Kritikerrollen i betänkandet ”Konstnär – oavsett villkor?” (SOU 2018:23)

mars 28, 2018

Några hastiga reflektioner kring Kulturdepartementets betänkande (del av Konstnärspolitiska utredningen) som publicerades idag, 28 mars 2018, från kritikernas perspektiv. Först och främst är det uppmuntrande att en diskussion om kritik finns med, under rubriken ”Kritikerfunktionen” i kapitlet om ”Civilsamhället och konstbildning” (del 6.8.3). Redan i betänkandets sammanfattning lyfts det fram att ändrade förutsättningar för kritiker och andra kan leda till begränsningar för ”konstnärernas arbetsmarknad” (s. 22). Vad sägs då om ”kritikerfunktionen”, i betänkandet (på s. 173-175)? Först noteras att den är på reträtt, i Sverige som i resten av världen, och att kritiken verkar ersättas av ”nöjesjournalistik och ett populärkulturellt innehåll” i media. Problemet hänger samman med ”frågan om hur kritiken ska finansieras”. Sedan presenteras några av de kvantitativa undersökningar som pekar på sjunkande antal recensioner. Problemställningen kopplas till ”de tryckta tidningarnas alltmer ansträngda ekonomi”.

 

Att situationen är allvarligt står utan tvekan: ”Frånvaron av en kvalificerad kritik riskerar att leda till minskad förståelse för den aktuella konsten och därmed till en ökad distans mellan konstnärerna och deras publik.” Betänkandet noterar att kritiken flyttar över till ” sociala medier och kulturtidskrifterna” med ”begränsad eller ingen arvodering” och att kritiken amatöriseras: ”i och med de sociala mediernas inträde kan numera alla recensera konst utan utbildning eller tidigare professionell erfarenhet av kritikeryrket”.

 

I andra delar av utredningen återkommer några av dessa tankar, till exempel att: ”En oro finns att kritiken som publiceras i våra större medier har fått sämre ekonomiska förutsättningar och får mindre utrymme. Frånvaron av en kvalificerad kritik riskerar att leda till en minskad förståelse för konst” (s. 190). Kritiken beskrivs också som en ”mellanhand” mellan konstnär och publik, där ett sjunkande antal recensioner riskerar leda till en ”ökad distans mellan konstnärerna och deras publik” (s. 393-394).

 

Vidare konstateras att ”Frågan om konstbildningen och den professionella konstkritiken måste därför ses som en integrerad del av konstnärspolitiken” (s. 394). Hur detta ska gå till utvecklas inte, men en rad intressanta följdfrågor vore spännande att få besvarade (teman som inte utvecklas i betänkandet). Den viktigaste av dem är: Om inte tidningar och etermedia är förmögna, eller villiga, att betala för kritiken, samtidigt som kritiken är viktig för konsten i stort, vem ska då finansiera en kvalificerad kritik? Det finns mycket annat att utveckla, som till exempel vad som skulle förändras om kritikern benämndes som en konstnär och kritiken som ett konstnärligt fält (vilket det nu har blivit i kulturplanen för den norska staden Bergen). Om kritiken är central för konsten går det inte bara att se på när den riskerar att försvinna. Eller så går det. Fråga isbjörnarna om den globala uppvärmningen!

 

Redaktionen

Postad under: Okategoriserade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *