Ovetenskapen är förvandlingens dimension. Att skilja från ovetskapen, som handlar om att eller varför. Ovetenskapen handlar om vad. Den är ett vadställe.
Den kan också beskrivas som ett arbete utan instruktioner, möjligen med ramar.
Du står framför en tavla och vet inte vad den är. Eller vad tavla är. Jo på ett vis – men inte på det här viset. Tabulan har rasat! Eller du är den som målar tavlan; vad nu målar betyder därvidlag. Jag är helt veck.

Ovetenskapen är inte på långa vägar tillräckligt utforskad. Förmodligen därför att den står i grannfejd till vetenskapen. Som samtidigt liknar dess innersta arbete. Dom var fotnoter till varann.
Kvantpsykologin ger ett intressant perspektiv. Hur möjligheterna blir mönster och slutar vara möjligheter. (I många fall redan långt innan tavlan tar sin början. Så den blir bara avläst mot färdiga kategorier.)
Kaostillståndet ger tillstånd att vistas i kaos, att skapa kaos – och förhoppningsvis även inrymma kaos i det färdiga resultatet, i dokumentationen. Jag har målat in hörnet i mig.
Att ta väl i hand om motsägelserna och antinomierna, med en kommande läsare/åskådare/etc. i minne. Meaning-nn. Hen ska se dubbelt, på sitt sätt. Så att ovetenskapen börjar om igen, förtöjningarna lossas! Först lasta och sen låtsas och sen lastas för det.
En annan vetenskaplig jämförelse är Bayes beskrivning av den kontinuerliga omprövningen av varje hypotes utifrån vad den förutsagt som sen inte alls visar sig vara relevant. Han är så känslig för kritik. Insnävandet av påståendet, så som ett konstnärligt motiv renodlas utifrån dom förutsättningar det material som råkar finnas tillhands ger. Kolla i det där osorterade skåpet!
Kontemplation är också en jämförelse från ett helt annat håll. Organiserad fattigdom.

Alla dessa jämförelser som inte väger och mäter, utan snarare öppnar upp. Och att få vistas i den där öppenheten tillsammans med nästa. Att hålla den öppen.

John Swedenmark