från en FM-sändare är sannolikt på väg bort, men förutsättningarna och behovet av inspelade röster tycks i det närmaste omättligt.

 

Jag lyssnar fortfarande på P1 på min gamla radio, en stereo från början av 2000-talet, kanske till och med slutet på 1990-talet, tidstypiskt utspejsad i en silvrig rymddesign som inte har åldrats särskilt väl. Jag lyssnar alltsomoftast när jag diskar, när jag städar, när jag åker bil, eller inte har något bättre för mig och bara kan ligga på sängen och stirra upp i taket och fundera. Fast då brukar P2 fungera bättre.

 

Radion är som ett litet djur som beter sig annorlunda varje gång jag tittar till det. För det mesta beter det sig ungefär likadant, lite lojt, inte självklart pockande på min uppmärksamhet, men ändå finns det där, och låter sakligt och sansat, berättande om väder, någon konstnär, något fenomen i samhället. Jag har lärt känna det lilla djuret och vet vad det duger till. Det tilltalar mig nästan alltid lika vänligt, såvitt det inte är någon nödsituation, då tonfallet kan vara mer uppfordrande eller akut. De bästa stunderna i radion är kanske just när jag står och diskar och på måfå slår på P1, och hör en återsändning av P1 Kultur för första gången på länge, och sedan en halvbra radioteater, och så lite radioföljetong på det i habil inläsning av Hans Mosesson.

 

Blir det för mycket så är det bara att stänga av FM-sändaren. Den kommer då inte att dyka upp medan jag gör något annat, i form av push-notiser eller febrila reklambanderoller på någon hemsida. Det är något nästan harmlöst över denna apparat som bara står där i en del av lägenheten och finns till där för mig närhelst jag känner för det. Programmen byter av varandra, och numera fortsätter tablån ända in i natten och pågår dygnet runt, dag efter dag.

 

De arga och upprörda tycks jämt hitta svagheter och skamfläckar i det statligt finansierade radionätet, men handen på hjärtat, skulle vi inte få en gigantisk bildningskrater om public service-radion släckte ned? Jag tror inte att den före detta Sveriges Radio-medarbetaren Jens Ganman ljuger eller har helt fel när han skriver om sina upplevelser på P4 Jämtland i ett uppmärksammat blogginlägg från tidigare i höstas. Ganmans kritik handlar om SR:s förmenta neutralitet, som på sina håll får sägas vara ganska vinklad och detaljstyrd. Det finns säkert goda argument för att genomföra reformer och justeringar. Men att lita på att kvalitetsradion skulle hitta till de kommersiella kanalerna om SR stängs ned? Det tycker jag är betydligt mer godtroget än att tro att nuvarande SR kan reformeras.

 

Lyssnar man mycket på SR märker man att det finns mycket att glädjas åt och att förargas över. En rätt bred (om än kanske inte tillräckligt bred?) palett av åsikter, tankar, berättelser och perspektiv träder fram. Fortfarande dominerar ändå de behagligt långsamma sävliga, lite torra produktionerna. Förnuftiga råd om hur man får vardagsekonomin eller skolbestyren att fungera. Lite naturspaningar, lite historia, lite kultur. Produktioner som tycks formade för att kunna lyssnas på på så många platser i Sverige som möjligt, och som kan väcka anstöt i all sin oförarglighet. En sorts folklighet som kan reta gallfeber på experterna och de spetsfundiga.

 

Nästan inget i P1 är totalt nödvändigt att lyssna på för vår arts överlevnad, men det finns en hel del som gör tillvaron rikare, nyttigare och mer komplex. Ibland kanske det till och med är av godo att man känner sig provocerad och uppgaskad av en och annan vinkling i ett program. Inget är felfritt. Gåtor löses och gåtor skapas. Glapp minskas och glapp uppstår. Det är klart att det finns en viss kultur i Radiohuset, det går inte att bortse ifrån. Vissa normer och idéer som har mer svängrum än andra. Så är det även i travvärlden, inom bilsporten, på matmarknaden eller i tobaksindustrin. Och några, kanske onödigt många, känner sig på något vis utanför. Men man måste kunna skilja på det och att faktiskt vilja utrota hela inrättningen och allt vad den står för.

 

Jag vill tro att radion i mångt och mycket är rätt så harmlös. Kanske är det detta som stör folk. I en tid då man enkelt kan välja sig eget innehåll och behöver veta tydligt vad man får, kan det harmlösa anslaget anses hotfullt. För det mesta stöter sig faktiskt inte Sveriges Radio-programmen med någon, bortsett från rabulister och rättshaverister. Du kan känna dig lika uttråkad eller inspirerad av ett avsnitt av Kaliber vare sig du bor i Kvickjokk eller i Sjöbo. Det finns något vackert i detta projekt. Kanske är det detta som, om man får tro Nils Eklunds inslag, stör alltfler. De tydliga markeringarna lyser ofta med sin frånvaro för de tydliga och bestämda kritikerna, som tycker att SR duckar, är slappt och fegt och gynnar vissa grupper och narrativ. Må så vara, men kom ihåg att denna kritik ofta låter ungefär likadant, från vilken ytterkant den än formulerar sig.

 

I tider av oro, spänningar och en hel del harm går förstås inte den harmlöse fri. Säger den inte för mycket så säger den för lite, och det blir omöjligt att tillfredsställa belackarna. Ett medium som överlag ställer mer frågor än ger svar och för det mesta sävligt (och vad vissa skulle säga oskarpt, tunt och fegt) betar sig igenom dagarna genom att konstatera torra fakta, väcker misstankar. Men att göra det i tider av hetsiga uppdateringar och snabbt tempo med snabba åsikter är faktiskt en sorts motståndshandling. Att våga vara harmlös i tider av hårda krav på direkta utsagor, avståndstaganden och yttranden är stort. Bara tanken på att det mesta på SR faktiskt skulle kunna vara mer eller mindre neutralt är nog något som retar mången suspekt och upphetsad medborgare. Men jag väljer att fortsättningsvis lyssna på måfå när jag diskar, och ibland gäspar jag, ibland skrattar jag, ibland blir jag förbannad, och då och då blir jag även lite rörd.

 

Ludvig Köhler

Ludvig Köhler, född 1989, är redaktör för Podpoesi.

Postad under: Verkflöde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *