När tidningshusen började mäta klickstatistik tydliggjordes det en gång för alla: på dagskritik blir ingen rik. Efterfrågan på kritiska texter visade sig vara liten och så, enligt den fria marknadens alla regler, minskade utbudet. En rad journalistiska undersökningar i Sverige och övriga Norden slår fast att antalet recensioner minskat i dagspressen under de senaste tio åren, parallellt med att recensionerna blivit kortare och arvodena för kritikerna sjunkit (svenska Aftonbladet, norska Klassekampen, danska Information och finländska Svenska Yle). I den efterföljande debatten kan vi samtidigt se att många argumenterar för vikten av en livaktig dagskritik: som ursållningsmekanism åt kulturkonsumenter, återkoppling och marknadsföring åt konstnärer och institutioner och, inte minst, som en del av kulturdebatten och det konstnärliga samtalet. Men vem ska ta ansvar för kritiken om den fria marknaden inte längre erbjuder tillräcklig försörjning? I vårt grannland Norge genomförs redan politiska insatser på både riks- och kommunnivå för att främja den krisande kritiken. Skulle liknande satsningar kunna vara en väg framåt också i Sverige? För att kartlägga dagsläget bad Kritiklabbet tjänstemän med ansvar för kulturen i 21 svenska regioner och landsting att svara på frågor om och hur de arbetar med att främja dagskritiken.

Enkäten besvarades av åtta kulturchefer, kulturdirektörer respektive kulturstrateger som representerar Region Gotland, Region Halland, Region Jämtland Härjedalen, Region Skåne, Region Uppsala, Region Värmland, Region Västernorrland och Region Örebro län. Flera av dessa beskriver att kulturbevakningen försämrats; kulturredaktionerna drar ner på personal, kulturarbetare mottar färre recensioner och klyftan mellan kulturbevakningen i storstäderna och på landsbygden ökar. Och visst förekommer arbete för att främja kritiken. I Region Hallands kulturplan för perioden 2017–2020 beskrivs problematiken med att nya litterära verk sällan får kritisk respons.

”Möjligheten för en författare att få sitt verk recenserat i tidningsmedier är idag små. Detta är ett problem för författare och förlag som önskar fördjupad, kunnig och högspecialiserad respons för att utvecklas. Det är också ett problem för den intresserade allmänheten som inte längre har tillgång till ett litterärt samtal av kvalitet.”

Av den anledningen, fortsätter kulturplanen, ska Regionbibliotek Halland ”arbeta för att hitta nya former för kvalificerad respons och litterära samtal.” Som ett resultat av skrivningen berättar kulturchefen för Region Halland Eva Nyhammar att offentliga Kritikersamtal om litterära verk kommer att genomföras och dokumenteras (i poddformat eller liknande) från och med hösten 2018. Där kommer två kritiker, verkets författare och en redaktör/moderator att föra fördjupande samtal om författarskapet och om titeln som valts ut. Liknande kritikersamtal inom dansområdet planeras, och på sikt även inom andra konstformer. Kritikersamtalen, förklarar Region Hallands kulturchef, ”är ett sätt för oss att uppmuntra det som är kritikens viktigaste roll: det fördjupade, reflekterande samtalet. Samtidigt lyfter vi kritiker som yrke och ger halländska konstutövare möjlighet att utvecklas i sitt konstnärskap. I de samråd vi genomför med professionella kulturutövare (alla genrer) har bristen på kritik identifierats som ett område vi gemensamt ska fördjupa oss i.”

Av de åtta svarande är det bara representanten för Region Halland som förmedlar att kritiken direkt benämns i deras styrdokument för kulturområdet (här kulturplanen), medan huvuddelen av de övriga svarar att de endast arbetar i liten utsträckning eller indirekt med frågan, utan särskilt riktade politiska satsningar. Vissa ambitiösa projekt förekommer dock. Den webbaserade Konsttidskriften Volym (https://www.rvn.se/Volym/), med ansvarig utgivare Region Västernorrland men som även nämns av representanten för Region Jämtland Härjedalen, ska spegla viktiga konsthändelser i de fyra Norrlandslänen vilket bland annat inkluderar att konstskribenter recenserar pågående utställningar, projekt och andra kulturhändelser. Andra svarande beskriver att kritiker involveras i, eller kan tänkas involveras i, läs- och litteraturfrämjande insatser. I Region Uppsala kommer exempelvis kulturella mentorskapsprogram inom litteraturområdet att vara öppna även för kritiker.

Representanter för tre regioner (Region Gotland, Region Värmland och Region Örebro län) skriver att de i dagsläget inte arbetar för att främja kritiken. Som förklaring lyfter Rikard Åslund, kulturchef i Region Örebro län, att en inblandning i mediernas dagskritik på regional nivå riskerar att negativt påverka ”den tredje maktens” grad av frihet. Detta tema återkommer bland flera svarande. Eva Nyhammar för Region Halland beskriver att de, utöver kritikersamtal, diskuterat att skapa en webbplats där halländsk litteratur recenseras, men ”efter ett referensgruppsmöte med representanter från kritikerkåren, bloggare, författare och kulturredaktörer fann vi att det innebar många problem, [såsom] armlängds avstånd och objektivitet.” Kajsa Ravin, kulturdirektör i Region Uppsala, utvecklar resonemanget.

”Kultur och bildning [enhet inom Region Uppsala] finner det däremot principiellt problematiskt ifall en rad enskilda politiskt styrda offentliga myndigheter på lokal och regional nivå börjar att ekonomiskt stödja aktörer som ska stå för en fri opinionsbildning i ett demokratiskt samhälle. Det ges ett presstöd på statlig nivå för att främja mångfalden i opinionsbildningen och det demokratiska samtalet i samhället. På regional och lokal nivå skulle ekonomiska stödformer hamna för nära och riskera att äventyra uppfattningen om skribentens oberoende ställning i lokalpressen – vilken är viktig i ett demokratiskt samhälle. På statlig nivå ges ju även stöd till t.ex. kulturtidskrifter.”

Svaret tydliggör att frågan om armlängds avstånd är tätt sammanlänkad med frågan om vilken politisk beslutsnivå, om någon, som bör ta ansvar för kritiken. Kajsa Ravin för Region Uppsala poängterar att den politiska ansvarsfrågan kräver reflektion och att det är möjligt att frågan snarare bör hanteras på statlig nivå. Också region Hallands kulturchef lyfter att ansvarsfrågan bör förtydligas och ser att det hade ”varit av värde att staten på något sätt uttrycker en vilja att värna om det kritiska samtalet (i vilken form det vara må). Medieutredningen pekar på problemen, men inte någon lösning.”

För även om politiska makthavare på riksnivå så smått har börjat uppmärksamma ansvarsfrågan, så lämnas den obesvarad. Hallands kulturchef syftar på att det i Medieutredningen (SOU 2016:80) bland annat konstateras att ”neddragningar av redaktionell närvaro” i landet skapat ”vita fläckar i medielandskapet”. Också i Kulturdepartementets betänkande Konstnär – oavsett villkor? (SOU 2018:23, en del av Konstnärspolitiska utredningen), registreras att kritikerfunktionen är på reträtt. Där beskrivs att kritiken i dagsmedia tycks ersättas av ”nöjesjournalistik och ett populärkulturellt innehåll” och att den kvalificerade kritiken ofta flyttar över till sociala medier eller kulturtidskrifter med begränsad eller ingen arvodering. Detta, skrivs i betänkandet, skulle vara problematiskt eftersom avsaknaden av kvalificerad kritik ”riskerar att leda till minskad förståelse för den aktuella konsten och därmed till en ökad distans mellan konstnärerna och deras publik”. I betänkandet konstateras att ”den professionella konstkritiken måste därför ses som en integrerad del av konstnärspolitiken”. Hur eller när detta ska ske framgår dock inte – ansvarsfrågan är med andra ord fortsatt utan lösning.

Och visst borde de kulturpolitiska makthavarna vara oroade över utvecklingen. Mycket få professionella konstnärer och konstnärliga institutioner finansieras idag helt utan offentliga medel och kritiker spelar en avgörande roll i bedömandet av hur väl kulturbidraget fördelats. Dagskritiken har med andra ord, vid sidan av att bidra till en kulturell offentlighet och bygga renommé för konstnärer och kulturinstitutioner, haft en historisk roll som ”estetisk revisor” vad gäller den stora del av konstnärliga uttryck som finansieras med offentliga medel.

Här tycks utvecklingen i vårt grannland Norge ha kommit längre. Det norska kulturrådet har på senare år gett bidrag till renodlade kritikprojekt och som första norska kommun behandlar Bergen kritiken som ett eget fackfält inom kulturen. I Bergens ”kunstplan” för 2018–2027 är kritiken inskriven som ett av fem satsningsområden. Här definieras kritiken som ett ”kunstfelt” och kritiker som utövande konstnärer. Rent konkret ska kritiken främjas genom: ett årligt arbetsstipendium till en kritiker, att bidragsgivande instanser ska följa Norsk Kritikerlags rekommendationer gällande arvoden, att en ”aspirant- og/eller mentorsordning” skapas för nya kritiker, ett understöd till kulturtidskrifter och samtalsforum, koordinering med utbildningsinstitutioner för att främja utlärning av kritik samt ett stöd till samarbeten lokalt, nationellt och internationellt. Som kommunal aktör kan Bergen inte själva skapa en offentlighet för konsten, däremot kan kommunen bidra till att skapa gynnsamma förhållanden för att en sådan ska uppstå. Samma förhållningssätt borde vara vägledande för svenska kommuner och regioner vid insatser för att gynna dagskritiken och, liksom gällande andra konstnärliga stödformer, bör detta underlätta frågan om armlängds avstånd. Här kan även noteras att Bergen benämner kritiken som just en konstform, vilket möjligtvis dämpar risken för att det offentliga stödet skulle anses (olovligt) konkurrera med den fria marknaden – i första hand tidningshusen.

Sammanfattningsvis tycks det i Sverige råda en relativ enighet om att kritiken är i behov av stödinsatser. Ändå  har ingen utrett frågan om vilken politisk instans som bär ansvaret för att så ska ske. I vissa regioner görs idag ambitiösa satsningar på kritiken, medan andra är tveksamma till om sådana överhuvudtaget bör genomföras. Gemensamt för grupperna är att båda diskuterar principen om armlängds avstånd; har regioner (och kommuner) en för nära relation med lokalpress för att utdela stöd till kritiken? Flera svarande regioner efterlyser en vidare diskussion och vägledning om hur de kan arbeta vidare med frågan. Det är tydligt att riktlinjer behövs som fastställer regioners och andra aktörers möjligheter att agera. Exemplen från Norge visar att satsningar kan genomföras på både statlig och kommunal nivå. På Kritiklabbet hoppas vi att frågan förs upp på bordet – det är hög tid att tydliggöra vem som bär ansvaret för kritiken.

Hanna Svensson, producent på Kritiklabbet