Tema harmlöshet: Manifest att hålla i handen

november 10, 2017

Konfronterad, liksom vore det ett ultimatum, med modersrollens diktat funderade konstnären Mierle Laderman Ukeles inför en utställning 1969 på hur hon skulle kunna fortsätta sitt värv. Resultatet blev ett säreget, och tyvärr alldeles för bortglömt, dokument i den modernistiska manifestgenren. Det rebelliska tonfallet finns där i en text som i vissa avseenden ekar av utfallslusta, men Laderman Ukeles vill inte mörda månskenet som Marinetti. Hon proklamerade ett försvarstal för ”maintenance”; ett engelskt ord med fransk bakgrund som på svenska i det närmaste betyder ”underhåll”, ”bevarande” eller ”skötsel”. Ordagrant ett ”handenhållande”.

 

Efter att Laderman Ukeles formulerat sitt manifest började hon dokumentera och ställa ut sitt eget och andras städande och omhändertagande. Tio år senare, när konstnären blivit officiell men oavlönad resident på New York Sanitary Department, utförde Laderman Ukeles ett verk (Touch Sanitation Performance) där hon under ett år skakade hand med metropolens samtliga renhållningsarbetare samtidigt som hon tackade dem för att de ”höll staden vid liv”. Hon är fortfarande aktiv och har under senare år uppfört stora mekaniska baletter med renhållningsfordon.

 

Laderman Ukeles inspirerades av det omöjliga i att skapa när en har fullt upp att bara se till att något fungerar. Moderskapet utgjorde i hennes fall en sådan situation, för andra har det gällt att tjäna sitt uppehälle, hålla sig psykiskt friska, se till att en organisation rullar på och så vidare mot oändligheten. Det mesta av livet handlar om att hålla något, eller någon, i handen. Samhället utgörs av enorma maskinerier för upprätthållande: vattnet ska komma ur kranen, soporna hämtas, mailen besvaras, byråkratin och bussarna rulla. Dag ut och dag in. Att hålla någon eller något i handen är, som Laderman Ukeles skriver i sitt manifest, urbota tråkigt och tar all tid i världen.

 

Sigmund Freud hade 1920 tecknat två olika tendenser hos människan; eros och thanatos, eller lustprincipen och dödsdriften. Förenklat går det att säga att psykoanalysens fader smälte samman en rad äldre romantiska förespeglingar. Liv, kärlek och kreativitet hyllades, men upprepningen och upplösningen fruktades. Dödsdriften beskrevs som en impuls som förde existensen tillbaka till ett stadium innan livet. Laderman Ukeles ställde 1969 detta bygge på sin ända genom att invertera begreppen. Hon skriver om en ”dödsinstinkt” och en ”livsinstinkt” som kopplas till två ”grundläggande system”. Dödsinstinkten finns representerad i ”utveckling” (Development) och livsinstinkten i ”underhåll” (Maintenance). Avantgardet, viljan att åstadkomma förändring eller anamma individualitet, står för Laderman Ukeles således på dödens och utvecklingens sida. Att bejaka livet handlar om att sammanföra, förlänga, få-att-överleva. Här dammas individuella skapelser av och det som en gång varit nytt bevaras.

 

”Vi har ingen konst, vi försöker göra allt väl”. Laderman Ukeles citerar vad hon säger är ett balinesiskt ordspråk i sitt manifest. Allt är konst. Hon skulle också själv komma att hänge sig åt städning och renhållningsarbete i sitt konstnärskap, men framför allt har hon försökt hylla de arbetare som dedikerat sina yrkesliv åt att ta bort sopor och smuts, ofta till priset av social stigmatisering, utslitningar och urusla löner. De arbetar för livet, även om det är tråkigt.

 

Laderman Ukeles konst är inte harmlös, men utgår från sådant som kan uppfattas vara det. Paradoxalt, men självmedvetet, har hon genom åren skapat något alldeles nytt genom att fokusera på vad det innebär att inte vara ”kreativ” i en gängse mening – att bara upprätthålla något existerande. Och detta utan att kliva in i en reaktionärt barnslig konservatism.

 

Den som inte försöker åsamka harm (all utveckling verkar enligt Laderman Ukeles leda till någon typ av skada) men som ändå vill leva i världen kan syssla med underhåll, bevarande, av de mest basala funktionerna. Det handlar här inte om att hålla kapitalismen i handen. Att sopa gatorna och ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva är en uppgift som kommer att finnas kvar även efter ett skifte av samhällsstruktur. Laderman Ukeles understryker att någon, bokstavligen och bildligt, måste städa på måndagsmorgonen efter revolutionen. Men vändningen sker när de som håller i handen också kan börja estetisera sin verksamhet: att upphöja den till konst. Och då pratar vi inte längre om harmlöshet. Den rådande ordningen bygger på en uppdelning där vissa får känna att de är ”kreativa” genom att uttrycka ett slags subjektivitet på en offentlig arena. Sedan har vi arbetsmyrorna. Laderman Ukeles föreslår något revolutionärt, men snarare än att ge sig in i ”ägg måste krossas för att göra en omelett”-diskussionen så funderar hon på vem som sopar upp skalen.

 

Vad ett manifest för att hålla i handen kan göra, eller kanske borde göra, är att ställa frågan om vad vi vill underhålla eller bevara som ett kollektiv, ett samhälle. Det är möjligt, men högst märkligt, att ha ett renhållningsarbete som ger väldigt lite prestige samtidigt som vi omöjligen skulle kunna klara oss utan det. Efter att ha umgåtts med Laderman Ukeles konst går det inte att se på en sopbil på samma sätt längre. Den framträder nu nästan som ett sakralt objekt; oändligt vackert. Samtidigt ställer hennes arbete också den kritiska frågan om underhållandet av våra vardagssystemen är någonting som är värt att estetisera och göra till konst. Ett värdigt dagsverke ligger i att kunna svara ja på den frågan.

 

Axel Andersson

Postad under: Okategoriserade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *