Redaktörer

Kritiklabbets redaktörer är Axel Andersson (ansvarig utgivare) och Jenny Aschenbrenner.

 

Kritiken: 6 frågor och 6 svar

 

Hej Jenny, kan det finnas en offentlighet utan kritisk reflektion, eller är det bara något som kritiker vill tro?

 

Hej Axel, hm. En offentlighet utan kritisk reflektion blir väl en marknadsplats? Eller scen för marionetter som dansar maktens dans? Problemet är som jag uppfattar det att visa på korrespondensen mellan en kulturkritisk praktik och en kritisk reflektion som är större än ett professionellt bedömande av ett specifikt konstverk. Den sortens dagskritik som varit en bärande balk i det offentliga samtalet om både kultur och dess samhällskontext är idag lätt att ifrågasätta. Tycka att bloggare, tipsare, vloggare, poddare och allmänna tyckare på sociala medier är minst lika användbara ifall en vill veta vad som är bra och vad som är dåligt i kulturutbudet. Men att reagera med magkänsla inför ett verk, att låta den första subjektiva impulsen vara vägledande för ett omdöme och helt hoppa över analysen, gör samtalet om kultur dumt och enkelspårigt. När motsvarande diskussionsmetod används på politik och samhällsfrågor hamnar vi i alternativa fakta och trollattacker. För mig är kritik ett verktyg för att förstå livet och världen och människorna i den genom konst och kultur. Man måste inte gilla kultur, men jag anser att man måste gilla kritiskt tänkande ifall man vill bibehålla ett demokratiskt samhälle, med en offentlighet. Och då får man anstränga sig lite.

 

Nu har du skrivit kritik i över ett årtionde. Vad tror du att du skulle sakna mest om du la av?

 

Jag skulle sakna att tvingas att anstränga mig. Att ta del av ett verk, för min del en bok eller en teaterföreställning, som privatperson eller som kritiker är för mig väsensskilt. Som kritiker går jag in i rollen som läsare/publik med en stor koncentration, fokuserar all min uppmärksamhet på det jag upplever i läsakten/under föreställningen för att sedan kunna bena ut vad den upplevelsen bestod av och det gör att verket ger så mycket mer, oavsett om det är bra eller dåligt. Ofta tänker jag mig att den största lyxen är att kunna gå och se en föreställning eller läsa en bok utan att behöva skriva om den, lättsinnet i det kan framstå som oemotståndligt. Men nästan alltid känns det istället lite mindre givande, som att kulturupplevelsen glider på ytan av mitt medvetande när jag inte måste tvinga mig in i det.

 

Kritiklabbets uppdrag, att undersöka nya hemvister för dagskritiken i det nya medielandskapet, kan ibland te sig övermäktigt. Om du skulle kunna ta hjälp av en superhjältekraft, vad skulle det vara?

 

Att kunna resa i tiden förstås, för att klura ut vad som är nästa stora sak inom medietekniken. Då kunde en se till att vara första med det och samtidigt kuppa in kritiken som ett bärande element redan från början. Idag ses kritik lite som en rest från en äldre kulturtradition, något som får lov att finnas kvar så länge det inte kostar för mycket, men mest på grund av tidningsläsarnas konservatism. Det vore vackert att kunna visa upp hur kritiken kan vara förtrupp i ett verkligt demokratiserande av medievärlden, bortanför sluggerpopulism och nättroll. Hur medborgare och arkitekturkritiker skulle kunna mötas för att ge sina olika kritiska blicka på bostadsområden, genom platsspecifika mobilbaserade kritikguider, till exempel. Teaterpublik interagera med kritiker och utövare, genom modererade interaktiva kanaler, konstpublik kommentera verk på den plats där verken finns genom Augmented Reality, sådana saker.

 

 

Hej Axel! Du är historiker men har lämnat den akademiska världen för att istället agera i den fria offentligheten, varför det?

 

Kanske har frågan svaret i sig? Jag tänker på det där med friheten som du hänvisar till mer i en beskrivande snarare än värderade funktion. Det var efter att jag började känna att institutionen flyttat in i mig som jag drog slutsatsen att jag var tvungen att flytta ut ur institutionen under en tid. Med ökande frustration hade jag stångat mitt skrivande mot akademins konservativa förväntningar. Jag hyste, och hyser, all respekt för de konventioner av kunskapsförvärvande som finns i dem, men jag kände att för att bli en bättre historiker i det långa loppet var jag tvungen att pröva på den där friheten, det vill säga träna mig att tänka i andra banor. Då skulle jag kunna skriva och säga något nytt, efter en tid i en annan skola. Det var så jag hittade kritiken och essäistiken och bytte det förflutna mot samtiden.

 

 

Du har spenderat tid utomlands i många år, bland annat Tyskland, England och Bolivia – vad i de ländernas offentliga samtal om kultur kan du sakna i Sverige?

 

Aj, vilken svår fråga. Offentliga samtal är lite som dialekter. Lätt att ha en uppfattning om hur de låter, svårt att värdera alla som inte är ens egna. Det svenska offentliga samtalet är ganska speciellt då det ofta antar en universalitet samtidigt som det är mer polemiskt i sin ton än samtalstonen i samhället i stort. Ibland kan jag sakna ett mer olympiskt lugn. Samtidigt gillar jag konsekvensen i den svenska moralismen vad gäller kritiken. Lustigt nog verkar den ganska beständig sedan 1700-talet. Och att den insisterar så på en idealistisk offentlighet. Så jag simmar nu i en dialekt som är så märkligt hemma, trots alla år i utlandet. Det jag saknar mest är nog humor; något som vår dialekt är lite för sluggerartad för att klara av med finess.

 

 

Vad är din främsta ambition med Kritiklabbet?

 

Låter det alltför märkligt om jag säger att jag vill att vi ska misslyckas riktigt väl? Jag menar att Kritiklabbet utgör ett gyllene tillfälle för kritiker, och alla som har någon med kritiken att göra, att prova på så många saker som möjligt och dra lärdomar av dem. Som frilansare eller förvaltare av plattformar så handlar värvet i vanliga fall om att hålla huvudet över ytan. Här kan vi istället testa nya simtekniker då vi också har en struktur som är till för just ett sådant experimenterande. Vi kan tänka ett steg längre än de där tankarna som kommer till de flesta under den tid som de flesta har att reflektera. Vi kan bända och vrida på idéer, testköra uppslag och se vad som saknas för att det ska fungera bättre. Om Kritiklabbet kan stå för misslyckandena, och lärdomarna, så kan vi förhoppningsvis stödja en rad initiativ som snabbt kan nå en stadighet och på så sätt bidra till att nya konstnärliga, tekniska och finansiella modeller kommer till fältet.

 

 

 

Axel Andersson: axel@kritiklabbet.se

Jenny Aschenbrenner: jenny@kritiklabbet.se