Nya restriktionen annonserades på morgonen, grannen var som vanligt rasande över vaccineringstakten, men i gengäld gav ”föhneffekten” oväntat vårväder i Stockholm varifrån undertecknad följde den fjärde KaKo-konferensen mellan 14.00-16.00 den 25 februari 2021 tillsammans med cirka 35 personer från Norge, Danmark och Sverige.
Izabella Borzecka, Kritiklabbets producent, hälsade alla välkomna och redogjorde för mötets ordning och ritual, varefter Axel Andersson inledde mötet i erfarenheter från den justinianska pesten som härjade medelhavsområdet på 540-talet e.v.t. och som bland andra Prokopios skakande skildrar. Frasen ”Nu är Guds lektion över” präglade den tidens postpandemiska terapier. Fastän ingenting ännu är över hoppas vi att denna konferens skall ge oss en aning om vad krisen avslöjat om våra samhällen. Axel pekade på några aspekter. Efter flygindustrin är kulturen den sektor som drabbats hårdast ekonomiskt av skeendet. Men viktigare är att krisen blottat hur politiken och kanske även allmänheten, sådan de reflekteras i offentligheten, betraktar kulturen, som underhållning snarare än som en demokratisk kärnverksamhet. Livet är så ”tråkigt utan teater, dans och konserter” har man sagt, istället för att vittna om hur förståelsen av oss själva, våra själar, samhällen och vår värld berövats sina kanske viktigaste kunskapskällor och reflektionsobjekt. Som om man går på teater uteslutande för att underhålla sig! Med en historisk blinkning till den tradition som Prokopios och de andra bysantinska förmedlarna reflekterar förslog Axel att ”Andens liv” bör vara lika viktig att värna om, som ekonomin och hälsan i den postpandemiska återstarten. Kanske är det den lektion pandemin givit kultursektorn, att vi på olika vis måste arbeta för att konsten skall tillåtas verka i våra samhällen, i alla dess aspekter; som underhållning – ja! Men också som erfarenhet, kunskapsform och allra mest som föremål för bred och djup offentlig diskussion. Det som är konst- och kulturkritikens bidrag till samhällslivet.
Därefter tog Heidi Bale Amundsen och Eline Bjerkan från Norsk Kritikerlag vid. De berättade om Kritikerlagets satsning på regional kritik. 40% av Kritikerlagets medlemmar bor och verkar utanför Oslo och man har därför beslutat pröva om det är en god idé att starta regionavdelningar. Efter sonderingar valde man att under tre år pröva i två regioner, Trøndelag (med Trondheim som centralort) och Vestlandet (med Bergen som centralort), för att därefter ta definitiv ställning. Eline representerar Trøndelag och berättade att arbetet förstås hämmats av coronasituationen men att de ändå fått mycket gjort under projektets första år. De har arbetat för att kritikerna ska få en starkare ställning i kommunen, att det ska tillskapas större ekonomiska resurser till konst i stort men även till kritik. De arbetar för att få upp kritikerhonoraren och för att kritiker ska få ta plats i urvalskommittéer och allmänt få en starkare ställning inom kulturpolitik och förvaltning. Arbetet har varit fruktbart. Trondheim har antagit en ny handlingsplan som ger kritiker möjlighet att söka medel från generella stödordningar för kultur och även att söka till fylkets residensprogram.
Sedan berättade Christel Sunesen och Lars Emil Foder om Mikrofest en nätbokhandel och distributör för utvalda små bokförlag. Liksom i övriga världen har digitaliseringen gjort det lätt och billigt att trycka böcker. Också i Danmark har det under lång tid nu startat många små förlag, ofta semiideellt drivna och inte sällan drivna snarare utifrån konstnärliga än ekonomiska utgångspunkter (vilket inte minst uttrycks i omslagen – gå in på sajten och kolla!). Detta sker samtidigt som de kommersiella förlagen alltmer industrialiserar sin verksamhet och i allt högre grad ser sig tvungna att ta kommersiell snarare estetisk hänsyn i sin utgivning. De små förlagen har mycket riktigt börjat dominera listorna över litteraturpris och utmärkelser. Men de saknar i regel såväl kunskap som ekonomi att distribuera. Christels och Lars Emils framställning präglades av entusiasm över mångfalden i bokutgivningen och beklagade att offentligheten så sällan reflekterar den. Idén till Mikrofest föddes ur festivalen Lille bogdag och har tagit tre år att förverkliga. Urvalet av förlag som sajten representerar görs av en litterär fackpanel. Just nu ligger ca 700 böcker på sajten. Statens Kunstfond och Roskildefestivalen hör till dem som givit bidrag till uppbyggnaden, men Christel och Lars Emil tror att verksamheten nu och framöver kommer att gå runt på egna intäkter. De tar, som alla bokhandlare, procent på försäljningen (39%). Den enda nordiska motsvarighet till Mikrofest som undertecknad känner till, också den sprungen ur en festival, är norska Audiatur. Christel och Lars Emil hade många intressanta planer för Mikrofest – starta podcast, irl-arrangemang, samarbeten och även att utöka såväl bokverksamheten till andra länder som genom att öppna mot andra konstformer.
Sedan berättade Helena Öberg Carlsson om svenska Region Västmanlands arbete under pandemin med projektet Omställningsberättelser, ett samarbete mellan regionen och Lunds universitet som prövar hur berättandet och konsten kan verka gemensamt med naturvetenskap i formandet av kunskapen om nödvändiga omställningar. Helena talade också lite om regionens arbete för att stärka och vidga den lokala kritiska offentligheten och pekade på att pandemin givit upphov till ett växande intresse för litteratur och läsande.
Mats Granberg berättade om projektet Bokbastionen, som han driver genom Svenska Bokhandlarföreningen och som går ut på att genomföra litteraturevents i bokhandlar. Projektet uppmärksammar att bokhandeln inte bara är en lokal för handel med böcker utan att den är ett viktigt demokratiskt rum, en plats för att levandegöra anden – för att återknyta till Axels inledning. Under lång tid har vi sett en trend i bokhandlar över hela världen, men också i Sverige, att satsa på evenemang av olika slag. Det har visat sig vara framgångsrikt på många vis och Bokbastionen sprider denna kultur till bokhandlare i hela Sverige. Mats berättade att han, trots Corona, besökt många svenska bokhandlare under året som gått och funnit stor entusiasm men också, i synnerhet bland oberoende handlare, en god ekonomi.
Den siste talaren var Lena Wiklund, konstkonsulent, i svenska Östergötland, som berättade om en sajt för konstkritik och konstsamtal hon öppnat. Initiativet är ett bland flera där institutioner själva, i brist på kritisk offentlighet, publicerar kritik i vid mening. Det kanske mest utvecklade exemplet är Teaterrummet som drivs av Göteborgs Stadsteater. Lena arvoderar skribenterna ur sina ordinarie anslag och hoppas att initiativet ska vinna publikens intresse, men också bidra till att lokala och regionala politiker fäster större vikt vid konst.
Efter inläggen tog samtal vid. En del frågor angående de enskilda inläggen reddes ut och därefter diskuterades tiden efter pandemin. Tongångarna var mycket positiva. Många föreföll övertygade om att pandemins skola faktiskt skulle driva utvecklingen mot andens liv och att det undantagstillstånd vi genomlevt faktiskt kommer att leda till andra livsprioriteringar. Flera gissade att de nya kunskaperna i att leva med och genom datorerna även fortsatt kommer att innebära många initiativ och händelser online, men att vi samtidigt kommer rusa till de fysiska samlingsplatserna. Undergroundkulturer och tidigare marginaliserad mångfald kommer att få större plats. Det nya intresset för att läsa och lyssna till litteratur kommer att hålla i sig även då scenkonsten åter fyller sina salonger. Intresset för kultur och konst kommer inte att avta. Men, påpekade några, det är helt avgörande att vi lyckas med att också nå dem som inte självklart söker upp konsten och kulturens yttringar. Att distribuera det kritiska samtalet och vidga den kritiska offentligheten till att omfatta fler medborgare måste vara en helt central del av kulturutövarnas, byråkraternas och politikernas arbete.
Undertecknad avslutade konferensen med att peka på hur flera steg har tagits mot att kritiken (också) tar plats inom kulturpolitiken. På regional nivå har vi sett hur Bergen, Halland och Trondheim nu skriver in kritiken som en del av kulturpolitiken. Under pandemin har vi också på nationell nivå, åtminstone i Norge och Sverige, sett att kritiken blir föremål för stöd. Inte sällan har det skett genom att förstå konsten i stort och de enskilda verken som del av ett ekosystem. Vi beslöt därför att genom KaKo:s nyhetsbrev konkret förmedla de bevekelsegrunder, erfarenheter och konkreta skrivningar som berörda byråkrater och politiker gjort i syfte att tillgängliggöra dem för andra KaKos som kanske står i begrepp att uppdatera sina regioners och kommuners kulturplaner.
Sänd oss gärna frågor och inspel för den vidare diskussionen.
Denna sammanfattning är egenmäktigt författad av
/Magnus William-Olsson
Fler länkar till arbetet med kritiken i Trondheim:
Videoinspelning med Norsk kitikerlags regionkontakt Mara Veie Sandvik som talar om kritikens situation i regionerna.
Videoinspelningen av samtal med Eline Bjerkan och Mara Veie Sandvik vid Kritikfestivalen i Trondheim november 2020.
BLA-podden om villkoren för litteratur och kritik i Trondheim, med Eirin Andressen Betten, Hanna Malene Lindberg, Eline Bjerkan, Siri Aurland Bredesen, Marte Huke og Mathias R. Samuelsen.
Länk till Omställningsberättelsers podcast (Region Västmanland)
Länk till PM till tidigare KaKo-sammankomster:
KaKo #1, Stockholm augusti 2019
KaKo #2, Halmstad mars 2020
KaKo #3, digitalt augusti 2021
För inspel eller frågor som rör KaKo, skriv till Kritiklabbets redaktör Axel Andersson på kritiklabbet@gmail.com
Tipsa gärna andra om KaKo. För att prenumerera på Nyhetsbrevet går det att skriva upp sig här: http://eepurl.com/ho-2WP. De som registrerar sig får inbjudan till framtida KaKo-möten.
KaKo mottar produktionsstöd från:
