MARIA EHRENBERG & JULIE ANDERSLAND

april 05, 2019

Vilken roll bör den lokala och regionala politiken och förvaltningen ta i förhållande till kritiken? Lyssna till två företrädare för några av de mest progressiva regionerna i Skandinavien vad gäller insikter om och ansvarstagande för kritiken i den nya offentligheten: Julie Andersland, kulturbyråd i Bergen (motsvarande kulturborgarråd) och Maria Ehrenberg, regionbibliotekarie i Halland. Samtalet följs av diskussion med Magnus William-Olsson och Axel Andersson.

 

Samtalets spelades in 2 juni 2018 i Stockholm i samband med Kritiklabbets avslutningssymposium på MDT i Stockholm när labbets första fas rundades av. För en bakgrund till samtalet läs Magnus William-Olssons inledning nedan.

 

 

 

INLEDNING

av Magnus William-Olsson

 

Välkomna hit!

Jag ska alldeles strax presentera våra två inbjudna och mycket kära gäster. Julie Andersland och Maria Ehrenberg. Men låt mig mycket kort rekapitulera läget inför den här diskussionen, sådan jag känner den, om vem som bör, kan och vill ta ansvar för kritiken i den nya offentligheten.

 

Kritik är ett stort och vittförgrenat begrepp. Den kritik, eller det vida kritikbegrepp som föddes med upplysningen, det som handlar om att vi är och böra vara ”kritiska varelser”, om  ”kritiskt tänkande” och  ”kritiska förhållningssätt”, det är nästan osannolikt framgångsrikt i våra samhällen och vår tid (låt vara att det också finns anti-kritiska rörelser, trollfabriker, amerikanska presidenter och andra).  Vad gäller detta slags kritik råder, bland skandinaviska politiker och beslutsfattare ett närmast fullständigt konsensus: Kritik är bra och viktigt och bör stärkas.

 

Men på Kritiklabbet har vi väsentligen sysslat med kritiken i mer begränsad mening, det som vi i Sverige brukar tala om som ”dagskritik”, alltså den dagliga konst- och kulturkritiken.

 

Här är ansvarsfördelningen mindre klar. Om alla, från bolagsstyrelser till universitetsledningar,  riksdagsledamöter och ärkebiskopar är helt eniga om att vi alla gemensamt är ansvariga för att förvalta och förstärka det kritiska förhållningssättet, för att samhället på bästa sätt ska utvecklas, så är man alls inte enig om vem eller vilka som bör ansvara för att det finns och utövas en god konst- och kulturkritik.

 

Det har förstås med  historien och samhälls- och medieutvecklingen att göra. Om vi för ett ögonblick bortser från universitetens roll så har ansvaret för konst- och kulturkritiken i århundraden burits av framförallt pressen. Och i den mån den varit föremål för politiska ingripanden har det rör sig om näringspolitik, och mediepolitik – t.ex. presstöd i olika former. Konst- och kulturkritiken har, så att säga, följt med i de politiska åtgärder som gällt pressen i stort. Och kring kritiken som sådan har vi egentligen ingen särskilt politisk tradition.

 

Men i den ”nya offentligheten”, den som har vuxit fram och växer fram i kraft och i skuggan av digitaliseringen är, som alla vet, villkoren nya och andra.  Pressen tar, av olika skäl – tekniska, ekonomiska och estetiska – inte samma ansvar för dagskritiken. Orsakerna till det kan vi diskutera. Från Kritiklabbets sida har vi , vid det här laget, ganska många och väl belagda svar.

 

Jag brukar tala om ”grundad” kritik och menar då kritik som gör bruk av det grundläggande kritiska hantverket:  Att fördomsfritt läsa, titta, lyssna noga. Att tolka. Att sätta i sammanhang. Att möta verket med ett eget kritiskt språk. Och framförallt – för att kritiken skall kunna anses som grundad måste den ha genomgått redaktionell behandling, den kritiska texten måste ha prövats och diskuterats med kunniga redaktörer innan publicering.

 

Den ”nya offentligheten” rymmer väldigt mycket konst- och kulturkritik: IRL, på nätet och i synnerhet på sociala medier. Ja, vår tid tycks närmast besatt av att tycka och ”lika” och ”dissa” och ”hissa”. Men den rymmer allt mindre, drastiskt mycket mindre av slaget ”grundad kritik”.

 

Detta har alla insatta sedan länge förstått. Men det politiska svaret dröjer ännu. När Kritiklabbet helt nyligen gjorde en enkät bland svenska kulturchefer i kommunerna, visade det sig att nästan ingen ens tänkt tanken att de har något ansvar för konst- och kulturkritiken.

 

Men det rör på sig. 2016 ägnades Norska Kulturrådets Årskonferens åt ”Konst- och Kulturkritik” Och i Norge finns också sedan några år – utöver flera kritikersetipendier – ett särskilt projektstöd för ”konst- och kulturkritik” att söka via kulturråde, som förra året delade ut 3 miljoner NKR.

 

I Sverige har vi inte kommit lika långt. Inga motsvarande pengar finns vikta från Kulturrådet i Sverige. Men i betänkandet från den ”Konstnärspolitiska utredning” som nyligen framlades av kulturdepartementet så lyftes i alla fall frågan. En insikt om kritikens avgörande betydelse för konstnärerna och konsten kom i all fall till synes  i betänkandet.

 

Min personliga övertygelse är att vi framöver, och det mycket snart, kommer att få många initiativ från offentligt håll vad gäller konst- och kulturkritik. Skälet är enkelt – bristen på grundad kritik är helt enkelt kännbar för allt fler: Den regionala utarmningen, där tidningar läggs ned och de som ännu ges ut helt enkelt slopar recensionerna. Hela konstfält som inte undfås någon kritisk värdering och reflektion. Kulturindustrier som måste lägga om sina affärsmodeller därför att den grundade kritiken inte offentligt värderar den konstnärliga vikten i deras produktion. Men framförallt för att konsten som föremål för tänkande och samtal försvinner för oss alla – som möjlighet.

 

I kritiken tillgängliggörs ju nämligen konstverket för oss just som möjlighet. Jag vet att jag inte kommer att läsa alla böcker som jag läser om. Men den grundade kritiken ger mig inte bara möjlighet att välja bland dem, den ger mig framförallt möjlighet att tänka över och tala om de böcker jag  inte kommer att läsa, de som finns i min personliga värld som potentialitet. Detta är offentlighetens stora löfte. Våra liv är ytterst begränsade. Om vi är verkliga storläsare och får leva länge kan vi komma att läsa kanske 5000 böcker. Men tack vare den grundade kritiken kan vi tala om och tänka över mångdubbelt fler. Genom kritiken blir konsten samhällelig, offentlighetsbyggande. Den blir vad jag brukar kalla ett avgörande demokratiskt innehållsvärde.

 

Kära publik, Här i dag har vi två personer som jag vågar lova kommer att framstå som föregångare om tio år. Två personer som – från olika perspektiv och positioner – förstått att konst- och kulturkritiken är en angelägenhet och ett ansvar inte bara för universiteten och pressen, utan också för det allmänna, för samhället. Julie Andersland och Maria Eherenberg.

 

Samtalet kommer att gå till som följer. Först får vi höra en inledning av Julie, sedan av Maria. Därefter ska Axel och jag försöka moderera en diskussionen dem emellan, så småningom involverande publiken. Jag vill säga att jag spelar in samtalet för eventuell publicering.

 

För er som inte vet det: Julie Anderslands är Kulturbyråd i Bergen.  Du tillhör partiet Venstre, som ju är ett liberalt parti, Norges allra äldsta politiska parti. Och under Julies ledning har Bergen i sin ”Kunstplan för 2018-2027″ resolut skrivit in ansvaret för konst och kulturkritiken. Det är i sanning en pionjärgärning som jag tror kommer att vinna efterföljd på många håll i Skandinavien de närmaste åren. Vi är superglada för att du har kommit hit.

 

Maria Ehrenberg är regionbibliotekarie Halland. Men du är också själv kritiker, i Kristianstabladet och det som numera kallas Gota-media, en rad tidningar som ofta numera publicerar samma recensioner. Du är också litteraturforskare, disputerade på en avhandling om  författaren och folklivsforskaren Eva Wigström  Och du har skrivit mycket annat också. Men idag är du här för att du och ni i Region Halland, som ingen annan svensk region, börjat tänka över ert ansvar, inför medborgarna, konsten, samhället, för konst- och kulturkritiken. Mycket mycket välkommen Maria.

 

Varsågod att börja, Julie!

 

 

 

 

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *