När jag först öppnar biografin ”Mitt språk är ej i orden” Gunnar Björlings liv och verk sträcker sig mina kunskaper om Björling (1887-1960) inte långt utöver vad som står på omslaget. Aldrig har jag läst Björlings poesi, och inte heller är jag särskilt bekant med den finlandssvenska modernismen. Det märker jag efter bara några sidor. Namnen är många och flera av dem främmande. Och författaren Fredrik Hertzberg, litteraturvetare och kritiker, rör sig snabbt mellan utsagorna. Röster skjuts kors och tvärs, och det ena ämnet avlöser det andra. Från flytten till Viborg, kröningen av Kejsaren Nikolaj II, hägg som tema i litteratur, och åter till Viborg-flytten, men nu utifrån den äldre Björlings återblickande. Kronologiskt men associativt skriver Hertzberg fram Björlings liv.

Att skriva en annan persons liv är ett stort anspråk. I myllret av källor – anekdoter, brevväxlingar, fotografier – finns även utdrag ur romaner där Björling figurerat som fiktiv gestalt. Bilden av honom skiljer sig åt, liksom bilden av en människa vanligtvis varierar beroende på vem man frågar och när. Kanske, tänker jag, har fiktionen varit ett sätt att gestalta Björling utan att göra anspråk på den verkliga personen – i förordet skriver Hertzberg att Björling, i skräcken för att bli ”en tugga i var man[s] mun”, värjde sig mot att bli biograferad.

Till en början vill också jag värja mig. För visst händer det något märkligt när man, som Hertzberg, väljer att varva en persons livsberättelse med utdrag ur dennes poesi. Den dikt som annars öppnar sig för läsaren, fri att tyda som hen vill, tvingas ner i jorden, i det individuella, specifika skeende där den först formulerades. Filosofen Paul Ricœur har sagt att det skrivna ordet alltid uppstår i relation till en omgivning. Utan referens saknar orden helt enkelt mening. Därför, menade Ricœur, går det inte att förstå en persons text utan att relatera den till personen. Samtidigt, frågar jag mig, kan inte detta relaterande ibland ske på bekostnad av läsarens egna och för texten närande referenser?

Ibland är jag direkt tveksam till de slutsatser Hertzberg initierar, som när mord och självmord i släkthistorien tolkas som en potentiell orsak till Björlings upptagenhet vid skuld. Men på grund av det öppna hantverket förblir orsaken just potentiell – istället för att försöka nå ner till någon egentlig Björling skisserar Hertzberg honom utifrån genom att sätta källorna intill varandra. Han framhåller tolkningen i tolkandet och överlåter slutsatsen till mig som läsare att fatta. Det montageartade bygget rymmer olika och ofta motstridiga bilder av poeten, liksom i fallet med de fiktiva upplagorna. Björling som dandy med stärkt krage och pomaderat hår, profeten Björling kring vilken eleverna samlas för råd, Björling som kärlekskrank och Björling som politisk aktivist, för att nämna några.

Nackdelen med ett så öppet och nyanserat tecknande är att det ställer stora krav på mig som läsare. Det finns ingen dramaturgisk kurva att luta sig mot, inga definitiva orsaker eller slutsatser att hålla fast i. Vad som däremot finns är en påläst författare. Hertzberg har doktorerat på Björling, han kan sin historia, och snarare än att höja Björling över den är han mån om att binda honom till den. Han visar på filosofiska inspirationskällor som Nietzche och Bergson, på litterära stilförebilder som Vilhelm Ekelund, och på paralleller mellan Björlings poesi och samtida lyriska trender.

Och visst är det hänsynsfullt hanterat av Hertzberg, och förståeligt med tanke på Björlings biografiskräck. Men tillsammans med det öppna tecknandet gör detta att personen Björling aldrig riktigt träder fram. Han förblir öppen, ogripbar, och frågan varför det är relevant att läsa om Björlings förfäders historia eller om hans ungdomskamrats öde, presenterar sig flera gånger för mig. Också Ricœur påtalade denna risk – om biografiförfattaren betraktar alla händelser som likvärdiga är det lätt att berättelsen blir konturlös, och om hen distanserar sig alltför mycket från historien riskerar det unika i berättelsen att gå förlorat. Det ständiga avvägandet mellan vetenskap och underhållning, verklighetens komplexa tradighet och den dramaturgiska kurvan, är alltså ett av biografigenrens obevekliga predikament. Och vagheten, i Hertzbergs fall, resultatet av ett alltför pliktskyldigt hanterande.

Att fullständigt begripa en annan människa är omöjligt. Därför, menar Ricœur, är biograferandet alltid en fråga om tolkning. Tolkningen är aktiv i urvalet av källor, i valet mellan konkurrerande förklaringar och i vikten författaren väljer att lägga vid de olika händelserna eller orsakerna – den går helt enkelt inte att undvika. Kanske är det också därför jag ibland stör mig på Hertzberg. Viljan att vara ärlig riskerar nämligen inte bara att ställa sig i vägen för en medryckande framställning, utan också att skymma dess verkliga framställdhet.

Enligt Ricœur tolkar biografiförfattaren inte bara personen hen skriver om, utan alltid också sig själv och de hen skriver för. Hertzbergs verkar skriva för de redan Björlingfrälsta, så när intresset inte tilltar beslutar jag mig för att – trots dikterna i boken – vända mig till den poetiska källan. Från underjordsskeppet på kungliga biblioteket hämtar jag ut några av hans verk. Jag öppnar debuten Vilande dag från 1922. Då var Björling 35 år och hade länge sökt ett konstnärligt uttryck. Dikterna rusar fram över bladen, lysande och livsbejakande, som om något plötsligt lossnat inom Björling. Jag läser meningar som ”Skimmer som guldstoft i människan bor”, ”Vad är stunderna / att lysa”. De får mig att tänka på ungdomen, växandet. Och liksom i ungdomen finns här, tätt intill det livsbejakande, det stenhårda och bråddjupa: Förtvivla ej! Kommer! Den dag, och jag bryter / mig ut som igenom en järnring, eller helt stilla / står fram, blott ett liv och en mänska, ett ord i ett / ringa, ett bortglömd. / Det kommer en dag, – är mitt liv, är min lev- / nads tro. I den vuxna Björling finns min ungdom, växandets hastiga språng.

Med nyväckt intresse återgår jag till biografin. Nu har frågorna den ställer formulerats också i mig, och dikterna är inte längre ett växlande, utan själva ett berättande. Och ur denna komplexitet, i dialogen mellan diktsamling och biografi, träder han plötsligt fram för mig, poeten och människan Björling. Att skriva ett liv är en uppgift utan avslut. Ricœur skriver: ”Bakom historien, minnet och glömskan. Bakom minnet och glömskan, livet. Men att skriva livet är en annan historia. Omöjlig att fullborda.” Och kanske är det inte mot fullbordandet biografin ska sikta, utan mot berikandet. I dialog med den biograferades verk kan den, i bästa fall, fungera som en slags dubblering av möjliga referensramar, en spegel mot en annan spegel, och som en påminnelse om sin egen begränsning.

Astrid Elander